Den långa vägen hem

Jag kröp på alla fyra och lämnade det där rummet
som alltid andades ut, som alltid andades in
en ångest som fick mitt hjärta att slå sig sjukt.

Jag reste runt om i världen i gamla skramliga bilar
som envisades med att få motorstopp på leriga vägar.
Jag tvingades att börja springa,
springa runt i dessa cirklar
som andades ut, som andades in
den sorg som fick mitt hjärta att slå sig blått.

Efter fem eller sex, eller var det sju eller åtta?
stora starka ölkaggar
fick jag äntligen en strålande ide
att kasta alla mynt jag ägde
i samtliga önskebrunnar som kom i min väg.

Men, det blev bara värre och värre,
och jag blev fattigare och fattigare.
Min huvudvärk blixtrade till
när jag tog den första bästa halta åsnan
för att vingla upp till vägrenens kant.

Gårdagens baksmälla led andnöd
efter varje klunk vin jag tog för att släcka törsten
och fick mitt berusade hjärta att gråta sig less
vid varje vinglande steg jag tog.

Jag blev utslängd från alla barer
av dessa tuffa grabbar med hårda nypor
som andades ut, som andades in
mina andetag av kärlekstörst
och som fick mitt dränkta hjärta
att slå ojämnt i sina slag.

Jag tog mig i kragen och reste mig ur skiten
köpte mig en blomma, en sammetsvart ros
för att söka upp mitt öde
av saknad
av längtan
efter
dig
som
andades ut
som andades in
mina andetag av smärta.

Av Margareth Osju 15 jun 2004 14:33