Israel-Palestinafrågan för en som själv lever där

Inte förrän jag bestämde mig för att börja skriva dessa artiklar insåg jag vilket känsligt ämne Israel är. Varje gång jag sätter mig ner för att börjar skriva blir jag tvingad att tänka efter hur jag ska uttrycka mig för att inte misstron som svenskar redan hyser mot Israel ska få ohäjdad grogrund. Det känns som om minsta kritik mot det land jag lever i gör att svenskar genast anser det berättigat att hävda att israelerna har fel och palistinierna rätt - i allting. Som om slutsatsen är att alla som inte är palistinier som bor i Israel är onda, medan alla palistinier är goda. Och som att skjuta ihjäl någon med ett vapen är fel, men att spränga sig själv och så många andra som möjligt, i luften är okej om det är resultatet av ens desperata situation.

Nu säger förstås varje läsare till sig själv att nej, det har jag inte sagt. Nej, riktigt så tänkte aldrig jag heller, men nu när jag insett att dessa sprängningar inte är scener ur en actionfilm utan en handling som skulle kunna drabba mig, eller ännu värre, min man eller mina barn, så känner jag att jag har mindre känslor till övers för en självmordsmördare än jag hade tidigare. Under den första tiden jag bodde i Israel, när jag först började kunna läsa lite i tidningar, var det första jag var intresserad av att läsa intervjuer med anhöriga till människor som dött i terroristattacker. Efter ett tag började jag undra hur jag själv skulle reagera om det hände mig. Skulle jag plötsligt bli extremt högerorienterad och önska alla palistinier döden? Men så en dag läste jag en artikel som tog upp just frågan om hur, att mista en anhörig i en terrorattack, påverkar ens politiska åsikter. Där fanns föräldar vars barn dött i bussbomber som inte lät det påverka deras politiska tillhörighet och, framför allt, deras moral. De sökte ändå fred och tyckte inte att militärmakt och ockupation var någon lösning. Sakta men säkert har jag insett att precis som det som israel kan vara svårt att hålla fast vid ett hopp om en fredlig lösning, och vägra att tro att våld är till nytta, så är det säkert svårt att som palistinier inte tappa allt hopp och i desperation, samt i tron att man handlar för något slags större bästa, utföra våldshandlingar. Men faktum är att de flesta palistinier lever under samma usla förutsättningar, men flertalet lyckas ändå hålla fast vid åsikten att döda andra är ett tabu man inte överskrider. De som passerar den gränsen må vara offer, men den skada de gör skapar bara nya sådana och det är, i mitt tycke, oacceptablet. Jag kan inte godta ett resonamang där någon till en viss del undantas ansvaret för de han dödar. Den som lider har inte rätt att skapa mera lidande, även om det var synd om honom först.

Av Eva Lupin 14 jun 2004 11:59