Mitt ofödda barn

Hon klipper med de tunga ögonlocken över blicken som letar vidare på ultraljudsskärmen. Hon suckar, tittar och ser så trött ut. Hon kanske har haft bakjour och vill inget annat än att komma hem. Tystnaden svider i bröstet och redan nu förstår jag att det är något fel. Till slut gör tystnaden för ont och jag frågar vädjande om hon ser något där inne.
Långsamt, som för att vinna lite tid, säger hon att hon ser ett foster, men hon ser dessvärre inga hjärtljud.
Men för att kunna göra en riktig bedömning ska en annan läkare få uttala sig.
- Jag skickar en remiss till ultraljudsenheten så kanske ni får tid nästa vecka, säger hon lättad över att inte behöva handskas mer med oss och vårt problem.

Jag svarar lätt chockad att det för mig är en omöjlighet att åka hem utan att veta om det foster jag har i magen lever eller är dött. Jag kräver ett annat läkaruttalande nu i natt. Förvirrade och ledsna inväntar vi den överläkare som ska komma för att ge sitt uttalande.

Den kvinnan som nu kommer in i rummet är precis så där hård och saklig som oftast kvinnliga läkare sägs behöva vara för att nå upp till sina manliga kollegers trovärdighet, men för mig framstår hon som en likgiltig informationskälla helt utan empati. Jag är rädd för hennes bekräftelse av de borttappade hjärtljuden. Jag känner hur ultraljudsstaven vandrar runt inuti mig i sökandet av liv. Bilderna som växer fram på skärmen är till en början diffusa och byter ständigt skepnad. Men plötsligt ser jag hur min stora runda livmoder, vars påtryckningar fått mig att kissa var tredje timme de senaste månaderna, tydligt tar plats över skärmen. Den stora, mörka bubblan sluter tryggt om vårt framtida barn som livlöst kurar i en vrå.

- Brukar det vara svårt att se hjärtljud i vecka 13, frågar jag i ett desperat försök att inte tappa hoppet.
- Nej, det brukar det inte, svarar hon utan att lyfta blicken från skärmen.
Till slut tar hon ut staven och informerar mig om att den här graviditeten är avstannad sedan vecka 81 och att det inte finns något de kan göra.
Alternativen vi erbjuds att göra är att antingen ta piller som hjälper en att få fram fostret som en förlossning eller att göra ett operativt ingrepp med hjälp av en skrapning. Jag väljer det senare. Vi bestämmer att jag ska återkomma nästa morgon klockan 8, då jag ska få livmodersvidgande medicin och efter 3 timmar få en skrapning.

Broschyren i min hand heter "Om missfall" men bokstäverna bildar inga ord för mig. På väg hem genom natten pratar min käre och jag med varandra. Det finns en enorm lycka över att har varandra, över att vara två i en sån här situation. Det går nog bra, imorgon klockan 12 är allt över.

Solen som sömnigt breder ut sig över Årstaviken ger ett vackert ljus i vårt anonyma sjukhusrum. Munnen klibbar av den långa fastan och jag är rädd. Rädd för den utsatthet och maktlöshet som min sjukhusskjorta och identitetsband per automatik innebär. Men det hela ska snart var över. Om tre timmar har medicinen vidgat mig så pass mycket att en skrapning kan ta vid.

Vi vilar, vi pratar, min käre och jag, vi ligger tätt, tätt intill i den trånga sängen och snusar in varandras trygga dofter. När det är dags för vår tur säger man att det kommer mer akuta fall in och vi måste vänta.
Jag får morfin mot de värkar som för varje timme tilltar. Jag är rädd. Timmarna går, det bultar blod ur mitt inre och jag får mer morfin mot smärtorna. Solen som tidigt i morse gnistrat över Årstaviken gömmer sig lojalt bakom ett dystert grått molntäcke. Ett mörker intar vårt rum, dagen är sedan länge kväll när fostervatten sprider sin värme i den nu nedblodade sängen. Vad händer? Varför får jag inte opereras? Ett ingrepp som de sa inte skulle ta mer än 10 minuter. Jag är så förbannat ledsen och rädd. Man säger till oss att det endast är ett operationsteam som servar hela Södersjukhuset under helgen så mina besvär har ingen hög prioritet men man lovar att hålla koll på mig så att jag inte förblöder.

I gråt och vädjan vaggar morfinruset in mig i ny foglighet några timmar. Dagpersonalen går hem till sitt, ny personal tar vid och ifrågasätter min käres ständiga närvaro. Jag blir livrädd igen, att inte kunna värja mig, att inte ha förmågan att orka slåss mot byråkratiska regelparagrafryttare. Min käre lovar att aldrig gå, det känns bra.

Kvällen blir natt och det som kunde blivit vårt första barn kommer ut i en nerblodad toalett. Det alternativ jag ett dygn tidigare fått, att föda fram fostret, det alternativ jag avböjt, var sedan länge ett faktum. Oundvikligt på ett storstadssjukhus som endast har ett operationsteam att serva alla trauman och sjukdomar som kan uppstå en helg i vår huvudstad.

Efter 18 timmars mardrömsväntan, värkar, blödningar, tårar och panik kommer jag till operation. Nattpersonalen ifrågasätter att min käre ska vara med mig när jag somnar och hos mig när jag vaknar. Jag orkar inte bråka mer, jag är bara så djävla rädd för att bli sövd, jag vill inte vara själv. Jag gråter, vädjar och somnar tryggt hos min käre.

Av Kia Karlsen 13 jun 2004 21:21