Är det helt slut med negerkyssar?

Pingst, hänförelsens tid. Solen lyser över både goda och onda en dag som denna. Min son bor bara ett stenkast från där jag föddes, Österportsgatan 4 i Malmö. Samma adress, som Edvard Persson, då han var förste älskare på Hipp.

Konditoriet, där vi skulle köpa kaka till eftermiddagskaffet, doftar av nybakat. Förr köptes här många läckerheter. Innan mor och jag, gick dit, tillfrågades far, som brukade vilade middag "5 minuter på lilla visaren":
- Vad vill Du ha?
- "Negerkyssar", var svaret.

Jag berättade om detta för ett sällskap och vi kom in på ordet "rasism". Även förbudet, att kalla hustruns älsklingskaka, för "negerbullar" blev ventilerat. På återvägen, utmed kanalen, såg vi en valaffisch, från ett parti, som absolut inte har mina sympatier:
"Vill Du veta hur stor din jordgubbe skall vara - fråga EU."

Lika dumt som att förbjuda att kalla kakorna för sina rätta namn.

När jag kom hem till min Mac, loggade jag in till Nationalencyklopedins internettjänst, här fann jag, både namn och recept på de omtalade bakverken. När skall svenskarna sudda ut stämpel, som förbudsland? När skall svenskarna få förtroende, att själva styra över sina liv?

Vid mina resor runt i världen har jag besökt många kasinon. Jag är ingen "gambler" , men nyfiken. Utanför Valparaíso hamnstad i Chile ligger Vina del Mar. Hit kom vi med häst och vagn, från vår båt "Bolivia". Vi åt en god middag där entrérätten var en halv languster, i jätteklassen 50 cm, ingen klo. Hemlandets viner var goda och berusande. Lätt glada, fortsatte vi till kasinot, växlade till oss spelmarker, fortsatte till roulettbordet. Ibland har man tur, så denna afton. Markerna blev många. Jag ville ha dessa i säkert förvar, jag vände mig runt, här stod städerskan och tittade på. Efter hand fick hon vinsten. Snart var jag nöjd. Då jag frågade efter min marker, såg hon förvånat på mig.
- De satsade jag.
- Vann Du?
- Det vet jag inte, har aldrig spelat förr.
Lätt fånget, lätt förgånget.

Nästa minne var då vi kom till Venedig. De stora pågarna skulle spränga banken ute på Lido. Själv var jag nästan utan gångbar valuta. Endast en 5 dollarsedel brände i fickan. Drinkar ingick i entrén. Lite spel kan inte skada, lämnade fram sedeln. Fick en marker. Ville ha i något mindre valör, men tyvärr. Brukar skryta med att jag behärskar alla, såväl levande, som döda språk. Här var en lucka. Spankulerade runt, såg ett bord, inte så många spelare runt om, lade ut min marker på nummer 33. Kulan snurrade, stannade, jag hade vunnit. De 36 marker, som skulle växlas tillbaka, blev i lire. Fyllde två fickor.
Gossarna kom tillbaka, slokörade och barskrapade. På väg hem hittades lire, efter mycket letande, så det räckte till ett glas Chianti, vid en trottoarservering. Innanför fanns matsal. Hit gick jag, beställde en middag med tillbehör. Servitören dukade, kockarna kokade pasta, när allt var klart, bjöd jag alla till bords. Långa ansikten, då jag berättade om min tur. Ett gästabud att minnas.

Det stora kasinot i Monaco har även fått besök. Inga större äventyr att berätta om.

Travemünde, har även haft äran av våra besök, vid övernattningar i Tyskland, på väg söderut.

På närmare håll har vi det danska Marienlyst, ett ärorikt lustslott för danska kungar och adelsmän, samt numera vanligt folk. Den utmärkta menyn kan avnjutas med stor behållning. Till kaffet serveras förutom avec, gratis spelmarker. Detta för att locka till spelborden. Enarmade banditer, finns i överflöd, till hustruns stora förtjusning.

I Sverige beslöts 1999 att kasino i statlig regi, skull få tillstånd, att hålla öppet, för spel om penningar.
Kungsparken i Malmö var ett av dessa ställen. Denna anrika restaurang byggdes till världsutställningen 1914. Krigsutbrottet stängde alla aktiviteter, men de då planterade träden växer och frodas. Malmö är känt för sina parker.*

Mitt första minne var uteserveringen, med bersåer och paviljong där många kapell underhållit. Bäst i minnet är Arne Hülphers, senare make till Zarah Leander.

Kockeleven Lennart hjälpte till då festmiddagen, till Stadsteaterns invigning 1944 skulle avnjutas på rådhuset.
Ditkörd från Kungsparkens kök, med gengasdrivna lastbilar.
Senare blev det gästspel både i festvåning och matsal . Med spänning emotsåg jag ett besök. Vid inträdet i foajén fanns en disk, bakom satt en yngre dam. Begärde legitimation av oss. Tre körkort och ett färdtjänstbevis, med kommunal stämpel, personnummer och på två ställen fastnitat, nytaget foto, gällde icke. Order är order upplystes vi om. Att vi bara ville besöka restaurangen för intagande av lunch och att spelhallen bara var skådebröd, hjälpte inte.

Du gamla Du fria. Tro det, den som vill.

Utan mat blev vi inte, men det hade varit trevligt att se sin gamla arbetsplats i ny skepnad.

* Söndagar i början på trettiotalet, fick parkerna, ofta besök. Vackert väder, blommor, dammar med massor av fåglar samt levande musik. Ett gratisnöje, för många, då arbetslösa. Ofta uttryckte mor sin beundran för de träd, som inte var vanliga i vår flora, men anpassat sig och blivit stora.

- Oh vad vackert. Jag undrar vad sort det är?, kunde mor utbrista.
- Det borde Du veta, din far är ju snickare., svarade min romantiske far.

Av Lennart Ekman 10 jun 2004 10:13