Om när jag och min familj flydde Chile

06.10 blir Chiles president Salvador Allende vidtalad om ett kuppförsök. Han samlar sin stab och åker till presidentpalatset La Moneda.

09.20 hörs de första skotten.

09.55 tanks börjar skjuta, infanteriet drar sig framåt.

11.00 i ett radiobudskap kräver militären att Allende ska avgå. Han vägrar. Kvinnor evakueras från presidentpalatset.

12.00 första vågen flygplan cirklar över palatset och bombar det.

12.45 en våg av bombningar. Ny begäran om kapitulation - ny vägran. Bombningen fortsätter, elden i presidentpalatset sprids. Telefonen ringer - general Pinochet begär personligen Allendes kapitulation. Han vägrar. Striden återupptas.

13.45 Allende blir dödligt sårad.

Händelserna den 11 september 1973 förändrade mitt liv fullständigt. Jag hade knappt hunnit börja leva det. Då, vid statskuppen, var jag bara ett år.

Chile hade levt i ett mystiskt rus sedan 1970 då socialisten Allende valts till president. Socialismen skulle förverkligas på demokratisk väg. Folket skulle ta över makten. Reformerna hade inte heller låtit vänta på sig; nationalisering av koppargruvorna, jordreform, en halv liter mjölk till alla barn i den offentliga skolan och mycket annat. Men mäktiga personer och länder kände sig hotade.

Militärkuppen överraskade många. Mina föräldrar var båda aktivister inom vänstern i Chile. Min pappa tvingades nästan genast gå under jorden. En tid senare smugglades han in i colombianska ambassaden och därifrån flögs han till Colombia. I Colombia gav FN honom chansen att välja asylland - Kanada, Sverige eller Östtyskland. Det blev Sverige. Min mamma, lillasyster och jag fick också under perioder leva gömda i Chile. Det var präster och nunnor från katolska kyrkan som hjälpte oss under den tiden.

Då, när allt detta hände, var mina föräldrar ganska unga, mamma 27 år och pappa 25 år. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg det. Samtidigt kan jag förstå hur jobbigt det varit för dem att lämna allt bakom sig.

Några dagar före min far, i november 1975, landade vi - jag, min 11 månader gamla syster och mamma - i Sverige. En flyktingförlängning på Moheda blev vår första anhalt. Vi hamnade därefter i Uppsala några månader, men snart sökte sig mina föräldrar söderut, till Malmö.

Att komma till Sverige, att tvingas fly var inget jag tänkte på som liten. En unge på tre år fattar inte att han flyger från ena sidan jordklotet till den andra. Han förstår inte att han flyr. Han vet inte vad förtryck och förföljelse innebär. Men sakta men säkert började jag ändå förstå att jag inte riktigt hörde hemma i Sverige. Vi pratade inte samma språk hemma, vi åkte aldrig till mormor eller farfar och när det blev bråk med jämnåriga på gården eller i skolan fick jag ibland höra "åk hem till ditt hemland".

Vad gör vi här? Varför kom vi hit? Mina föräldrar gav mig en del av svaren. De berättade om Chile, militärdiktaturen och flykten. Och själv rotade jag fram ett gammalt kassettband som min mamma spelat in den ödesdigra dagen:

"... Andra människor kommer att övervinna denna grå och bittra stund, när förräderi tvingar sig på. Kom ihåg att snarare förr än senare kommer de stora avenyerna att öppnas där fria människor går fram för att bygga ett bättre samhälle. Leve Chile, leve folket, leve arbetarna!

Detta är mina sista ord, men jag är säker på att mitt offer inte är förgäves. Jag är säker på att det kommer vara en moralisk läxa som kommer att straffa förbrytelse, feghet och förräderi".

President Allendes sista tal till folket gick rakt in i mitt hjärta. Bombningen av presidentpalatset hördes redan i bakgrund. Det var oerhört starkt att höra. På något sätt blev jag bekräftad. Jag var någon, vi hade en historia, vi hade släktingar och vänner som längtade efter oss. Någonstans där borta.

Det kändes som någon berövat mig från min egentliga framtid och mina släktingar. Jag blev arg! Tanken var ju inte att jag skulle växa upp i Sverige: Vi hade vårt land! I allt detta hade min familj ändå tur. Vi levde alla. Många är de som än idag undrar var deras familjemedlemmar finns, än idag finns det de som inte fått upprättelse.

Men nu var vi alltså här; i Sverige; Malmö; på Holma. För mina föräldrar blev det en ny kamp. En kamp för att lära sig ett nytt språk, utbilda sig på nytt och börja om från början. Ibland kom uppgiften att vara övermäktig, andra gånger berodde misslyckanden på det här landet. Nedsättande blickar, negativa bemötanden och kränkningar.

När jag tänker på det gör det ont i mig. Barn älskar och beundrar sina föräldrar. De är ens förbilder. Det är de som guidar en in i livet. Man vill därför skydda de, trots att man är liten. Frustrationen mina föräldrar bar på, blev också vår frustration. Inte för att de ville överföra den till oss, men vi kände den och såg den också.

För oss, barnen, blev det också ett nytt liv. På många sätt säkert ett bättre liv än de vi fått leva i Chile, men ändå var det något som alltid saknades.

Jag vet att min historia är unik. Men när jag pratar med ungdomar i Rosengård, Rinkeby och Hammarkullen är det som om vi har många gemensamma referensramar. Idag är barnen också från Bosnien, Irak, Somalia eller Palestina. Men på många sätt är det fortfarande samma tankar, frustration och drömmar de bär på.

Av Luciano Astudillo 09 jun 2004 17:09