Är redan sen, så jag skyndar mig rakt på sak:
Inskrivna för vecka 1 i juni är: Sandra Lundgren far in i poesiskolan "Som vind från hav", Johan Åkesson är tillbaka efter flera veckors frånvaro med "som jag känner mig", Åsa Welin är här än en gång med just "Än en gång" och "Barnet i mig". Nykomlingen Xerxes Wennerstierna är tillbaka efter flera veckors frånvaro med "som jag känner mig", Åsa Welin är här än en gång med just "Än en gång" och "Barnet i mig". Nykomlingen Xerxes Wennerstierna är tillbaka med "En plats i din själs ..." och "MP3". April-maj-finalisten vars förnamn jag hittills envisats att stava fel till Margareth Osju har skrivit "Den ultimata ensamheten", och Cristobal Engström Duran har sänt in dikten "Hat". Sex stycken deltagare utgör starfältet den gångna veckan.
Sandra Lundgren skriver kärvt, säkert och intensivt i sin dikt "Som vind från hav"; här talar hon mitt språk, eller mer noga - det slags språk som bevingar också mitt sätt att betrakta på, från, i och ur. "Underverk ska skapas" skriver hon avslutningsvis och det håller jag med om, underverk ska skulpteras och värkas fram, och här har Sandra lyckats med det. / som vinden från havet;/för du med dig/kylan ur djupen/ - går effektiv skallgång genom den typen av mörker och terräng som känns oländigt och otillgängligt, men som inte låter sig gå miste om något. Allt fastnar där, på pennans udd, med några väl valda grepp. och: /tvinnar gräset i viken/till kåpor /för dagsländors hastiga vila/ upplever jag som ett i det närmaste fulländad mönster. Den här läsningen njuter jag av, mest för att hon inte tappar diktens poäng på foten. Hon gjuter fast den med omsorg. Bravo. Brasklappen för Sandras del kanske är det "glittrande vågbandet", där jag är övertygad om att hon kunnat strama upp det i något betydligt spänstigare som matchar stilen i övrigt.
Johan Åkesson, som jag tidigare liknat vid Uffe Lundell i vissa avseenden, har tänkt till om sin vän "idealisten" och presterat något som det tog mig en liten stund att läsa: "som jag känner mig schizofrenpoesi". Den här texten är varm, fyllig och fantastisk melodiös. Jag skänker den min instämmande beundran. Stroferna: / ja, jag bränner mig, nästan alltid på cigaretter,/för att känna något varmt emot min hud, eller känna.../överhuvudtaget...// men jag lämnar dem sedan där/ och: de stora ängarna ligger redo, öppna, mjuka/och hennes lena ansikte i mitt knä,/smulor som ändå fåglarna äter upp,/och ett solsken på hennes mage,/jag svalkar med en kyss,/ - är ett stycken av ordbroderier som är värda varenda mätbar fläck av vår uppmärksamhet. Han fortsätter i samma gungande anda:/ jag var nog tio är då,/sen var det något som satte alla drömmar i brand,/och det faller fortfarande aska,/ och: / de är hemma hos dem de inte älskar,/ dem de inte riktigt vågar lämna,/ Det här är min verklighet. Och så här har jag lust att recitera mig fram, hela texten igenom, men ber er istället att läsa melodin i helhet. För melodi, det är jag övertygand om att det här är; texten är sådan; den framkallar musiken alldeles själv. Det enda kritiska som jag har att säga om den här rallargången, mil efter mil som arbetar sig fram efter känsloregistrets alla skalor, är att texten då och då bryter ut i en och annan attans lång mening, som jag - för egen del - skulle vilja tukta ned litet, i en helt annan uppställning. Men herr Åkesson är förlåten.
Åsa Welin skriver tankfullt om det förflyktiga i "Än en gång"; stillsamma och behagfulla rader som beter sig som de växande ringarna på vattnet och som hon beskriver med: /Orden kvävs/av sin egen orimlighet/Ökar i omfång/för att sen försvinna som ringar på vatten/ Jag tycker om de här lågmälda bilderna om svikna löftens beteende. Vad som är så kännbart i Åsas poesi är att hon talar med mig, inte talar till- eller förbi mig. Många missar ofta den sammanlänkningen mellan person-person, och verkar ropa ut vad som vill ha sagt utan att bry sig om vem som lyssnar. Det här känns, om inte personligt, så tillräckligt nära. Möjligen vill jag "så gärna se ytan brytas" med något mer definitivt än det här, kanske, lite alltför förtunnade "än en gång" som Åsa har placerat ut som avslut. Jag efterlyser där något kraftfullare som verkligen tar lyfter fram summan av dikten. Att dikten handlar om det förflyktigade behöver inte illustreras med dito. Annars finns här en renhetskänsla som är synnerligen trevlig att läsa, och ett slags kulmen finner man i "Barnet i mig", där Åsa krystar fram sin omfödelse mellan det enkla och psykedeliska.
Xerxes Wennerstierna har hittills inte visat sig ha någon bestämd stil alls, vilket i och för sig kan vara ett slags stil i sig självt, men rolig är han. Han byter ormskinn, alltefter han byter dikt. Han verkar mera höra hemma i en krönikörhatt, än i poetsärk, men vem avgör egentligen var gränsen går mellan vad som är vad? Menar Xerxes att det här är dikter, så får jag vara varsågod och godta det. Men det tar emot, jag vill ha det till något annat, för då kan jag lättare uppskatta den här berättarformen som han har valt till annars riktigt, riktigt bra texter. Men nu är det som det är. I "En plats i din själv boning" är han tillbaka med sitt finurliga Kristina Lugnska, burleska trixande, i tex: /Jag möblerar din hjärnas skrymslen och vrår med mina upplevelser och inreder utrymmen som känns som högt belägna/ tornrum där det är högt i tak för tankarna att / sväva fritt./ och / Jag målar vårt liv i bjärta färger och inreder din själ med/ vita takrosetter och glittrande kristallkronor så att livet skimrar även när det regnar ute./
Xerxes är skojig att läsa, jag upptäcker att jag sitter och myser och småler i ett hörn av mitt renoveringskaos, och bara vill ha mer kaffe. Läs det här, det är oerhört inspirerande och roligt. Det har också en annan botten, en seriös kärna, och det vanliga är väl att bekämpa de yttre påfrestningarna med lite pajaskonster. Det här är på samma gång vackert: / Låt mig sedan tända en brinnande eld i din eldstad, låt /våra språkdräkter falla till golvet i spänd tystnad och/ känn sedan den heta lavan möta det varma vattnet/ och reinkarnera dig och mig i ett./ Bra, bra. "MP3" är något helt annat, här triumferar han över hur han lyckas lura sig själv från att sakna att kärestan inte ringer, och han finner självbedrägliga förklaringar till varför det inte gör ett dugg. Och så använder han sig av någon annan, ny, för ändamålet, som han får för sig är tre strå vassare och tillskriver större betydelse, än hon har - som den egentlige parantesen i en text som i övrigt cirkulerar kring den som han inte vet om hon ringde eller ej. Det här är paradoxalt nog så tilltalande patetiskt och beklämmande att jag faktiskt charmas omkull.
Margareth Osju skriver om den ultimata ensamheten. Bara när hon är helt övertygad om att hon är helt och hållet ensam lyckas hon trösta sig själv med nödvändiga egna omfamningar. Den här raden känns viktig och är på sätt och vis diktens signum:/Jag lutar mig framåt och kramar om mig själv /och försöker andas bort den ihållande tomheten./ Det är starkt och det är en "tankeframgrävande" beskrivning av ett tillstånd som jag vågar inbilla mig händer i oss alla, mer eller mindre ofta. Behovet av att vika sig dubbel över sin egen sårbarhet, skydda den med sin kropp och kanske rent utav med hela sitt liv som insats, kan ibland vara obändigt. Ett utelämnat tillstånd, där endast andningen kan visa smärtan vägen ut igen. / När jag är övertygad/om att ingen tar mig på bar gärning,/ somnar jag utmattad och ensam på min soffa/ och vaknar mitt i natten darrande av köld./ Ja. Det här är en gripande dikt om bekämpandet av den värsta sortens ensamhetsöverfall, som jag varmt rekommenderar en genom läsning, och varför inte i en vrå i skenet från ett stearinljus? Kanske är jag, personligen, lite reserverad inför så här pratsamma dikter, som Margareth så ofta skriver. Ändå kan jag inte undvika att sjunka ned till bottnen av dem och under läsandet gång glömma bort både mångordigheten, tid och rum. Det är en värdefull egenskap hos en text. Dikten är så mycket mer än dikt, när Margareth skriver. Den är omfattar nästan allting man behöver känna igen sig i, veta mer om och även föreställa sig, och på så vis blir den nästan….ultimat.
Cristobal Engström Duran känns fräsch i sin diktning, men har i "Hat" antagit ett smått mässande tonläge som inte känns riktigt bra: / hata dig själv/men inte för mycket/visa barmhärtighet/annars får du mig att gråta/ hata dig själv, din kontur nu/men älska dig själv, ditt hjärta,/ Här har ett slags trötthet visat fram hakan och mässandet lyckas i mina ögon "rycka sönder" dikten litet i onödan. Man kan likna det här greppet med att smacka fram en häst, som när den rycker igång sitt tunga släp, genast hindras med återhållande tyglar och ett "prooo". Vad för kraft får igång dig men håller dig tillbaka, Cristobal? Budskapet är, som nästan alltid hos Cristobal, tjärnklart och ödmjukt. Men det är det här mässandet som ställer till det och gör dikten för svår att svälja ned i ett enda svep. Lyckligtvis gäller det här först och främst det första stycket - om man inte slutat läsa då - för andra delen av dikten räddas av en distinkt bild med vändningen: /ditt sorgsna leende i min kamera/får blixten, min gnista/att förlora energi. Tänker, som hastigast, ändå på om bilden kanske skulle bli ännu klarare om Cristobal inte förklarade vad blixten står för sin gnista? En klockren dikt innefattar en klockren bild som går rakt in i läsaren, utan tvekande omsvep. Annars är direktöverföringar som Cristobal är så bra på av just det här slaget: /hata dig själv, din kontur nu/men älska dig själv, ditt hjärta,/ rätt så tilltalande. Det är i min tolkning inte alltid man tål den självbild man av olika skäl måste visa utåt, och kanske kan man bara orka med den bördan, om man inte förlorar förmågan att älska den man innerst inne hjärtat är? Det känns som om det finns mycket kvar, instängt i dikten, som bara väntar på Cristobals makt att lyfta fram det i all sin prakt. För makt, det har han.
De nominerade som, på varsitt sätt, kom att stjäla 90 av min uppmärksamhet från första juniveckan är:
- Johan Åkesson
- Sandra Lundgren
Ha det så gott, mina vänner - njut av vår härliga junitid, med eller utan åska!
Av Isabella Mendrix 08 jun 2004 10:41 |
Författare:
Isabella Mendrix
Publicerad: 08 jun 2004 10:41
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå