Smak av försommar

Körkortserfarenheten behöver nog en egen krönika, om den vill skriva sig någon gång, så jag ska inte plåga er med mina tankar om den. Det finns helt andra sätt för mig att hålla plågorna jämna hos några av er. : Det har blivit dags för maj månads sista nominering.

Inskrivna för pingstveckan är: Margaretha Osju som bidragit med " Dagstidningar från fjärran" och " Varför gör vi varandra så illa?". Vi har också Xerxes Wennerstierna, som skrivit dikterna "En ensam dam", " Jag vill att du stjäl...", Ett annalkande lågtryck..." och " Swosh!". Maria Brundin är efter en veckas uppehåll tillbaka med " Efterkonstruktion" "Mardrömsbilder" och "Morgonen efter". Tillbaka är också Karin Dahlin, nu med hela sju dikter " Blå vagga", " Jag finns där", " Din skugga", " Gömmer mig", " Den sista resan", " Halvmåne" och "Offer". Vår unge Cristobal Engström Duran är här igen, och han deltar med dikten "Alvedon".

Magnus Löwendahl försökte slinka med i skolan med sin haiku "Den väldige", men här viftar jag med den lilla rutiga diskvalificeringsflaggan. Magnus glömde bort att han, som Sourze ledarskribent, tillhör redaktion och det ju kan hända den bäste. Det här innebär att det bara blir fem bidragande skribenter den här gången.

Karin Dahlin använder månen och behovet av att gömma sig som återkommande tema i den här "diktsviten". Flera av dem känns förflyktigade, lite tomma. Bl.a. har hon bidragit med dikten "Halvmåne", som jag inte finner någon riktig kärna i. Dikten beskriver halvmånen, och att diktens jag ser sitt ansikte i ett nattstilla vatten. Just det här känns en smula inklämt med våld, vilja och vaselin i dikten. Jag blir inte klok på den. Texten är okoncentrerad. Över vattnets spegelbild breder Karin ut en vit linneduk, ut över det "som inte är jag". Här tycker jag att det väsentligaste saknas; nämligen vad som "inte är jag" som ska döljas och vad som är det som vi måste se för att förstå resten. Man hamnar litet utanför och får svårt att få kontakt med själva grundtanken i dikten. Liksom jag är osäker på om det bara är min egen ambitiösa tolkningsinsats som får den "vita linneduken" till en liknelse för månskenet, eller om det rätt och slätt bara är "en vit linneduk"? Och i så fall: varför just en vit linneduk? Vart kom den ifrån? Jag upptäcker att dikten fyller mig med en massa irriterande småfrågor, som gör att jag vill överge den. Hur det nu än förhåller sig, så känns alltihop väldigt oviktig när man läser vidare i Karins texter och får plåster på såren genom hennes välbekanta, härliga formuleringar: / döden viskade i ditt öra/kom/och du följde efter/ "Den sista resan" De här raderna skulle kunna fungera perfekt, helt ensamstående, och jag dras med lätthet in i den här bilden - med både själ och hjärta - och vill stanna kvar. Liksom i smakprovet: / sök mig inte/bortom haven/eller i bottenlösa sjöar/som gapar efter ljus./ "Jag finns där" Jag för samman tumme och pekfinger och gör en exotisk, smaklig luftkyss. Där här är helt enkelt magnifikt!

Cristobal Engström Duran filosoferar om huvudvärk och huvudvärksmedel i sin dikt "Alvedon". Dikten har olika bottnar, som långgrund med förrädiska lager blålera. Här tycker jag mig finna en lågmäld ironi som sammanflätas med mera allvarligare frågeställningar; som om inte kontrasterna i vårt liv; död och liv, smärta och kärlek, smärta och lindring, i grund och botten inte är samma sak? Ibland kan man ju fundera. Vissa människor finner njutning i smärta och vissa andra söker sig till ytterligheter, nästan som för att söka utplåna känslan av att det över huvud taget finns en skillnad mellan lycka och skräck. Tvinga dem att bli jämlika och ofarliga. /överlev,/ gång på gång,/ bara för att bli förpassad,/till Alvedonen än en gång./ Detta är en utomordentlig skiss över med vilken överlevnadsvilja man ofta genomlider tiden mellan stark smärta i akut fas och lindring. I det här fallet tycks det vara de existentiella funderingarna som utlöser smärtsensationerna: / min hjärna blev spetsad,/på en spik gjuten i ord,/och omedvetna handlingar/det är död och liv samtidigt,/ Det här är riktigt, riktigt bra! Glidningen mellan känslotillstånd av samexisterande död och liv, och en spik gjuten i ord, är helt enkelt förträfflig. Cristobal stöttar upp dikten med rim, men inte genomgående. Ett sådant grepp kan vara förödande, om man inte har ett oerhört bra balanssinne. För ett ögonblick befarade jag därför att han skulle krascha…men …så kommer ingen duns, ingen skrubbsårskänsla och inga ömma muskler som kräver…Alvedon. Slutet gungar snyggt in på plats, det känns helt och lämnar inget i övrigt att önska.:/sänk ditt huvud/för en sekund/ men res dig sen/åter ung. Vederkvickelsen och återhämtningens befrielse. Tack för den här lyckade kompositionen, Cristobal.

Maria Brundin kan jag ibland uppleva som att hon har "fastat" litet i ett slags återkommande "privat dagbokserotik" av sin egen utblottning. En fas? Dikten "Morgonen efter" tycker jag inte särskilt mycket om. Det här är något som jag inte ens skulle vilja kunna skriva själv, eller vilja känna någonting speciellt för. Jag trampar besvärad framför ett nyckelhål till hennes sovrum och känner mig påtvingad något jag inte har med att göra, men det här beror sannolikt bara på mig själv, inte på att dikten är märklig; jag är nog lite för pryd för att kunna uppskatta sådana här direkta och privata nakenscener. Med styvnande bröstvårtor och svettiga lakan känns den litet vulgär, även om jag är helt klar över att dikten vill förmedla ömhet, sårbarhet och naturlighet. För det är absolut inget fel på kompositionen. Mer värde än så kan man alltså inte lägga i den kritiken. Maria för sin penna med både begåvning och inlevelse, det är jag helt på det klara med, och mycket bättre tycker jag själv att det blir när hon ger sig in i " Mardrömsbilder" och "Efterkonstruktion". Då tycker jag att Maria kommer till sin absoluta rätt, med sin fingertoppskänsla för att bygga upp dom stämningar som man alltid stannar upp i och njuter fullt ut av identifieringsmöjligheterna i. Mycket bra. Hälsan tige still, heter det, och jag kan bara avsluta med att jag beundrar Marias diktform.

Xerxes Wennerstierna, denne herre har jag inte ramlat över några uppgifter alls om. Han har störtat in i poesiskolan med fyra dikter på raken. Men han känns underligt nog redan bekant. Eller: det är väl snarare dikterna som känns bekanta. Varför? undrar jag. Kanske beror det på att Xerxes lyckats vrida upp dikterna på ett Kristina Lugnskt vis, bl.a. i dikten "Jag vill att du stjäl…". Som:/ beslagtar min övergivenhet/konfiskerar mina ensamma vandringar/ ockuperar min världsbild/ Och ur "En ensam dam"/ en obrukad livmoder/en bitter själ/en förminskat jag/ett förkrympt liv/ett otackat liv av plikttrogenhet/en ödslad ocean av tid/en tom medicinburk/ett tyst rum/ Dikten har själ och mening, trycker på en nerv av intensiv avsaknad, men den drunknar nästan i alla dessa självframkallade hårda, ihärdiga vågor av uppräknade, mäktiga bilder som slår tillbaka över sig själv, igen, igen och igen. Xerxes håller en förutsägbar men rak kurs genom sina fyra dikter som till sin form radar upp mängder med ångestfyllda -, och mer eller mindre absurda liknelser. - Det här är riktigt bra underhållning. I måttlig mängd. För efter att ha läst fyra dikter som nästan helt behärskas av dessa täta liknelser, så känner man sig nog en smula övermätt och börjar gräva med bara händerna efter vatten att skölja ner dem med. I rättvisans namn måste jag tillstå att jag nickar gillande när jag läser den här typen av skriftlig kräftgång. Det här var en intressant skribent och jag läser gärna mer av den här utvecklingen!

Margaretha Osju sitter på sin balkong i en sliten morgonrock, och hon anar mer än hon känner i sin dikt "Dagstidningar från fjärran". Det är något man känner igen sig i. Förströdda iakttagelser i nuet vävs samman med gårdagens nyheter om livet och vill givetvis vidare mot en framtid man inte vet något om. Man kan bli konfys för mindre. / Doften av nyklippt liv/ skriver hon i nuet om gräsklipparens vassa egg och slår upp gårdagens tankar och får inget riktigt grepp om sin verklighet som en helhetsbild eller färdigskriven artikel om; då, nu, framöver. Vad sätter man för rubrik på det? Särskilt svårt blir det när hon ställer den här osäkerheten mot funderingar om kommande demens, som om den redan hade inträffat…men att hon kanske glömt det? / Hur kunde jag glömma gatan som jag passerade igår?/Hur kunde jag glömma ett språk som smärtar så djupt?/ och här tar den fantastiska slutsummeringen vid: /Jag har ett plåster på mitt finger./Var är mina tofflor?/Vad är mitt levda liv?/ Det är svårt att inte irra med i känslan. Nästa dikt är en riktig långtradare. " Varför gör vi varandra så illa?" Här kan vi läsa om betraktelser ur två perspektiv och dikten är sammanställd ungefär som ett manus. Man väntar sig att skådespelare ska börja agera. Tvåsamheten som tar slut, kvar finns kvinnans sorg över upplevelser som hon inte längre kan nå fram till. Vart tar allting vägen? Nya omständigheter och självbilder förändrar allt, det blir svårt att hitta tillbaka till en känsla som har levt färdigt sitt liv. Kvinnan har blivit änka efter lyckan. Sedan kommer mannens version, herr Forna Lycka. "Måste du döda allt inom mig?" säger han ur sitt perspektiv på saken. Det här är en riktigt bra pjäs. För att göra den rättvisa behöver den läsas i helhet!
Vem?

Nominerad från sista veckan i maj 2004 är den här gången en enda herre, men inte desto mindre självklar:

- Cristobal Engström Duran

Nu syns vi redan på fredag, då jag kungör vem som blivit april-majfinalist. Till dess, njut av den ljuvliga sommarvärmen och kom ihåg: en fluga gör ingen sommar, vare sig det handlar om sommar eller kritik…

Av Isabella Mendrix 02 jun 2004 09:16