Varför gör vi varandra så illa

I. Kvinnan:
HAR DU TAGIT ALLT IFRÅN MIG?


Den första gång jag såg dig det var en höstlig dag.
värmen i dina ögon värmde som om vårsolen kikat fram
när våra ögon möttes.

Ditt härliga skratt förgyllde och skänkte mig lyckokänslor
som gav liv åt min vissnande själ och fick mig att leva upp igen efter flera år av ständiga besvikelser.

Jag minns den ihållande smärtan när suddiga gamla minnen av ett helt liv med dig dyker upp.
Tänk att jag har levt med dig i nästan halva mitt liv
men jag har inte lyckliga minnen från vår tid tillsammans.

Jag vill så gärna dela livet med dig
Jag vill så gärna stå vid din sida
Men du
Men du
Du fanns aldrig till för mig.

Jag minns att jag var förälskad, den dag vi satte bo,
Men du tog ifrån mig allt som jag hade drömt om.
Jag undrar varifrån jag fick kraft att gå min väg
så att du inte blev min död.

Du stod aldrig vid min sida du fanns aldrig där för att beskydda mig.
För det var du som stod för ondskan när ditt leende stelnade till och du visade ditt rätta jag.

När första slaget föll minns jag chocken och besvikelsen jag kände.
Jag minns dina förtvivlade ord om förlåt
och dina ord om att du inte visste vad som tog åt dig
och hur du lovade att aldrig mer.

När andra slaget föll minns jag beslutsamheten att gå ifrån dig.
du bad åter om förlåtelse och grät och lovade åter igen att aldrig mer.
Jag älskade dig, förlät och stannade kvar.

När tredje slaget föll minns jag rädslan som smög sig på.
Jag vågade inte längre säga emot när du tvang mig att göra det du ville ha och skrämd till döds teg jag till slut.

När fjärde slaget föll ville jag gå min väg för alltid.
Men du tvang mig att vara kvar under hot om hämnd
och skrämd stannade jag kvar av rädsla för att dö.

Hatet och föraktet över mig själv växte
för att jag tillät mig själv att bli så illa behandlad av dig.
Du började tillrättevisa med våld och talade enträget till mig
som om jag vore ett olydigt barn.
Vägledd och nedvärderad under så många år
tappade jag långsamt min personlighet
och till slut tappade jag även min motståndskraft.

Innan första slaget föll hade du redan fällt mig till marken.
Med dina kränkande ord som misshandlade mitt psyke.
Med dina sårande ord som knäckte mitt självförtroende.
Med dina spydiga kommentarer som raserade allt som jag trodde på.

Räddande änglar kom i min väg och tog mig till kvinnojourens skyddande sfär,
där de slussade mig vidare till en skyddande plats.
Räddade änglar vågade ingripa, när de insåg att något inte stod rätt till.
De vågade göra något i motsats till alla andra som jag mötte som såg mina blåmärke
men blundade för sanningen och av rädsla för konsekvenserna.

Jag vill så gärna dela livet med dig
Jag vill så gärna stå vid din sida
Men du
Men du
Du fanns aldrig till för mig.

Du tog en del av mitt liv som du misshandlade och kastade bort.
Du smutsade ner mina drömmar och trampade på min självrespekt.
Du skändade mitt liv när du tog en del av mitt liv.

Kommer jag att kunna älska igen?
Kommer jag att kunna lita på någon igen?
Kommer jag att kunna känna hopp om lyckan igen
Eller har du tagit allt ifrån mig?

Den första gången jag såg dig det vara en höstlig dag.
Värme i dina ögon värmde som om vårsolen kikat fram.
När våra ögon möttes.

Vad jag inte visste då att bakom din leende blick
dolde sig mörka tankar om ett helvete utan dess like
och värmen från dina ögon var helvetets flammande eld.

**********************************************

II. Mannen:
MÅSTE DU DÖDA ALLT INOM MIG?


Du dödar med dina sårande ord min sista uns av manlig stolthet.
Du kvinna, varför gör du mig så illa?
Jag vill dig så väl att jag ger dig allt jag kan och mer därtill.
Men du tycks aldrig vara nöjd, för du kräver mer och mer
utan minsta tecken på tacksamhet.

Du visar ditt förakt på det mest bisarra sätt.
Gärna framför andra människors generade ögon
där jag rodnande försöker uppehålla någon form av självrespekt
på grund av något du har sagt eller gjort
som får mig att tappa ansiktet framför deras ögon.

Jag vill så gärna dela livet med dig
Jag vill så gärna stå vid din sida
Men du
Men du
Du fanns aldrig till för mig.

Du baktalar och förolämpar, du fördömer och förlöjligar,
Du skrattar cyniskt när jag försöker hålla god min i ditt elaka lilla spel.

Du flirtar öppet med varje man som passerar
och kommenterar deras kroppar i lyriska ordalag
under tiden du tittar nedlåtande och med avsmak
på min egen kropp så att min sista uns av självförtroende
försvinner i mitt bottenlösa mörker.

Du eggar mig sexuellt och när jag faller säger du stopp.
Du säger att du har tappat lusten i samma veva
som du höjer dina forna älskare till skyarna,
så jag får en spark rakt i ansikte av ditt hån.
Dina krav ger mig prestationsångest i allt som har med samliv att göra
Jag tappar all lust och av rädsla att inte räcka till dödas lusten att ge mig till dig.

Du vet så väl hur du ska förnedra mig.
Du vet så väl mina sårbara punkter.
Du njuter av att se mig kuvad under din makt.
Du kvinna, varför gör du mig så illa?

Jag vill så gärna dela livet med dig
Jag vill så gärna stå vid din sida
Men du
Men du
Du fanns aldrig till för mig.

Inte ens när jag blir sjuk visar du mig någon omtanke
utan du kallar mig gnällig gubbe, suckar irriterad över mitt jämmer
och ger mig skuldkänslor över att jag blev sjuk.

Ändå….
Trots alla bevis på ditt förakt och brist på kärlek
stannar jag kvar hos dig
för jag är så rädd
att bli lämnad ensam.

Du är, ändå
den som dödar min ensamhet…..


© Margareth Osju

Av Margareth Osju 26 maj 2004 19:01