Spanska kvacksalvare

Nu är det bara nedförsbacke, även om det känns, som det värsta motlut.

Volmer Sörensen och hans hustru Grethe sjöng i en revy,
på deras egen teater - Amager - ABC, "Pensionärsliv".
Måndag, en lång beskrivning av deras monotona liv, från morgon till kväll. Så blev det tisdag. Alla dagar likadana och efter varje vers tjöt vi av skratt. När söndagen kom och det dukades fram färskt bröd och de klädde upp sig för besök av sonen, hustrun och deras barn och sorgen då dessa ringde återbud. Så började visan åter, med måndagen och samma tristess. Ett underbart framträdande. Ville applåderna inte ta slut.

Nu flera år senare, vill jag och hustrun omtala: "Det är min själ ingenting att skratta åt."

Varför klaga, många har det värre än vi.

Ända tills för några månader sedan, kunde vi längta till nästa resa till Gran Canaria. Fyra till sex veckor varje gång, tre till fyra gånger om året. Hur vi hade råd? Restresor, solfynd, sista minuten hittar man på nätet. Reser man med samma bolag blir det lättare. Fram till den dag då detta hände:

Från början.

Februari 2004, bar det av. Från ovan, vid landningen, såg Las Palmas lite ruggigt ut. Så har det varit tidigare, någon dag moln, sedan strålande sol. Efter ankomsten till hotellet, var det dags för inhandlandet av öl, vin, vatten. Mat i mindre mängd då välkomstmiddag, skulle ätas av oss, "chambre séparée".

Utanför hotellet, skulle jag kunna titta bort till fyren, i Maspalomas. Liksom en ljusbrun vägg, såg jag bara
Scirocco, en stoftbärande vind från Marocko, den har vi upplevt tidigare, men inte på detta våldsamma vis.

Min lagvigda började hosta på natten, en aning tröttsamt för henne, då den inte höll upp. Vi beslöt att åka till den, av Fritidsresor, i sitt häfte, rekommenderade läkarkliniken "Scandinavica".

Här fanns en svensktalande sköterska, som översatte det läkaren konstaterade. Vi kände oss som hundar hos veterinären. Sköterskan var ägaren, läkaren veterinären, vi hundarna. De talade över huvudet på oss, som om vi inte var där.

Utan förklaring leddes hustrun in i ett mottagningsrum. Jag skulle fylla i blanketter, avseende våra försäkringar.
Efteråt, då allt var klart med pappersexercisen, försäkringen skulle betala hela kalaset, började jag leta efter sjuklingen, fann henne med mask för ansiktet och någon vätska bubblade och det var väl meningen, att det skulle skölja mun, näsa och hals.

Besked om att samma procedur skulle ske nästa dag, lämnade vi kliniken, med en bunt recept i handen. Vi gick till närmaste apotek. Väntade, funderade, vad som orsakat undersökning och behandling . En kasse med flaskor, salvor, tabletter överlämnades mot en summa, nära 1.500 Sv.kr.
Vi var tvungna att gå tillbaka och fråga hur de skulle användas. Fortfarande var vissa medikamenterna oöppnade. Brist på vettig information är orsaken.

Ytterligare två besök, då reningen av strupen kändes bra.
Flera patienter satt runt i om i rummet med masker, vi ledsagare satt tåligt i väntrummet. Innan det var dags för hemgång, vid sista besöket, skulle en röntgenplåt tas.
Efteråt vid samtal mellan syster och doktor, beslöt dessa, att en specialist skulle titta och bedöma fotot.

Vi avvaktade vidare besked i väntrummet. Efter en timme, frågade jag om vi missförstått.
"Förlåt er har vi glömt, bilen kommer strax"

Efter en stund kom tre ambulansmän in och frågade efter oss,
vi placerades i en ambulans, blev med tjutande sirener, transporterade till Clinica Rocca.

Framme var det dags att fylla i nya papper. Då det var färdigt, tittade jag efter min kvinna, hon var försvunnen.
Jag skulle vänta på en stol. Inte!
- Var är min hustru?
- Hos doktorn och får inte störas.
Jag gick mot dörren, in till mottagningen, någon försökte hindra mig, jag hötte med käppen och gick vidare.
I en säng låg min älskling, med dropp, massor av sladdar, apparaturer ovanför, som lyste och blinkade.

Nu var vi nog lika rädda båda två.
- Vad har hänt?, frågade jag
- Vet inte, de bara lade mig här, och började med sitt jox.
- Talar någon svenska?
- Nej.

Plötsligt försvann, säng , kvinna. Vad är detta? Ingen spanska kunde jag. De kunde varken svenska, tyska eller engelska. Strax innan jag ville börja klättra på väggarna, kom ekipaget tillbaka.

- Vad gjorde dom med dig?
- Röntgade, svarade hon.

Nu kom en svensktalande syster, som någon skickat efter.
Jag ställde frågor, hon skulle tala med läkaren, vi skulle få besked. Efter en dryg stund kom hon tillbaks.

- Jo, läkaren anser att frun skall stanna några dagar för observation.
Vad som skulle observeras framgick inte.
- Besökstiden är en timma, mellan 13 - 14.
Övrigt spring skulle väcka missnöje, fortsatte beskedet.
Vi trodde inte våra öron, jag bad henne återkomma om en stund, vi överlade, med varandra.

Vårt beslut framfördes till en nu anländ, engelstalande, sköterska. Vi berättade vilka undersökningar, som var gjorda av vår husläkare i Sverige och den nu gjorda behandlingen. Vi var alla överens om att inläggning inte var nödvändig. Den svensktalande sköterskan kunde inte dölja sin motvilja och återkom med papper som vi skrev under. Vi fick lämna sjukhuset på egen risk.

Min infarkt var nära då de ville ha 150 euro, utan att jag skulle få kvitto eller journal med mig. Först efter flera hotelser löste problemen sig. Återkomna till hotellet ringde telefonen och en av Fritidsresors representanter ringde och frågade mycket otrevligt om hur vi kunde åka till sjukhuset utan att meddela dem.

På sådana dumheter svarar jag inte. Efter ett tiotal resor utan att besvära, förutsätter jag att de borde begripa bättre, än använda den tonen. Tidigt nästa morgon tvingades jag be om hjälp. Vi hade beslutat att åka hem. Kunde de ordna hemresa. Jag framförde hövligt den uppkomna belägenheten.

Ett rakt svar skall respekteras: "Om tio dagar har jag två platser inte förr".
Nu var jag förbannad. Ringde Sterling Airways. Fick två biljetter till det plan som avgick kl. 17 dagen efter. Utan extra kostnad fick vi tre platser då det var sjukdom med i bilden. Ringde sonen i Malmö, bad honom betala biljetten, faxa den till oss, hämta vid Kastrup, köra oss hem.

Då den enda möjligheten till mottagarfax var Fritidresors kontor, ringde han och förklarade samt bad dem hjälpa föräldrarna. Taxi hade Fritidsresor inga resurser att betala, övrig transport hade inkräktat på deras siesta och det var inte bra.

Efter att ha jobbat på hotell i hela sitt liv vore det väl skam om inte den gamle "krögaren" inte kunde ordna transport själv.

Hem kom vi utan Fritidresors hjälp. Samtidigt kanske det var bra att de var så nonchalanta. Nuförtiden reser vi med Sterling och ordnar bostad själv vilket blir mycket billigare, än att resa charter.

Guiderna har ju visat sig vara värdelösa, så de behöver vi inte betala till. Portiern på hotellet är mer villig att hjälpa och kunnigare. I rättvisans namn måste sägas, att direktionen och ansvariga för Fritidsresor, inte har den inställningen, som deras personal på Gran Canaria.

Vid hemkomsten tog vi hem jourläkaren. Första vardagen gick vi till vår egen doktor. Ingen av dessa tyckte att min hustru behövde eller hade behövt sjukhusvård.

Delar av Fritidsresors ansvariga personal, tvingar oss att varna för resor till Gran Canaria. Även misstankar om att sjukhus och vårdcentraler, försöker mjölka försäkringsbolag, genom onödiga behandlingar. Utskrivna mediciner väckte närmast missanktar om visst samarbete.

Av Lennart Ekman 25 maj 2004 14:19