Sommarblues

Så är det åter dags för hela Sveriges förvandling. När vitsipporna vävt färdigt sina mattor har agnarna sållats från vetet. De som pressat i bikini på uteplatsens vindskyddade vrå sedan aprils första strålar, och de, vi, som fortfarande gör oss förtjänta av smeknamnet Alvedon. De som för länge sedan letat fram solglasögonen ur vintergömslet och släntrar ner på stan i shorts och bruna ben, och de, vi, som förvånat tittar upp - oj, är det sommar redan?

Det har hänt något. På bara några månader så verkar alla ha blivit gladare, snyggare, smalare och alldeles, alldeles hysteriska. Alla strävar efter att få vara med i Pripps-blå-reklamen. Den där magiska kvällen, med nya eller gamla bekantskaper, grillfesten som övergår till nattligt rödvinspimplande, filosofiska diskussioner och livet ler. Eller den där dagen på segelbåten, ut till någon kobbe, korgen full med nyskapande sallader och små rätter ur "Allt om mat", meta lite, vin på tetra, lite Boccia på någon gräsplätt mellan klipporna. Varje ljummen kväll utan grillning, minigolf, en öl på stan, picknick eller nåt annat lämpligt är en förlorad kväll. Ta tillvara, ta tillvara! Detta kan vara sommaren sista strålar.

Efter midsommar kommer den stora semestertiden och med den lite lugn. Inte om man har familj och barn, för då ska det flängas till Danmark och Öland och Sommarland och morföräldrarnas stuga och farföräldrarnas stuga och kusinerna i Skanör. Men för oss lyckliga singlar så är det tid att pusta ut. Ensam kvar i stan. Vännerna är på landet, i Spanien eller på segelsemester till Gotland som jag artigt men bestämt lyckats lirka mig ur för att hetsjakten på sommaren står mig upp i halsen. Det känns som en befrielse. Efter några timmar ute i värmen är det helt ok att krypa ner mellan svala lakan och sova bort några eftermiddagstimmar. Ingen ställer krav på att jag ska överge TVn en en varm julikväll. Hur skönt som helst, ett tag. Att flanera runt på stan och käka glass går ju, ett tag. Men sedan, i takt med att jag börjar tröttna på repriserna på TV och att jag faktiskt kommer på mig själv att undra om jag inte skulle följt med till Gotland i alla fall, kommer den där obehagliga känslan av att inte ta tillvara. Inga grillkvällar, ingen att dra med ut på picknick, inga öl på stan. Sommaren rinner mellan fingrarna på mig, och jag inser att mitt svar på de eviga efter-semestern-frågorna återigen kommer att bli - inget särskilt, tagit det lugnt.

Det är då jag flyr. Jag åker söderut. Inte för att det är varmare och skönare och behagligare. Jag flyr för att få en legitimitet att bara vara. Att jag får stå till svars varför jag lämnat det vackra och varma sommarsverige är något jag får ta.

Nu är den förbannade sommaren här igen.

Av Ylva Espling 14 maj 2004 11:24