En epok försvinner

Anno dazumal 1980

Dags att börja ta det lite lugnare. Husvagnen, som blev vårt andra hem, fodrade en större bil. Hos vår lokala försäljare, stod en ny, glänsande BMW 528i .
- Aldrig i livet, sa hustrun, men efter någon stund hade vi övertalat henne. Husvagnen kopplades till, flugfiskespön inpackade. Nu var det dags för premiärtur. Ute i naturen, där möjlighet till fiske och bad fanns, blev jag i mitt esse. Om detta låg nära Borås, med allt i klädväg, eller någon annan, liknande plats, var även hustrun vid ett av sina smultronställen. Min första tur, ut till en sjö, där fick jag två laxöringar, på min hemmaknutna "vita Sara". Plockade lite grankvistar, packade in min fångst i bagaget. Här fick de ligga tills det var dags att köra hem. Nu var det dags för frysen. Nästa resa, då kvinnan i mitt liv var med, rynkades näsan.
- Här luktar fisk, konstaterade hon. Nu kom, en ny regel i vårt äktenskap. Inga fisketurer i den här bilen.
En liten, mycket billig , begagnad Fiat, fick transportera mig och mina spö till jobb och nöje. BMW 528:an stod i garaget. Husvagnen fick årsplats på Åhus camping. Endast då vi var söndagsklädda, åktes tyskt. Åren gick, vägmäteren hade ökad körsträcka med 500 mil, varje gång det var dags för besiktning. Jag fick ett protokoll, utan anmärkning, dom fick några hundralappar. Så var det dags att säga adjö till den sista extrabilen. Nu var det bara BMW,n kvar. Längre turer blev det inte, vi hade börjat flyga, charter.

Vi hade en verklig vän i vår BMW. Alltid startade den vid första försöket. Aldrig några problem, utöver vanligt underhåll. OK, lite skrynklig under färgen. Begynnande rost, men alla märks vi av ålder, inte minst jag själv.
Efter att min ögonläkare konstaterat, nedsatt syn på vänster öga och hustruns motvilja att sitta bak ratten, började vi prata om att sluta köra bil. När vi kom hem efter en liten inköpstur, hade följande inträffat. Vid påbörjad inkörning i en rondell, hade en bil kommit i min döda vinkel. Ingenting hände, men den ohövlighet, som den andra föraren visade, gjorde att vi beslöt:
"Med dylika personer umgås vi icke."

Under värdiga former avregristerades vår vän. Varje månad fick den backa ut och liksom bevisa att den ännu levde.
Efter moget övervägande beslöts, försäljning till snälla människor, skulle ske. Nu 24 år gammal, visade inte spekulanter någon respekt, för i våra ögon, en raritet.
Betala ville de inte, bara hitta fel rost. Så ringde en gentleman och vi började prata BMW. Både han och hans far samlade på äldre BMW. Tyvärr hade de inte plats och efter ett längre trevligt samtal önskade vi varandra: "Ha en bra dag." Efter någon timma ringde han igen: "Jag köper bilen på din beskrivning, vi kan inte motstå."

Först nästa lördag kunde de hämta vagnen. Flera gånger ångrade vi oss, glömde att anledningen var: "Den var en fara i trafiken, med oss som förare." Så kom den till slut -stunden som jag väntat på. Köparna anlände, blev förälskade vid första ögonkastet. Efter pappersexercis, kaffe med kanelbulle, kontanter var det dags. Garageporten öppnades en sista gång, vännen backade ut, blinkade först höger, sedan vänster, tutar en gång. En vinkning och jag ser baklyktorna, försvinna mot mörkaste Småland.

Epilog.

Efter 58 år med egen bil, blir man hänvisad till lokaltrafik, taxi , tåg , m.m. Smärtsamt, men hellre det, än göra sig själv eller andra skada. Bara att tacka för vad som varit.

Av Lennart Ekman 14 maj 2004 11:19