Min likhet med GB-glassgubben

Allting började med att jag skulle skoja lite med en person i mitt kollektiv. Jag la glassgubben i hennes säng. Hon la den sedan i min säng, vitsar bytte ägare. På en fest frågade jag hur det gick mellan henne och glassgubben. Hon hängde på och sa att hon inte förstod vad han ville. Jag frågade hur han var i sängen etc. Konversationen började roligt och vi skrattade en hel del. Det var först när jag började skapa ett liv åt glassgubben under konversationen som jag förstod att det egentligen var mig jag pratade om. Allting blev väldigt seriöst, men förstås med massa skratt från hennes sida. Kontentan av hela konversationen var att jag förstod att jag och den glada glassgubben, som står för sommar, glädje och helt enkelt glass, lever samma liv.

Vi är båda tjocka till att börja med. Det förväntas av oss båda att vara glada hela tiden, stå där och le. Aldrig en sur min, skulle det vita leendet glida ner till den sanna och ledsna clownen skulle man inte vilja ha något med oss att göra. Jag och glassgubben ska se roliga ut, vara överviktiga och sprida glädje. Vi är en symbol för något som vi alltid ska stå för. Vi får inte förändras, vi får inte ha en åsikt. Vi ska bara stå där. Vara tysta och le.

Glassgubben blir, precis som jag, inte tagen på allvar. Ingen frågar hur glassgubben mår. Ingen stannar och ger glassgubben en kram. Ingen håller glassgubben i handen när han är ledsen eller behöver känna närhet. När festen är över så står fortfarande glassgubben kvar ute i kylan, endast med stjärnorna som sällskap. Men när det roliga börjar igen så räknar man med att glassgubben ska stå där. Man räknar med att jag finns där. Frågan jag ställer mig är om någon skulle sakna oss om vi inte fanns där en dag? Skulle folk fråga vart glassgubben har tagit vägen. Eller skulle man helt enkelt välja Diplom IS eskimon istället.

Under min senast fylla dansade jag och glassgubben tryckare. När jag kramade hans kropp kände jag hur hans vassa kanter skar in i mina armar. Jag tänkte att det får göra ont, för det må vara hårda kanter men det finns någon bortom de hårda kanterna. Innanför ytan existerar en person, som är precis som alla andra. Glassgubben har nu blivit mig själv och när jag kramar honom är det jag som behöver känna en fejkad värme, en värme jag inte vet vart jag ska känna annars. Jag vill inte stå ute i kylan. Jag vill inte bli tagen för given. Om glassgubben står och stirrar rakt ut i luften i 3 timmar frågar ingen hur han mår. Att ständigt le tär på en. Hur vet vi att inte glassgubben gråter när affären stänger? Hur orkar glassgubben le hela dagarna när det är så fysiskt/psykiskt nedbrytande att le och vara glad. Vi är mer än en tjock, glad kille som man alltid kan räkna med! Vi existerar. Även om man inte kan tro det så finns vi. Jag ser annorlunda på de plastfigurer som finns i vårt samhälle nu för tiden. Hur länge ska jag ha glassgubben i mitt rum? Alla vet att jag finns, men ingen vet att VI finns. Jag känner att vi upprepar oss här men vi vill verkligen poängtera något.

I morse väckte glassgubben mig. Inga känslor i ansiktet. Han säger till mig; "..life is a joke without a punchline..". Jag har gråtit 4 gånger på mindre än 24 timmar.

Jag vill ge er som läser detta en läxa; KRAMA EN GLASSGUBBE IDAG, ni vet inte hur mycket det betyder för oss.

Av Julius Olofsson 11 maj 2004 10:53