Beskedet från Migrationsverket

När jag tog pennan och började skriva var jag så ledsen och deprimerad att jag valde rubriken "Slutet av en asylsökandes väg" eller "Migrationsverkets väggar utan tak" till den här artikeln. Efter att jag fortsatte skriva blev jag tveksam om jag skulle kalla den så. Tveksam för att jag tänkte att jag kan hitta på andra rubriker som kan beskriva bättre en asylsökandes situation. Ni läsare oavsett var ni finns i den stora världen får bedöma situationen och namnge den själva. Jag tillsammans med min man och vårt enda barn kom till Sverige år 2002. Eftersom vi var aktiva medlemmar i "Irans Arbetarkommunistiska Parti" www.wpiran.com i hemlandet Iran, tog vi kontakt med partiet direkt efter att vi kom till Sverige. De tog väl hand om oss från första början. Vi jag och min man, som aktiva medlemmar, deltog i alla partiets demonstrationer och avslöjanden som ägde rum i Sverige mot den grymma islamiska terrorregimen i Iran.

Vi var med vid 8: e mars-hyllningen arrangerad av "Kvinnokampanjen för kvinnornas rättigheter i Iran" där vi hade en protestaktion mot den kvinnofientliga islamiska regimen på Stockholms gator för att samtidigt uppmärksamma massmedia om kvinnornas situation i Iran. Mitt kort var med i tidningen Metro som hade ett reportage om det då. Jag som aktiv medlem i "Kvinnokampanjen för kvinnornas rättigheter i Iran" tillsammans med Mahin Alipoor Kampanjens ordförande deltog aktivt i alla möten, konferenser och protestaktioner mot regimen.

Den 8 mars, 2003 hade jag Karl Marx porträtt i handen med texten "Länge leve socialismen" och var med i en reportagefilm som www.stockholmian.com hade gjort då. Jag var även med i en film som partiets TV-program sände i Iran och jag var programledare i radioprogrammet "Ãvãye javãn" som sändes på FM 88 MHz under sex månader. I samarbete med bl. a. Siamak Bahari, ansvarig för programmet, avslöjade jag ständigt Irans islamiska regerings policy runt ungdoms frågor. Man kunde lyssna på programmet även på Internet.

Under "Barnen Först" konferensen i Stockholm- 2002 och 2003 var jag i nära samarbete med ordföranden Karim Shamohammadi. Jag var även aktiv i aktionen mot hedersrelaterade mord arrangerad av "Glöm aldrig Pela & Fadime rörelsen" vid ordföranden Sara Mohammads sida.
Jag deltog i Irans arbetarkommunistiska partis offentliga årsmöte som ägde rum i Stockholm 2003 bilderna finns på partiets hemsida.

Vidare deltog jag aktivt i aktionerna mot regimens inhumana policy framför Irans ambassad Det är självklart att ambassadens tjänstemän fotograferar sina motståndare i sådana tillfällen. Man gjorde ett reportage som sändes i wpirans TV-program, "En bättre värld" och har Ali Javadi som programledare. Man kan se programmet via sattelit i hela världen. En kopia av filmen har vi lämnat till dem som tar beslut om uppehållstillstånd.

Varje lördag for vi till Arlanda för att dela ut veckotidningen "Hambastegi", wpirans organ, bland passagerare som skulle till Iran. Denna aktion väckte regimens agenters vrede. I en artikel "en enkel sanning" skrev jag hur jag lärde känna den kommunistisk läran och hur jag blev av med islamiska värderingar. Denna artikel signerad med namn och bild kom i många av regimens oppositionella hemsidor bl. a. www.rowsane.com, www.ayneh.com och är tillgänglig i deras arkiv.

Även min man, Jafar Jahani har skrivit många avslöjande artiklar om hur regimen i Iran har skjutit mot demonstrerade studenter i Tehran och arbetare i Khãtun Ãbãd, om valet, om 8:e mars kvinnodagen om islamiska regimens kvinnofientliga lagar, om första maj och om godtyckliga arresteringar, tortyr och avrättningar i Iran. Alla dessa artiklar är signerade med hans namn och foto.
Han sitter i "Organisationen för Iranska Flyktingar":s AU och är känd bland asylsökande iranier i Sverige för sina aktiviteter i olika kampanjer i denna organisation. STV1, STV2, kanal 4, och persiska kanalen i Stockholm har rapporterat om dessa aktioner med hans bild.

Med hänsyn till våra aktiviteter kring avslöjandet av iranska regeringens tortyr och avrättning av tusentals politiska aktiva fångar, samt med hänsyn till att vi hör till regeringens mest aktiva oppositionella grupp som tydligt och klart propagerar för frihet, jämställdhet och socialism och försvarar barnens, kvinnornas och ungdomarnas rättigheter i samhället, riskerar vi allvarligt långt fängelsestraff, tortyr och avrättning i fall vi utvisas till Iran.

Efter två år och några månader har vi fått ett besked från Migrationsverket där det står att vi "inte riskerar eller kommer att riskera att utsättas för någon fara om vi reser tillbaka till Iran". Man försöker skicka oss till regimens dödsfälla. Själva beskedet är en psykisk tortyr för oss. Vad kan man annars kalla beskedet? Prioritering av ekonomiska och politiska intressen framför mänskliga rättigheter? Slutet av asylsökandes väg? Vad tycker ni?

Av Saide Assari 10 maj 2004 17:35