Min känsligaste del

Jag plockar ut mitt hjärta och låter raderna skriva sig själva. Ett vinterhalvår har gått sen sist, två år och några evigheter sedan då. Idag är asfalten sopad och luften får bära upp känslor på nytt och jag lyssnar på dina toner i min cd-spelare.

Tankar på färgstarka känslor har nått tillbaks till mig, och tagit plats i det känsligaste av alla skrymslen. I mig. I dig? Du, jag har letat bland alla känslor jag har sparat och finner ingen starkare. Jag går i mina fotsteg och väntar. Och medans du ligger med henne i din famn ligger jag här ensam i sällskap av stjärnorna och minns, känner starkt. Ler du mot henne som du log emot mig? Som du brukar och jag minns den gången då mina ben nästan och bokstavligen vek sig under mitt hjärta som slog och du fångade det, om och om och om i ett djup och jag har fantiserat så många gånger. Alla klyschiga situationer har jag fantiserat alla hav alla klippor alla platser som ryms i min fantasi och alla nätter har jag drömt att du var hos mig och genast så minns jag då du sa med mjuka läppar att du älskade formen av mina bröst. Och jag älskade det.

Jag flanerar genom stan, dansar på krogen, går genom skolkorridoren, du en gång gick igenom, handlar mat, fikar på fiket med utsikt och bär hela tiden med mig känslan av förhoppning. Den där av att du kanske kan komma runt hörnet och bara stå där framför mig, igen. Med ett leende och allt. Med ett leende i resväskan och lyckan i magen skulle vi ju kunna försvinna, bara. För visst finns de där timmarna kvar i dig någonstans? Jag tror det för varför skulle du annars höra av dig för jag är ju ändå bara jag i slutändan och inget annat och utan känslor, hade bokstäver stavats med nya kommunikationshjälpmedel? Har du vågat känt efter? Eller är det jag som hoppas på för mycket nu för jag vet att jag är ju trots allt bara jag och har inget annat att erbjuda. Inget annat, förlåt men nej och du har allt, allt det där som gör att klyschorna viker sig för dig hur lyckas du?

Mer än ofta tänker jag på ekvationen av dig och henne. Jag vet att jag aldrig varit vidare i matte men hade det, utifrån med perspektiv, gått ihop hade jag sett det. Jag vet för jag kan sånt, iallafall med dig. Har alltid tyckt att hon sett tråkig ut och karisman har hon stoppat djupt ner i bakfickorna för att förtränga och du som lyser mest hela tiden. Jag förstår inte. Men det kanske jag inte ska? Och jag minns blicken du gav mig när du snart därefter sa att du tyckte jag var så söt och sen ditt leende. Såg du hur starkt jag smälte? När ska du låta skuggan lägga sig åt hennes håll och rikta fotstegen mot mitt?

Jag väntar på tiden, som du en gång lindade in oss i. Den silkeslena, varmfärgade och stjärnprydda. Till dig och mig och jag såg allting såklart. Allting. Jag kan bara inte låta bli att hoppas. För jag vill ju så gärna och stjärnorna lyser starkt för dig varje natt. Jag har bett dem och dom har lovat mig i gengält av att jag aldrig tappar känslan för livet.
Jag var för ung, endast två års erfarenhet av tonårslivet och du hade börjat klara av milstolpar i livet som för mig låg maximiminst tre evigheter bort i livet och du var för mig för klok. Men jag har vuxit mig starkare nu men vet fortfarande. Chansen för något stort kanske är borta. Om så vill jag bara att du ska veta så mycket. Som att det råkar vara ditt fel att min kräsenhet ökat i promille och att jag tittar förbi alla och sen aldrig förstår varför jag bestått som singel. Som att du är min första, min starkaste kärlek. Som att du finns bland mina djupaste minnen. Som att dina smekningar ligger kvar på min hud och som att jag aldrig kommer att sluta be stjärnorna. Och jag skulle allt vara lyckligast om jag bara fick vara ett minne för dig, ett vackert som aldrig glöms utan hålls kvar genom evigheter.

Av Tina Fallgren 04 maj 2004 06:44