Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Ett halmstrå av bevis

...återvändo.

Stum, övergiven, glömd
inte ens kornas idisslande hördes.

Äppleträdets grenar, med ryggen mot en okänd vägg, växte otuktade.
Inga kroppstyngder trampade ner det vilda gräsets vidsträckthet.
Bärbuskarna vid ån dignade under sin fruktsamma börda.

Åkerbruket hade dragit ogrästäcket upp till hakan och låg i träda.
Hopfällda lövverk, nedkörda i myllan, förmultnade i fuktig jord.
Strömmar av vatten, som sökte efter torra ytor bland vattenpölarna,
porlade i traktorspåren.

Kyrkporten var låst, reglad, övergiven.
Gruset från trädgårdsgången
låg utstrött som eroderade snäckor.

Solkatter vilade sitt ljus mot det rostiga järnräcket.
De svävande dammkornen landade mjukt på den söndrade asfalten.
På armlängds avstånd, täcktes marken av syrenklasar från bersån
och längst ner i ett hörn kvävdes dofter av andra utslagna blommor.

Gränderna passerade obemärkt förbi.
Halvraserade husknutar flämtade efter stadga.
Den korrugerade plåten på kåkstadens tak vittrade sönder.

Vid varje gatuhörn gapade fönstren, uppslagna på vid gavel, tomma.
Solblekta gardiner och malätna draperier, fladdrade sakta i vinden.
Cementstatyer, klädda i fågelspillning, stirrade på varandra med likgiltiga ögon.

På tredje våningen,
bland spindelnät och döda växter,
bland krukskärvor och krossat glas,
bland spår av torkat blod
saknade livet rösträtt.

© Margareth Osju