Den blinda fläcken

Det är politiskt korrekt att betona individens eget ansvar för sin ohälsa, att de drabbade har ett riskbeteende: Ohälsosam livsstil, fysisk inaktivitet, dåliga sovvanor, oförmåga att sätta gränser och så vidare. Individens eget beteende framhålls som orsak!

Det faktum att vi lever i ett höghastighetssamhälle med stenhårda krav på kostnadseffektivitet, som de facto inte tillåter oss att ha en annan livsstil än att springa som en skållad råtta i ett ekorrhjul, med följden att sömnen ofta
uteblir, vill man helst inte framföra som grundorsak till utbrändhet. Att ett ständigt krympande livsutrymme leder till negativ stress och massutslagning, att kapitalismens utveckling onödiggör allt fler, vill man inte tala om alls.

Inte heller det faktum, att vi har ett i grunden felkonstruerat välfärdssystem, som klämmer den som hamnat i en medicinsk gråzon så svårt att livet går sönder, vill våra proffstyckare debattera. Det är politiskt inkorrekt i vår tid.

Långvarig svår sömnbrist leder till skadligt höga stressnivåer i hjärnan och mentala förslitningsskador. Någonting som jag själv bittert fick erfara redan i början av 80-talet, då jag efter sex års extremt svår sömnbrist utvecklade biologiskt stress- och utmattningssyndrom i form av depression, varpå 12 års felbehandling följde, eftersom dessa tillstånd inte fanns i läkarnas föreställningsvärld på den tiden. Jag har en kroniskt skör sömn relaterad till kronisk inre inbyggd! stress! Konsekvenserna av att detta inte är ett medicinskt verifierbart ohälsotillstånd
är följande: Klämd i de sociala trygghetssystemen och klämd i vårdapparaten! Man tillåts inte bromsa upp i tid, förrän stress- och utmattningstillstånd är ett faktum, på grund av regelverken i sjuk- och socialförsäkringssystemen!

Den svenska modellen med arbetslinjen säger: den som anses vara frisk per medicinsk definition, och inte arbetar söker arbete, deltar i åtgärd, studerar, på heltid!, ska inte heller äta! Detta har som väl är mjukats upp under senare tid. Något som har fått vissa politiker m.fl. proffstyckare att kräva en uppstramning!

Välfärdssystemet bygger på tanken att man är antingen frisk eller sjuk. Man förbisåg helt förekomsten av gråzoner vid välfärdsbygget, vilket är en blind fläck i debatten. I gråzonen finns många klämda styvbarn: människor som är för starka för att bli tagna på allvar, när de söker hjälp för sömnlöshet! De får driva sig för länge, innan sjukskrivning ens kan komma ifråga. I mitt fall: sex år! Följt av 12 års envis kamp för att bryta ner ett massivt motstånd läs: enfald!, vilket slutligen resulterade i en timmes! utredande samtal, vilket bara bekräftade det jag själv på egen hand fått analysera fram! Patienter har fått utreda sig själva, på grund av det eländiga tillstånd psykiatrin alltid har befunnit sig i! Resultatet i mitt fall blev kroniskt stressyndrom hos en annars frisk och alltför stark människa, som tyvärr har tålt extrem sömnbrist och negativ stress, alldeles på tok för bra och för länge!

Jag skulle dock ha kunnat återuppta mina studier i en omfattning avpassad till min stressallergi! och kunnat uträtta en hel del med en grundtrygghet garanterad. Men konsten att förstöra människor är synnerligen väl utvecklad hos vissa instanser, däribland psykiatrin ett sorgebarn! och försäkringskassan, vilket medför att man noga aktar sig för att sätta sin existens på spel, genom att återuppta studier. Flit kan straffa sig, eget initiativtagande likaså! Politiskt ansvariga bör reflektera över detta dilemma som uppstår i gråzonerna, på grund av systemfel!
Detta bortslösande av humankapital har sin rot främst i fyrkantiga trygghetssystem, som klämmer, deformerar, och slutligen låser in människor i vanmakt och passivitet!
Vissa faller mellan systemen och far så illa att de "väljer" att ta sina liv. Utan livsrum! Andra beviljas såsmåningom en viss trygghet, som de godtar i brist på alternativ.

Det behövs andra infallsvinklar i debatten om ohälsotalen, ett systemkritiskt förhållningssätt beträffande våra sociala trygghetssystem, där man belyser sådana fakta som exempelvis avsaknaden av ett ekonomiskt "golv", som kan fånga upp dem som råkat hamna i medicinska gråzoner, dvs. dem som har ett ohälsotillstånd som inte går att definiera och verifiera i strikta medicinska/psykiatriska termer.

Man kan inte ha som utgångspunkt då man konstruerar ett välfärdssystem, att människor i livets alla lägen antingen är fullt friska och arbetsföra, eller sjuka per medicinsk definition, och helt bortse från förekomsten av medicinska gråzoner, som exempelvis: Frisk och stark, men kroniskt sömnstörd! Definitionsmässigt är man arbetsför och inte berättigad till försörjningsstöd vid inkomstbortfall, om man inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Arbetslinjen i de påstått generella välfärdssystemen tvingar människor att i strid mot allt sunt förnuft, driva sig själva bortom bristningsgränsen in i utbrändhet, med kanske irreparabla stresskador i hjärnan som följd. En blind fläck som driver vårt samhälle mot avgrunden. Livet går sönder, familjer bryts sönder, barn bygger in stress, och underminerar sin sömn.

Att påstå att ett överutnyttjande av de sociala trygghetssystemen har lett till att över en miljon människor lever på understöd i form av sjukpenning, förtidspension, a-kassa eller socialbidrag, är rent ut sagt oförskämt! För att inte säga enfaldigt! Skärp dig, Maud Olofsson c, och alla ni andra i den arroganta makteliten! Ett rent systemfel klämmer och tvingar människor i medicinska och sociala gråzoner, att påbörja en "patientkarriär" av krassa överlevnadsskäl! Men det är förstås inte politiskt korrekt att lyfta fram och belysa felkonstruktioner i trygghetssystemen, såvida det inte handlar om brister i kontrollen och alltför generösa läkare, som gör det möjligt för "arbetsskygga och lata" individer, att överutnyttja systemen till max.

När är man sjuk? När man känner sig sjuk, utmattad och mentalt försliten, efter exempelvis långvarig sömnlöshet, fast man är frisk per medicinsk definition? Eller när man har en sjukdom som går att definiera och verifiera i medicinska termer? En knivig fråga, detta! Kan man arbeta när man är helt tömd på psykisk energi, efter månader av sömnlöshet? Nej! Men: Man kan vara alldeles för stark för att kunna insjukna i sjukdom! Det tar för lång tid att "gå in i väggen", för vissa!

Bakom min sömnlöshet fanns varken sjukdom, dåliga sovvanor eller ohälsosam livsstil, "bara" kronisk uppväxtrelaterad inre stress. Hur självförvållat är det?

Det finns minst två typer av s.k. maskrosbarn, dvs. barn som är så stryktåliga att de klarar sig utmärkt igenom svåra uppväxtförhållanden: de psykiskt helt okänsliga, som inget biter på, och de som visserligen är oerhört starka, men med ett känsligt själsliv. Till den sistnämnda typen, dvs. de som klarar sig bra, men ändå lätt bygger in stress i det relativt känsliga psyket, vilket kan orsaka en kroniskt skör sömn, hör jag själv. Och som sagt: är man alltför psykiskt och fysiskt stark och därtill härdad i ett stålbad som barn till missbrukare, så tar det oerhört lång tid att "gå in i väggen"! Man "tål" helt enkelt extrem sömnbrist alternativt sömn utan återhämtningsvärde, alldeles på tok för bra och farligt länge! Man blir missförstådd, klämd eller helt ignorerad. Denna mix av starkt genetiskt arv, känslighet i själen, psykosocial stress, stålbad, extrem livshunger och ambitioner, bäddar för inre stress, med skör sömn som följd.

Nu vill man strama upp och synliggöra arbetslinjen När var den osynlig?, vilket bl.a. innebär att graden av arbetsförmåga ska bedömas, inte huruvida man är frisk eller sjuk. Läkarintyg ska inte längre per automatik ge rätt till sjukpenning! I och för sig vettigt att fokusera på arbetsförmågan, men finns det plats för individer med skavanker på dagens slimmade arbetsplatser? Möjligen om man är etablerad!? Nå, när är man då arbetsför respekteive arbetsoförmögen? I vilken grad är man arbetsför om man är exempelvis: frisk och stark, men kroniskt sömnstörd? Tja, det kan ju variera från dag till annan! Det beror på om man sover en kvart tre nätter i sträck, eller får njuta av lyxen att sova fem timmar varannan natt. Detta exemplifierar en ytterst knivig frågeställning: Hur bedömer man graden av arbetsförmåga hos en definitionsmässigt frisk person med kroniskt skör sömn eller annan typ av diffus medicinskt icke verifierbar funktionsnedsättning? Oregelbunden förmåga! Jaha?

Vad gör den som är arbetslös och sjuk, men inte tillräckligt, och kanske får såväl a-kassa som sjukpenning indragen, och nekas socialbidrag?

Alf Svensson kd m.fl. ifrågasätter om det svenska folket har blivit så värst mycket sjukare. Underförstått: systemen överutnyttjas! Den blinda fläcken: det finns ingen generell bastrygghet i samhället golv!. Människor blir klämda och utvecklar till sist ohälsotillstånd, helt i onödan! Inte undra på att ohälsotalet har ökat dramatiskt. Men alla dessa lama, döva och blinda ankor med störd verklighetsuppfattning i den dästa och självbelåtna makteliten inom politik, näringsliv och media, i det hem utan "golv, tak och väggar", som är dagens Sverige, väljer att misstänkliggöra "den lilla människan" och tala om överutnyttjande av trygghetssystemen! Att ni inte skäms!
Vi som har drivits ut i marginalen klämda på vägen!, är utleda på denna blindhet hos dem som åker i gräddfil, som kan missköta sina jobb, bryta sina löften, och ändå stanna kvar i "stugvärmen", ytterst välmående!

Eftersom trygghetssystemen nu ska ses över och reformeras, ville jag påminna om bristerna i dessa system, vilket jag har skrivit artiklar om tidigare, här på Sourze.

Av Mona Nilsson 30 apr 2004 11:30