Halmstrået

Lugn, bara lugn och framför allt lugn. Håller man sig bara lugn, så reder det sig nog. Så kommer resten som ett brev på posten: försenat, kantstött, underfrankerat och med oläslig avsändare. Men det kommer, brevet kommer fram i alla fall. Som en bekräftelse på att du inte är bortglömd, på att du inte gått upp i rök och försvunnit för gott.

Bättre med något med tveksam avsändare än med ingenting alls. Man får ta vad man får, tar du dag i som ett halmstrå. Klamrar dig fast vid det som en drunknande och inser vad du länge anat: att för ett halmstrå, om än aldrig så långsökt, har en drunknande föga användning.

Nej vad en sådan behöver är flytväst och livboj, flotte och länspump, torrskaffning och färskvatten, nödraketer och radiosändare, sjökort och navigationsutrustning.

Hade det varit 50-tal och sputnikarna fortfarande farit runt jorden, hade din affisch i folkomröstningstider lytt: "Gärna halmstrå men först en rejäl livboj!"

Det tänkte han inte på. Han med både livremmen och hängslena. Att det inte bara behövs något som håller ihop, utan också något som lyfter upp. Som håller oss flytande, som får oss att hålla nästipparna ovanför vattenytan.

Det hade han gillat. Livrem och hängslen för att hålla ihop och livboj för att hålla oss uppe och flytande; för att hålla nästipparna ovanför vattenytan när den internationella ekonomins vågor gick höga mot den folkhemska stranden.

Den bilden hade gått hem i stugorna hos ett folk av fritidsbåtägare. Den bilden hade fungerat på ladugårdsbackarna och bruksanläggningarna där han fortfarande argumenterade trots avståndet i tid och rum.

Som om han i tanken lämnat det egna ägandets stenhuset i Gamla stan, packat ryggsäcken full med litteratur och agitationstal, snörpt åt byxbenen med cykelklämmor och trampat rätt in i 30-talets ännu kvarvarande statarelände och arbetarproletariat.

Trampat ut med lite hopp om en annan och bättre värld, om en annan tingens möjliga ordning.

En annan värld, det skulle du inte tacka nej till där du sitter. Sitter med huvudet i händerna och armbågarna på bordet och tittar ut genom fönstret. Mager som en sticka, efter att i åratal levt på ett hopp som aldrig riktigt velat infrias.

Man vet vad man har men inte vad man får, har du gjort en filt av och krupit ihop under och väntat på att du skall få något bättre, något du inte vet om; istället för det som du har. Vad du inte tänkt på, är att den som spar den har; trots att du sparar på allt.

Öppnar du garderoberna och skåpen som bågnar, fylls hela lägenheten av gamla oförrätter: verkliga till höger, inbillade till vänster och helt påhittade högst upp under taket ligger de prydligt sorterade i stora, bruna papperspaket. Bulliga och omknutna av segelgarn.

Prydligt märkta med art av samt tid och plats för förödmjukelsen. Till exempel: hösten 82, sjätte klass, omklädningsrummet efter gymnastiken om tisdagarna, glåpord och våta handdukar som viner.

Allt finns där. Ordning och reda och magsår på fredag. Vore ditt liv en opera och hade du en kammartjänare som höll reda på dina eskapader; skulle din katalogaria istället för erövringar bestå av: oförrätter och förödmjukelser, outtalade förolämpningar och inbillade illa dolda blickar, antydningar och viskningar bakom din rygg.

Din arma stackars rygg som tyngs - dignar - under dina sparade bördor. Under allt detta som du samlat på dig under åren och ständigt bär med dig så fort du går någonstans. Så att det inte blir stulet eller försvinner under det att du är borta. Du vaktar det som en hök och anar ugglor i mossen så fort någon närmar sig; det gäller att vara om sig och kring sig!

Du törs knappt gå ut längre av rädsla för att samla på dig mer. Du är rädd för att för att du inte orkar bära så mycket mer och törs inte göra dig av med något av det du redan har. Man vet aldrig när man kan få användning för det, tänker du och känner dig som en kamel som går ut och äter och dricker var fjortonde dag och annars framlever sina dagar i ensamhetens öken.

Och i samma ögonblick som du erfar den känslan - av att vara som en kamel - slås du av tanken att även om en drunknande ganska sällan räddar sig genom att klamra sig fast vid ett halmstrå; händer det allt som oftast att ett halmstrå knäcker kamelens rygg.

Av Öyvind Vågen 22 apr 2004 13:05