Gravskändning och annat

Den Muslimska delen av kyrkogården skändades. Vem kan ha gjort det? Var det ett pojkstreck? Rasistiskt motiverat handling? Hämnd? Det spelar ingen roll, för det är så väldigt lågt att göra så och dessutom vad skulle poängen vara förutom att uppröra folk av ett visst slag. Jag menar vad hade bovarna i dramat tänkt sig åstadkomma?

I vilket fall som helst, det hela fick mig att fundera på ett intressant faktum, nämligen att även i döden, som visserligen behandlar alla lika, vill vi delas i grupper, klassifieras och markeras. Även i döden vill vi välja vårt sällskap. Hur kommer det sig? Vad innebär det med tanke på hur löjligt och paradoxalt det låter? Vad spelar det för roll var och hur man begravs för jag har inte hört någon klaga på hans eller hennes begravning. Om de nu inte vänder sig i sina gravar eller något.

Svaret är troligen att, i och med att vi vill fortsätta leva vidare i denna värld och påverka den genom att låta våra namn och verk lysa så länge det bara går, vill vi inte bli missförstådda. Hur och var vi hamnar "six feet under" ska tydligt och klart visa hur vi levt. Jag kommer ihåg många gamla kommunister i mitt land som enträget betonade sin avsky mot att ha en präst på begravningar för att de misstänkte att deras religiöst orienterade efterträdare kommer nog att läsa en och annan bön för säkerhets skull som det t.ex. förevigats i den fantastiska "Kommer du ihåg Dolly Bell"

Oavsett om man vill täckas av jord på en ofantligt stort äng eller under rötterna på ett träd i en regnskog eller spridas i en annan form över Tibet eller försvinna i de eviga mörkren i mitten av Stilla havet så vill man visa vad man var som slags person när man levde. Om ens begravning inte överensstämmer med det så känns det konstigt. Kom ihåg bara den starka scenen i början av Formans Amadeus när Mozarts kropp kastas ner i en grop med andra fattiga och för historie böckerna "oviktiga" människor. Visst ryser de flesta förskräckt över hur man kan sluta även om man har varit en av största genier i historien. Men det är ju bara ett kropp, eller? Kanske inte för att vi bemöter den som en själ och inte en sak.

Men förutsatt att man blir fint begravd, med kista, gravsten, blommor som återkommer emellanåt i den gröna mattan som ligger över allas lik som ett stort symboliskt duk och dessutom skonar annat folk från den hemska odören vi börjar utsöndra, som om det var meningen att de levande ska hålla sig borta för gott. Räcker inte det eller behöver vi också ha de judiska, muslimska, grekiskt-ortodoxa, buddistiska, svenska, turkiska, sirianska, sydafrikanska, amerikanska, franska, finska, nazistiska, socialdemokratiska, kristdemokratiska, republikanska, labour, svarta, vita, fattiga, medelklass, överklass, ädelklass, kungliga, drottnings, princessors, pro-semiters, anti-semiters, pro-palestinska-pro-semiters, kassapersonalens, uteliggares, fetas, anorektiskas, snyggas, fulas, medelmänniskors, såpakändisars, schlagervinnares osv. indelningar. Visst överdriver jag för alla dessa finns inte, med det är inte uteslutet att man en vacker dag kommer att vilja ha sådant också.

Så det kanske är löjligt med avgränsningar men skulle du hellre vilja begravas bredvid Adolf, Saddam, Milosevic, Sharon när han dör, Pol Pot osv. eller i stället möjligtvis ligga axel mot axel med Gandhi, Shirin, Mandela, Palme, Anna Lind, kanske bredvid Jesus, Muhammed, Buddha osv. Eller skulle du föredra din mor och farföräldrarna, dina klasskompisar, livskamrater?

Det finns knappast något enkelt svar och vad än man väljer så kommer en del av det paradoxala in i spelet. Jag vill kanske inte att min grav ska märkas överhuvudtaget men för det vill jag inte ligga bredvid en Adolf H. För tänk om någon får nys om det. Nähä du, jag vill inte bli missförstådd och förknippas med en sådan och tyckt illa om även när jag inte längre kan känna det eller kanske man kan.

Avslutningsvis, ni som har skändat gravarna, tänk för er lite, var kommer ni att vilja ligga när allt kommer omkring?

Av Adnan Mahmutovic 21 apr 2004 10:35