UFO närkontakt av första graden - del 3

Del 3

En händelse i förfluten tid

Nästa morgon vaknade jag med en övertygelse att något var helt på tok. Minnet av de föregående dagarna rullades upp så häftigt att jag fick hjärtklappning. Men minerna var annorlunda nu. De föreföll otroliga och fullkomligt overkliga. Det var som om att läsa en detaljerad berättelse om en annan person. Det var som om något eller någon fanns alldeles intill mig. Jag försökte gång på gång skaka av mig känslan av otrygghet, men den fanns ändå kvar som en ofrivillig börda. Jag stirrade runt om i rummet, böjde mig framåt och tittade under sängen men det fanns naturligtvis inget där. Hade jag börjat inbilla mig saker?

Av solskenets läge på väggen kunde jag gissa mig till att det var minst en timma kvar innan jag behövde gå upp. Jag brukar inte vakna så här tidigt i vanliga fall, men det var något annorlunda med den här morgonen. Vid lunchen kom min svärmor Eija körande in på gårdsplanen i full fart, rusade motorn och stannade till med några juckande ryck.

"Hej snygging!" ropade hon glatt. När hon äntligen efter mycket möda tagit sig ut ur bilen med hinkar bärplockare och en proppfull Domuspåse förstod jag anledningen till hennes besök. "Hej! Vill du ha hjälp?" ropade jag tillbaka. "Det passar mig förträffligt", kvittrade hon och tog fram sitt allra sötaste förföriska leende. I en något mera jordnära ton sa hon: "Du har väl inte glömt...?"
"...att vi skulle åka upp till Tågan och plocka bär?" avbröt jag henne. "Du kom ihåg, sa hon skrattande.

Jag gick upp på logen, plockade fram en ryggsäck, hink och bärplockare stuvade in alltsammans i Jeepen. Utom fikapåsen, den tog Eija hand om. Vi åkte under tystnad. Jag satt tyst och Eja babblade på de två milen fram till gårdagens parkeringsplats. Svängde av från vägen, och stannade en bit in på traktorvägen. Eija tittade förvånad nyfiket på mig men sa inget. "Du! Om jag berättade en hemlighet för dig, skulle du kunna hålla tyst om den?" Hennes blick flackade till för ett kort ögonblick och en flämtning av förvåning eller rädsla som trängde fram mellan Eijas läppar. "Ja", nickade hon på sitt egendomligt värdiga sätt. "Mina läppar är förseglade", sa hon och visade sina vita tänder i ett vackert leende, sedan lutade hon sig fram och kysste mig lätt på munnen. Jag kände en lätt förlägenhet, över hennes impulsiva handling. Bara hon inte missförstod mig...

När jag hade berättat hela historien satt jag tyst och väntade på hennes reaktion. För ett ögonblick sade hon ingenting. Hon såg misstrogen ut. Sedan skakade hon långsamt på huvudet. "Det är helt otroligt! Så spännande!" skyndade hon sig att tillägga. "Du talar väl inte om det för någon, snälla du!" bad jag. "Inte om du inte vill", svarade hon surt. "Men jag tycker..." "Nej", replikerade jag snabbt tillbaka. "Låt detta bli vår hemlighet."

Vi hade kommit överens om att gå upp till Loberget, ett två kvadratkilometer stort kalhygge med en lång sammanhängande norrsida. Det var ingen kort sträcka att gå, närmare bestämt en kilometer i besvärlig terräng. Granarna stod grå och mariga. Sumpiga små vattenhål som speglades bland stenrös och vindfällen. Men vi tyckte båda två att det var värt mödan eftersom vi viste från tidigare år att det var gott om blåbär. Backade ut Jeepen och fortsatte i ungefär en mil innan vi parkerade på sidan av vägen intill en mindre grusgrop. Det såg ut att bli en het dag. Solen sken från en klarblå himmel. Vinden var sydlig och solvärmen dallrade i luften, fåglarna kvittrade i kapp bland träden, trollsländorna korsade luften i alla riktningar. Det tog oss fyrtiofem minuter att knata fram till berget. Tittade på klockan, den visade tjugotvå minuter i två. Vi hade kammat oss upp för berget några gånger och fyllt ryggsäcken med härligt välmogna bär. Vi kände oss helt slutkörda från den tryckande värmen och den kvava stillastående luften. Var nu rejält törstiga och fikasugna. Turligt nog så fanns det ett stort platt klippblock i mitten på bergssluttningen där vi hade parkerat oss med kaffekoppar, korv och mackor. Det var härligt skönt att sitta barfota och känna vinden, som svalkade våra brännheta tröttkörda fötter, och bara njuta av utsikten över bergsluttningarna.

Långt norrut hörs ett svagt mullrande, det lät som en motor av något slag, kanske från ett flygplan, tänkte jag förstrött. En lång stund satt jag och lyssnade till det entonigt mullrande ljudet utan att det förändrades nämnvärt i styrka. "Det är bingo i morgonkväll. Vill du följa med?" hörde jag Eija säga. Jag log åt hennes barnsliga intresse för spel. Men jag var mera intresserad av den lilla svarta pricken, som snabbt växte till något som liknade ett flygplan, än att diskutera bingo. Herre gud, vad är detta? Det kunde inte vara... Jo, nu såg klart och tydligt... ett flygplan... Ett stort, och då menar jag STORT flygplan ... som från mycket hög höjd dök rakt ner emot oss med dånande rykande motorer. "Eija!" ropade jag skräckslagen. Ändå visste jag inte riktigt vad vi skulle göra eller vad som skulle hända. Det stora grön-bruna flygplanet dök rakt ned mot oss med tjutande motorer. Eija kastade sig desperat skrikande mot marken, och begravde sig i det halvmeter höga blåbärsriset. Kravlade sig vidare inunder klippblocket. Jag blev alldeles paralyserad av chocken, och satt som fastnaglad och bara väntade på kraschen. Kände svetten tränga fram i pannan. Paniken högg tag i mig, vred om tarmarna, svalde uppstötningarna. Kramade hårt om kaffekoppen. Tankarna flög som blixtar genom mitt huvud. Ljudet var nu helt öronbedövande, motorns varvtal ökade ständigt. Jag kände mig yr och svimfärdig. Alldeles för sent, strax ovan för våra huvuden, lyfte den stora tunga maskinen nosen, det gick tungt, väldigt tungt innan planet äntligen lyckades manövrera sig över bergskammen, och girade sen bort ifrån oss, och försvann som en liten prick bakom bergen. En bedövande tystnad lade sig som en tungt matta över berget.

Eija hade med möda tagits sig upp från marken. "Du!" flämtade hon mot mig. "Du!" Hon kom rusande mot mig med händerna utsträckta, ansiktet förvridet och ögonen var svarta av rädsla. Jag sträckte ut handen och drog upp henne på klippblocket. Hon blev liggande på avsatsen en stund, totalt utmattad. "Gud i himlen hjälp oss", viskade hon andlöst. "Jag vill bort härifrån genast", kved hon med tårfyllda ögon. "Ta det lugnt, jag är säker på att det kommer att gå bra", sa jag och försökte hålla rösten så normal som möjligt. Jag samlade ihop det som låg utspritt på klippblocket, stoppade ned alltsammans i ryggsäcken.

Tämligen svettiga och tröttkörda kom vi fram till bilen. Äntligen! Jag släppte den fullproppade ryggsäcken mot marken med en tung duns. Mina axlar brände som eld efter remmarna. Min hals var så torr att det var plågsamt att tala. Blodet brusade i huvudet och törsten höll på att kväva mig. Den skrek efter vatten. Halade fram vattenflaskan från ryggsäckens ytterficka och räckte över den till Eija, som girigt halsade i sig det ljumma vattnet. Jag lade märke till att hennes händer darrade och en varm våg av medlidsamhet sköljde över mig. Stuvade raskt in grejorna i Jeepens lastutrymme och sen i väg i cruising-fart. Det kändes skönt att trycka min trötta rygg mot ryggstödet. Förlamande skönt efter den tunga vandringen.

Av Len Carlström-Flamingo 18 apr 2004 22:13