Flest poäng vinner livet

De första sex åren var väl okej. Jag var en i mängden. Vi lattjade, sparkade boll, spelade bandy på gården och utforskade vår lilla men ständigt växande värld. Tuffare blev det på högstadiet. Inte så att polarna blev taskigare, eller att det blev svårt att hänga med i skolarbetet. Visst blev det fler ämnen och ett helt annat klimat, men största skilnaden mot tidigare var kraven. Nu räckte det inte med världens bästa bortförklaring till varför svenskaläxan eller engelskaglosorna inte var korvstoppade innanför pannbenet. Åhnej, nu skulle våra prestationer bedömas och graderas med bokstäver. Desto fler bostäver desto bättre. Flest bokstäver vinner. Klart det blir prestationsångest.
Vi fick höra att vi måste ha goda betyg för att kunna få läsa det vi vill i gymnasiet. Just det, plugga nu riktigt hårt så kan du få plugga ännu mer senare!

Vad lycklig jag blev när jag fick kuvertet hem med ett kort meddelande om att jag blivit sntagen och kan infinna mig i skolan när terminen startar. Nio års grundkurs för ett antagningsbrev. Klart jag blev lycklig. Nåväl, skolan jag blev antagen till var en liten friskola med inriktning på media och med lite drygt hundra elever per årskull. Skolan såg inte alls ut som min traditionella bild av gymnasieskolan, och interiören var långt ifrån min gamla högstadieskola. Skolexpeditionen i entrén såg mer ut som en hotellreception, och matsalen kunde lika gärna varit en lunchrestaurang. Nerklottrade träbänkar i korridorerna fanns inte. Designade soffor var det som gällde. Jag bestämde mig så småningom för att fördjupa mig i journalistik, och hade turen att få en bra lärare och mentor. Jag var med i elevrådet och i skoltidningen och hade bra koll på läget. Studierna gick bra. Skolans mantra frihet under ansvar passade mig utmärkt då jag själv fick avgöra min studietakt.

Tolv års studier stannade vid tre rader i mitt CV, med den betydelsefulla siffran 17,0. Mitt medelbetyg. Så all betygsjakt och skolstress för två ynka siffror med en decimal, som dessutom inte ens behövs? Nej, självfallet inte, jag har ju faktiskt lärt mig någonting! Det är nu jag ska omsätta mina kunskaper i arbetslivet. Flytta hemifrån, skaffa jobb, betala räkningar, vara en god medborgare, gå och rösta, samt - icke att förglömma - vara en klok och köpglad konsument.

Nu börjar ju livet! Dags att samla poäng, och det finns det gott om ska gudarna veta. Poäng på allt du handlar, medmera. Men framförallt är det ju vuxenpoäng det handlar om. Att bo själv innebär frihet under ansvar. Städa, diska och betala elräkningen ger många vuxenpoäng. Vara en solig dag ute och plantera blommor i trädgården ger ofantligt många poäng. Men i det oranga kuveret är det tomt i högerkolumnen. Några premiepensionspoäng har jag inte.

Suck, vuxenlivet är nog inte redo för mig än. Eller tvärtom. Jag vill ju lattja. Sparka fotboll eller lira bandy på gården med grabbarna. Inte stå i bostadskö för förstahandskontrakt som jag ändå inte kommer få förrän efter både 20- och 30-årskrisen. Jag vill ha sommarlov, inte fyra veckors betald semester. Eller rättare sagt, vadå semester? För det krävs att jag har en fast anställning. Och som journalist kan jag ju enbart drömma om fast anställning. Och vadå förstahandskontrakt, i Stockholm? finns det? Nej, det här duger inte. Jag vill fortsätta plugga, få nya vänner och öva korvstoppning igen. Dags att lämna in ansökan till univeritetet. Frågan är, ska jag ta en fem, tio eller tjugopoängskurs? Flest poäng vinner, Det äv väl det som är vitsen, antar jag.

Av Jimmy Forsberg 15 apr 2004 08:38