Vårens inverkan

En tur ner på stan för att ta en fika med en kompis känns som den perfekta lösningen. Jodå, vi träffas, dricker kaffet och pratar. Sedan ska kompisen iväg på annat och jag har resten av den lediga dagen framför mig. Stadd vid kassa är jag också och därför ska här handlas, bestämmer jag mig för.

Ibland måste man fatta snabba beslut, annars tar man bara sitt förnuft tillfånga. Den där tråkmånsen i mig tittade fram tidigare samma dag när jag gjorde en snabbkoll i garderoben. "Fy vilka trista gamla kläder det hänger där. Gå genast ut och köp lite nya!" lockade slarvern i mig. "Hrrrm, du har ju faktiskt flera par snygga byxor som du knappast använt. Slit på dem först innan du skaffar dig något nytt" protesterade mitt sansade jag.

Idag var jag emellertid inte mottaglig för förnuftets röst utan stegade glatt in på varuhuset för att uppsöka avdelning herrkläder. Nu började verkligheten hinna ikapp mig. Det man idag kallar herrkläder är ett mode för unga. Det räcker med att titta på de andra presumtiva köparna för att inse detta. Tittar man sedan på vad som bjuds till försäljning får man definitivt sina farhågor besannade. Ok, det finns förstås en skamvrå med kostymer, blazers, dyrbara skjortor och sidenslipsar, men där är ganska tomt på presumtiva kunder.

Jag är inte bara på gott humör idag, utan jag känner också för att förtränga sanningar som inte passar mig. En ny jacka skulle inte vara fel. Hemma hänger visserligen en fullt användbar sommarrock, ett reafynd, men jag har haft den i flera år och är trött på det där förbaskade tältet. Alltså skyller jag på att det har gått hål i en ficka och i bakhuvudet ljuder Magnus Ugglas röst sjungandes om Disco-Kaj. Efter en stunds letande lyckas jag hitta en jacka som jag faktiskt kan ha utan att det ser konstigt ut och Ugglan slutar hoa. Priset var överkomligt, så jag slår till och går till kassan.

Nya byxor anser jag mig också behöva. Har kommit fram till att jeans är det jag är ute efter. Det var länge sedan jag köpte några sådana senast, men nu är det dags igen. Dessa hittar man på våningen ovanför. Hittar en ledig expedit i det storhelgslugna varuhuset. Jag har nämligen aldrig koll på min byxstorlek. Skjortor, strumpor och skor vet jag, men byxor - nix! Där sviker minnet var gång. Den vänliga, unga damen tittar med sitt professionella ögonmått och plockar fram två par. Något av dem borde passa, säger hon och undrar i samma andetag om jag vill ha utsvängda, raka eller extra smala byxben.

Jag förstår att hon puffar lite för de utsvängda byxbenen, det är tydligen inne nu. Pang och aj, aj, aj - rakt på ömma tån! Tajta jeans med utsvängda byxben var högsta mode under min tonårstid. Skulle inte ens tänka tanken att försöka pressa mig in i ett par tajta jeans igen. Har haft min beskärda del av "liggande starter" för att få igen byxorna. Jag är inte precis tjock nu heller, men den spinkiga tonårskroppen är ett minne blott. Utsvängda byxben hörde som sagt till, men idag skulle det kännas konstigt att gå omkring i sådana. Been there, done that, så att säga, men man ska aldrig säga aldrig. Har för mig att när det modet var som störst fanns inget annat att få tag på, varför herrar i alla åldrar var så illa tvungna att gå omkring i sådana brallor.

"Nja, utsvängda byxben hade jag när jag var ung" hörde jag mig själv säga till den unga expediten. Hon fnissar lite besvärat, samtidigt som den inre rösten säger "Tror du inte hon redan räknat ut det själv, va?". Nu gäller det att hålla masken, så därför ber jag obesvärat om att få prova byxor med raka byxben. Det får jag så gärna göra och förses med ytterligare några par att ta med till provrummet.

Modet föreskriver visst återigen lågt skurna brallor, men jag lyckas hitta ett par som jag faktiskt kan ha på mig utan att behöva skämmas. Provar ytterligare några par, men jag har visst redan bestämt mig, känns det som. Om jag kompletterar med tröjor och annat jag redan har hemma i garderoben, kan det nog bli riktigt bra. Bestämmer mig således definitivt för slå till och köpa några par av vald modell. Därmed är provrummets vånda över och jag tar på de gamla invanda kläderna igen. Ute i friheten hänger jag tillbaka det jag inte vill ha och går med bestämda steg till kassan, betalar och sedan kan jag gå ut och njuta av vårsolen igen. Vad bra det känns att promenera genom stan med påsar i hand.

Ungdomar som också lockats ut av det fina vädret passerar förbi. Majoriteten av dem är klädda helt enligt gällande ungdomsmode och jag ser killar i lågt skurna jeans som låter kalsongernas resår och ofta någon centimeter av själva kallingarna sticka upp. T-shirten eller skjortan är nämligen i kortaste laget och den korta, öppna jackan inspirerar deras flickvänner till att kärleksfullt stryka dem över magarna. Därigenom får även omvärlden se att deras killar minsann inte har ett gram för mycket på kroppen. Det ser lite gulligt ut på något vis, men jag tänker på strofen "Vad skönt att man inte är ung" ur en visa och håller med.

Ett par dagar senare känns det fortfarande som jag gjort rätt val, men idag kom jag på varför jag tröttnade på jeans en gång för länge sedan. De satt aldrig snyggt vid ryggslutet och det gör de inte nu heller. Nästa gång köplusten rinner till ska jag kanske gå till närmsta Domusvaruhus istället och se om jag kan hitta några billiga gubbjeans. De kanske sitter bättre där, även om de inte är lika snygga.

Av Staffan Huss 13 apr 2004 11:37