Den allra sista dagen

I den återkommande drömmen är det en varm solig dag i augusti och du springer före mig ner till bryggan för att bada. Det är en ovanligt varm sommar och du kan nästan simma nu fast du bara är tre år.

Den godmodige labradoren som åtminstone i bland lystrar till namnet Lorry skuttar runt dina fötter, yr och vild av glädje. Hans paradnummer är att ta full fart från bryggfästet... rusa blint hela sträckan rakt ut och segla de tre fyra metren ner i havet. Den hunden älskar att bada.
Han älskar dig också. Där Desire är där kan man finna hunden. Du lärde dig att gå med ett stadigt tag om hans öron eller svans. Hans tålamod med dig är utan gräns. Du kan när som helst ta för dig ur hundskålen. Han bara tittar lite under lugg när du hugger in på det godaste. Den skålen vaktar han annars med sitt liv.

I drömmen skrattar du hela tiden, och vi badar och badar.
På ett klädstreck fladdrar dina färgglada kläder lekfullt på tork. Jag vet ännu inte att du aldrig mera kommer att behöva dem. Den lilla lekstugan din pappa så kärleksfullt har byggt åt dig är nästan färdig. I eftermiddag ska han måla det sista.

Jag vet att det är söndag i dag, den sista söndagen i augusti, och din pappa är ledigt hela dagen och kan bada och leka med oss.

Jag känner värme och glädje fastän jag sover, för de här ögonblicken i mitt liv vill jag uppleva igen och igen.
Jag vill få tiden att stanna här vid havet på en solig brygga den sista söndagen i augusti. Låta tre lyckliga människor och en lycklig hund stanna kvar i tiden så länge jag kan fortsätta att drömma.

Som alla drömmar kan göra så ändrar också denna vackra solfantasi karaktär. Havet är upprört, molnen svarta.
Blixtar klyver den blytunga himlen och regnet, som öser ner över mig är iskallt.

Jag vet att nu är det senare, mycket senare. Hunden ylar hjärtskärande där han springer i ösregnet på stranden,varv efter varv, envist sökande efter dig. Han försökte hindra ambulansmännen att ta dig med och nu väntar han på att du ska komma tillbaka. Hans ylande skär mig i hjärtat men jag gör ingenting för att trösta honom. Mot det som har hänt finns ingen tröst. Inte någonsin.

Själv ser jag mig stående som paralyserad i den lilla gruppen av människor som samlats när de dragit upp dig ur vattnet. Jag förstod genast att du var död. Du fanns liksom inte längre där. Min enda medvetna tanke var att när jag måste tala om detta för din pappa så blir hans hjärta krossat.

I drömmen framträder det förflutna som fragment men även medan detta hände drabbades jag av tunnelseende och det som hände tycktes mig helt overkligt..

Jag drömmer om oss på sjukhustrappan där vi blev stående så orörliga att jag senare alltid tänkte på Lots hustru i Bibeln. Hon som förvandlades till en saltstod.

Vi körde hem till sist eftersom vi inte visste vart vi annars skulle ta vägen. Jag hämtade en slägga i källaren och började slå som besatt på den lilla lekstugan som aldrig skulle bli färdigmålad nu. Sedan klippte jag ner hela klädstrecket med dina torra och rena kläder som jag stuvade ner i en svart sopsäck.

Jag håller på att vakna nu och försöker krampaktigt glida tillbaka in i sömnen. Till tiden före... Då två lyckliga människor inte kan ana att de snart ska mista allt. Då du inte kunde föreställa dig att detta är din sista dag på jorden, utan du kan sjunga, leka och skratta utan ett enda bekymmer i hela världen!

Men skuggan skymmer åter solen och jag ser en vit liten kista i ett kapell. Där ska vi säga adjö, du och jag.
En allra sista gång. Din hud känns kall när jag kysser dig och mina sommarvarma läppar och händer förmår inte tränga undan dödens kyla. Din lukt av tvål, äpplen och blommor känns inte mera. Du som varit så solbränd hela sommaren är dödsblek. Jag fångar en förflugen tanke: Hur kan döden bleka en så solbränd kind?

Nu vill jag gärna vakna, men när drömmen letat sig in i bårhuset övergår den till en mardröm som känns omöjlig att vakna upp ur. Blixtar och knallar avlöser skyfallen och plötsligt är jag på väg ut i havet, samma hav som tog dig ifrån mig. Det uppvärmda augustivattnet känns ljummet mot min kropp, i motsats till det iskalla regnet mot mitt ansikte. Man ska inte bada när åskan går! Jag skrattar högt åt alla onödigheter jag lärt dig. Så börjar jag simma.
Rakt ut simmar jag. Den tjocka koftan hänger som en luddig flyväst kring min hals.

Det enda jag tänker på är ditt namn:

Desire.

Den som är önskad. Har något barn någonsin varit så önskad som du?

I drömmen gör det plötsligt ont i mina nakna fötter när jag springer barfota genom åskvädret i natten för att ta mig till bårhuset. Din pappa och en granne stoppar mig medan jag upprepar att jag måste springa till dig. Du var alltid så rädd för åskan. Inte kunde jag låta dig ligga där helt ensam?

Någon ruskar mig lite:
- Vakna mamma, du gråter ju.
Som vanligt tar det en liten stund för mig att återknyta med livet i nutid. En annan dotter som är vuxen lutar sig bekymrat över mig.
- Drömde du om Desire igen?, frågar hon stilla.

Hon väntar inte på svar. Varför skulle hon det... hon vet ju... utan kramar mig hårt och förkunnar:
- Happy och jag är i poolen.
- Kom och bada med oss!
- Det är en sådan underbart varm dag.
Happy: Den älskade sondottern. Hon som är en avbild av dig nu när hon är i samma ålder du var när du dog. Det ska bli spännande att se hur hon kommer att se ut när hon blir lite äldre. Och jag tittar ut genom fönstret och instämmer. En underbart dag. En augustisöndag att minnas!

Av Sunny Börjesson 13 apr 2004 19:31