Det föds för få barn i Sverige

Det föds för få barn i Sverige. Enligt en del undersökningar beror det på att förutsättningarna för småbarnsföräldrarna är alltför dåliga. Inga dagisplatser, om föräldrarna skulle ha eller få ett jobb och barnen behöver tillsyn. Långa resor till och från skolan, framförallt i glesbygden där snart alla småskolor har fått slå igen på grund av att det inte finns barn nog. Samhället är med andra ord allt för barnfientligt.

Men om vi tar och backar ett steg, till innan de blivande föräldrarna blivit föräldrar, till innan föräldrarna ens blivit ett par som vill ha barn...

Bara att hitta en gynekolog för ett vanligt enkelt gynbesök är ett konststycke. De få gynekologer som finns kvar i landstingets regi har långa väntetider. Enda chansen att få en tid är att man håller på att blöda till döds. Mindre diffusa problem placerar en på väntelista och är symptomen de första tecknen på något allvarligare kan det redan vara för sent när man äntligen får komma på besök. Abortpillren är säkerligen en bra lösning för äldre kvinnor som känner sin kropp och vet vad som är normalt, men knappast för unga tjejer som inte har den erfarenheten. Man skickar inte hem en oerfaren ung flicka att sköta aborten själv med en näve tabletter. För vad är det för skillnad på tabletterna och gamla tiders strumpstickor? Resultatet blir detsamma; en ung tjej som blöder till döds.

Unga tjejer ska hållas kvar under uppsikt på sjukhusen, något det inte finns resurser till eftersom det första som landstingspolitikerna i regel drar ner på är just kvinnorelaterad vård, BB-avdelningar och gynekologmottagningar. Med ett förödande resultat, som vi sett. Sextonåringar som ligger hemma och dör.

Titta sedan på de stackarna uppe i Norrland, hur många mil får inte de åka för att komma till närmaste BB? Samma öde som tycks drabba Stockholmskvinnorna. Även om BB ligger nästgård blir de tvungna att kuska land och rike runt för att hitta ett BB som har plats att ta emot.

Sedan har vi nästa problem, missfallen. Trots en het önskan och alla tänkbara försiktighetsåtgärder slutar många graviditeter med missfall. Vid en rutinkontroll upptäcks att fostret är dött. Är fostret långt gånget finns nästan bara ett alternativ, "normal" födsel, eftersom det tydligen är det fysiskt bästa. Kroppen reparerar sej fortare och det blir inte så mycket komplikationer efteråt. Att mamman och pappan efteråt mår psykiskt dåligt är en annan sak. Oftast får de väl bara en klapp på axeln och rådet: "Hem och försök igen. Ni är unga och friska."

Är fostret mindre finns möjlighet till skrapning, om nu läkarna lyckas klämma in en patient i ett redan överfyllt schema. Eller också får man även i detta fall en näve tabletter och en klapp på axeln; "Hem och... osv." Och hur kul är det då att gå hem och försöka igen, när man vet vad som kan hända?

Den mesta forskningen som har haft med kvinnor och sjukdomar relaterade till kvinnor att göra, har skett i riktiga fullskaliga försök. Så som med Neurosedyn. Idag är det inte lika illa, men nog kan man dra vissa paralleller mellan Neurosedyn och den senaste upptäckten att vanliga värktabletter gör det svårare att bli med barn. Detta beror troligtvis på att forskarna oftast män forskar på unga friska pojkar. Forskarna t.o.m. föredrar att utföra djurexperimenten på hanmöss. Honorna är så besvärliga med sina löpperioder... Och jämlikhet i all ära, men hur stora fysiska likheter finns det mellan en ung frisk 20-årig grabb och en gravid 30-årig kvinna? Och varför är det så mycket viktigare att ha kvar avdelningar/läkare och forskning som har med männen att göra? Därmed inte sagt att en man som behöver vård inte ska få detta. Vi borde alla ha rätt till vård, oberoende av kön.

Så är det fortfarande någon politiker som undrar över varför det föds så få barn i Sverige? Det är snarare ett under att det föds barn överhuvudtaget.

Och vill man verkligen ha fler barn i Sverige finns ytterligare ett sätt att underlätta. För trots all världens medicinska under, finns det de som inte har de fysiska förutsättningarna att få barn. Då finns adoption som ett alternativ. Men vilka normala lönearbetare har råd att lägga ut mellan 200-300 000 kr för ett barn? De är nog ganska så lätträknade. Underlätta ekonomisk för par som vill adoptera, men behåll kontrollen över pappersexercisen så barnen inte hamnar i fel händer.

Till er som har eller vill ha barn vill jag säga: Jag kan bara beundra er för ert mod och att ni trots dessa förutsättningar valt/väljer att bli föräldrar. Lycka till!

Av Ilona Betula 10 apr 2004 22:36