Begiven på Beirut

Byggnaderna tornar upp sig utanför mitt fönster. De är höga och stirrar frågande på mig där jag står i mitt nattlinne. De äldre är märkta av kriget och fulla av kulhål medan andra är alldeles nya och står fortfarande obebodda. Konstrasterna är skarpa och är del av det som gör Beirut så levande och lockande.

Klockan var runt tio på kvällen då jag dagen innan landade på Beiruts Internationella Flygplats. Jag fick samma känsla som när jag kom dit första gången för två år sedan. Spänning blandat med vördnad. Vördnad för detta land och folk som trots sexton år av krig reser sig upp. Som försöker. Som lyckas. Och sakta, sakta går det framåt.

Mitt ärende i Libanon är att hitta en passande skola till min son. Vi har fyra möten inbokade. Vi kör mot utkanten av Beirut och sakta upp mot högre höjder. När vi efter några timmar väl är framme vid den sista skolan befinner vi oss på en liten ort som kallas Brummana. Jag tappar andan när jag blickar ner och ser Beirut bre ut sig framför mig. Det är en fantastisk syn och måste upplevas av den som kommer till Libanon.

Luften däruppe är sval och frisk till skillnad från Beiruts mer förorenade och denna dag ganska varma luft. Skolorna vi sett är alla fina och har både bra rykte och utbildning men de är i mitt tycke lite för stora. Inshalla om gud vill hittar vi en som passar bättre på något annat ställe.

Väl tillbaka i Beirut kör vi sakta genom staden. Trafiken är "murder" men då jag tryggt sitter bredvid föraren stör det mig inte. Mopeder kör mot trafiken på enkelriktade gator, folk stannar mitt i vägen för att släppa av passagerare och andra parkerar precis där det passar dem. Basma som kör skrattar och säger att här tror många att reglerna bara är till för att brytas. Vi fastnar i trafiken lite här och där men det ger med sig efter ett tag och ingen verkar särskilt upprörd. Antar att det är vardagsmat i denna storstad.

Jag spenderar tre dagar i Beirut denna gång och känner mig lika upprymd hela tiden. Träffar släktingar till min man, går på härliga restauranger och handlar på den stora shoppinggatan Rue Hamra. Utbudet av både varor och matställen är mycket stort och servicen är excellent. Jag ringer min man och säger att jag aldrig mer kommer hem igen!

Det som gör det största intrycket på mig då jag är där, är Beirutbornas livsglädje. En sådan har jag sällan skådat. De älskar att umgås med familj och vänner, äta god mat och diskutera allt möjligt i timtal. Man träffas gärna på restauranger och caféer och till och med under kriget gick man ut till restauranger och nattklubbar. Natthimlen färgades då av diverse artilleri och luften genomljöds av krigets smattrande och explosiva ljud. Många Beirutbor trotsade detta och uppklädda tog de sig igenom vägspärrar, träffade vänner och dansade natten lång. Livet kunde ta slut när som helst och man ville leva fullt ut tills dess. Det var ett krig oönskat av de flesta och förvärrades av länder och grupper som drog nytta av det. Fast det är en annan historia och den har många versioner.

När jag återvänder till Cypern sitter min upprymdhet fortfarande i och jag känner att trots trafiken och andra negativa saker, så kommer jag att trivas i Libanon när jag väl bor där. Jag tackar för din vänlighet och säger Auf Wiedersehen kära Beirut.

Av Sandra Gren 05 apr 2004 15:04