Åldringsvård inom en snar framtid?

Ärendet hade bollats fram och tillbaka under en längre tid. Men det var först när den lokala tidningen publicerade en artikel med allt annat än trevliga bilder, som det hände något. Kommunen tyckte inte om att bli uthängd till allmän beskådan. Och slog ifrån sej med näbbar och klor när de framställdes som syndabockarna.
"Självklart tar vi vårt ansvar, men det är inte så längesedan vi blev informerade om situationen. Men nu har vi ordnat så att alla inblandade är nöjda." Kommunordförandens falska smile bredde oskuldsfullt ut sej på bilderna bredvid ett par vanvårdade katter och snuskiga golv, fyllda av diverse obeskrivliga saker.

Hon kände hur en tår sakta rann ner för den rynkiga kinden när hon såg bilden på gammelkattan. Gammelkatta hade de avlivat, liksom alla de andra katterna. Det som smärtade mest var inte det att de hade avlivat alla hennes katter, vilket antagligen varit det mest humana. Nej, det var nog det faktum att katterna hade fått fara så illa innan. Men när man inte är kapabel att längre ta sej upp ur sin egen säng och sköta sej själv, är det mer eller mindre omöjligt att ta hand om någon annan. Och trots upprepade försök att få ut någon som kunde hjälpa henne att avliva eller kastrera katterna i huset, kom ingen. De som eventuellt hade kunnat tänka sej att åta denna uppgift hade krävt betalt i förskott. Vilket var omöjligt. För pengar hade hon inga.

Det var bara slumpen som gjorde att hon sett artikeln.
Kvinnan i sängen bredvid hade fyllt år och en gammal väninna eller avlägsen släkting hade varit där med en liten billig blombukett. Som hade varit inslagen i några tidningssidor, till skydd mot kylan utanför.

Hon hade hunnit vara där i några veckor nu och lärt sej rutinerna. Och även om det mesta var som hon trott, så kände hon sej fortfarande förnedrad, var gång hon behövde gå på toaletten. Kroppen må var slutkörd, men hennes huvud fungerade fortfarande helt perfekt.
"Pissa i blöjan du! Innan nån av de där hinner hit lär du ha ubåtar simmandes i öronen" hade varit rådet kvinnan i sängen bredvid gett henne. Ett råd hon tillslut blivit tvungen att följa, ofrivilligt.

Hon hade legat på båren, på väg in i sjukbilen, när veterinären kom för att avliva och ta hand om katterna. Veterinären hade kommit fram till henne för att hälsa, då hade hon gripit tag i veterinärens hand:
"Snälla, ge mej också en sån där spruta!"
Veterinären hade besvärat dragit sin hand ur hennes svaga grepp. Skrattat osäkert, sett allmänt besvärad ut och skyndat sej ifrån henne.

Både hörsel och syn var på upphällningen. Något som glasögon och en hörapparat skulle kunnat göra lite bättre. Men till det fanns inga pengar. Så förstoringsglaset, som en av de andra sammanlagt tolv kvinnorna i rummet ägde, var eftertraktat. Av alla dem som fortfarande kunde och fick tag på något att läsa. Hon kände tacksamhet mot det faktum att även lukten och smaken var nersatt. För lukten i detta rum måste vara hemsk. Vilket antagligen maten också var. Konstiga röror som smakade sågspån.
Hon tyckte synd om de som var tvungna att arbeta här. Ungdomar, utlänningar och människor utan utbildning. Ständigt underbemannade och på väg bort därifrån så fort som möjligt. Skräckslagna, chockade och rädda för att bli gamla. Skamsna för att de inte kunde göra något åt situationen. De hade trots allt bara två händer och en viss mängd tid.

Dagen började med väckning och frukost, bestående av havregrynsgröt och en mugg färgad dryck som påstods vara kaffe. Frukosten fick de inta i sängen, det skulle ta allt för lång tid att klä på och få ut dem till matsalen. Kaffet hade behövt vara bra mycket starkare, om så bara för att åtminstone kamouflera den vidriga morgonstanken av tolv nerpissade och/eller nerskitna kärringar. Men även i detta låg en viss uträkning. Kommunen sparade många kronor på att vänta med blöjbytet på gamlingarna. För som regel satte den s.k. frukosten fart på en hel del av magarna. Alltså var det bättre att vänta med blöjbytet till efter frukost. De som inte kunde värja sej över huvudtaget hade fått en kateter instucken för länge sedan.

Maten var alltid någon form av pulver eller gryn, nerrörd i kallt eller varmt vatten. För få av damerna i rummet hade tänder kvar i munnen. De flesta hade inte haft tänder på många år, eftersom tandläkare inte jobbade gratis. Och kommunen hade varken pengar eller lust att stå för kostnaden av nya tänder. Dess utom skulle löständer bara ge personalen merarbete. Men helt hjärtlösa var de nu inte, de som höll kärringarnas öden i sina händer. Som en gest av välvilja och trivsel, fanns ett par löständer i varje rum, som gick runt efter ett bestämt schema. I alla fall bland dem som fortfarande klarade av att tugga över huvudtaget.

Här låg de så nu, hon och hennes medsystrar. Tolv nerkissade kärringar i ett mörkt litet rum, där det enda som frodades var liggsår och bakterier. Kvinnor som inte längre hade några släktingar eller vänner utanför denna byggnad. Kvinnor som aldrig fått några barn eller vars barn inte brydde sej. Hade det bara funnits lite på kistbotten, skulle nog barnen varit mer intresserade av gammelmor. Och varit ivriga förespråkare för dödshjälp. Innan alla pengar gått åt till vård.
Medan de olika lägren stod och skrek sina slagord för och emot dödshjälpen, fick de som befann sej i livets slutskede inte säga något. Varför kom de inte hit och lyssnade på dem som fortfarande kunde tänka och tala för sej? Och varför ansågs man okapabel till att ta det beslutet, medan man fortfarande var en fungerande och tänkande människa? Hade de varit djur, skulle hälsovårdsinspektörerna dömt ut både dem och deras ladugård för länge sedan.

Något hopp om att någonsin få det bättre fanns inte. De som fortfarande hade någon som brydde sej om dem, hade inga möjligheter att hjälpa dem. De hade i regel nog med att själva försöka klara sej ifrån ålderdomshemmet. Till och med möjligheten att kunna hjälpa sej själv "vidare", hade tagits ifrån dem. Försök till matvägran bemötes med arga blickar och sond.
"Det här är ett vårdhem och här ska då ingen dö på grund av svält!"

Framför fönstren fanns galler. Om det var för att förhindra gamlingarna från att kasta sej ut genom fönstret, så hade pengarna som gått åt till detta gjort bättre nytta i köket. För hur i hela friden skulle någon av dem vara kapabel till att kasta sej ut genom ett fönster? De behövde ju för sjutton hjälp bara för att ta sej till toaletten! Och om det var för att hindra inkräktare från att ta sej in, så skulle en inkräktare vända i samma stund lukten träffade hans näsa.

De flesta av dem hade sej själv att skylla för sin situation. Dumma som de varit och slitit ut sej på dåligt betalda, fysiskt tunga arbeten. De enda arbetsmöjligheterna de blivit erbjuda, efter som de även varit för dumma eller haft för fattiga föräldrar för att studera vidare. Som grädde på moset hade de litat på dessa unga smarta killar, som skötte placeringen av de få kronorna de fått i förtidspension. Godtrogna, dumma kvinnor som hade satt sina kryss och namnteckningar i de rutor och på de streckade linjerna de unga pojkarna pekat på. Unga pojkar som beklagande ryckt på axlarna, när börsen kraschade och stoppat sin del av den "berättigade" lönen i egen ficka. Innan det varit för sent. Pojkarna hade ju jobbat så hårt och inte kunde väl dessa experter på börsen kunnat aaaana, att det skulle gå som det gick.
Då, när hon var ung och fortfarande funderade på vad hon ville göra, borde hon kämpat hårdare för att bli lärare. I det yrket behövde man inte oroa sej över eventuella förslitningsskador. I det yrket dog de flesta nu förtiden av akut blyförgiftning.

Hennes funderingar avbröts, när en av de få utbildade skötarna kom inklivande i rummet.
"Burken. Vem vill ha?"
De som kunde viftade lite med händerna. Alla ville ha. Och de som inte ville, fick ändå.
Hade hon fått välja, hade hon tagit hela Burken. Den innehöll nämligen sömntabletter, den enda "medicinen" som var kostnadsfri. För om gamlingarna sov, behövdes det inte mycket nattpersonal.

Hon hade aldrig brytt sej om att försöka spara till begravningen, så som en del andra. Ner i backen eller utströdd för vinden, skulle hon bli i vilket fall som helst en dag. Än hade hon då aldrig hört talas om att man lät liken ligga kvar "på land". Och hade det mot förmodan funnits något att ta av, skulle nog kommunen sett till att lägga beslag även på de få kronorna. Det kostar att ligga på vårdhem.

Frågan var bara hur länge till hon skulle bli liggande här. Efter en snabb överslagsräkning, kom hon fram till att hon antagligen vara god för minst fem år till i den här sängen. Både mamma och pappa hade blivit gamla. Liksom mor- och farföräldrar.
Nå, i morgon var det hennes tur att ha tänderna och hon skulle kunna tugga på knäckebröd igen…

Av Ilona Betula 03 apr 2004 19:16