Skrik, syster. Skrik!

- Jag ska knulla din hjärna sa han.
- Och du lät honom göra det?
- Jag vet inte hur det gick till, plötsligt var han bara där.

Juli är hetare än någonsin och här står vi, längst ut på en bred strandbrygga utanför Ystad. Månen är full och doften av tång är fet och påträngande. Vågornas kraft och den varma nattvinden får mig att kippa efter andan. Nu är det vår tur, tycks de jubla, nu när stränderna är fria från skräniga ungar och inoljade kroppar i stillaliggande horisontalläge.

Här står vi, Sarah, min själssyster, och jag, lyssnerska och bollplank i kristid. Hon berättar om sitt senaste äventyr. Det har pågått i ett halvår, ungefär så lång tid det brukar ta för henne att inse att gränsen är överskriden sedan länge.

Hon har svårt för det där, att sätta gränser. Nu var det alltså en man som ville knulla hennes hjärna. Som omväxling. Likt en terminator hade han scannat av henne. Snabbare än någon annan hade han förstått att vägen till hennes hjärta gick genom hjärnan. Skickligt.

- Hur kan man motstå nåt sånt? Jag fick korta, kärnfulla meddelanden på mobilen. Långa mail fyllda av smicker om hur välutvecklad jag var här uppe.

Hon knackar sitt pekfinger mot pannan. Jag står strax intill, lutad mot träräcket. I horisonten pulserar lanternorna på en pråm och jag undrar hur mycket det gungar där ute. Lika mycket som här, under fötterna på henne? Jag vet hur kränkt hon känner sig nu när han inte längre tittar henne djupt i ögonen och viskar hur upphetsande hennes hjärnvindlingar är. Det jag anar ska komma, kommer förr än jag anar.

- Jag gjorde bara ett litet, litet misstag.
- Du lät honom "komma till"?
- Ha ha, ja, så kan man ju uttrycka det. Han satte på mig helt enkelt, en het eftermiddag för två veckor sedan.

Hon skrattar, men det är en dimridå. Jag vet att hon egentligen vill skrika. Hon har svikit sin man, igen.

- Det konstiga är att det där långa förspelet, våra dialoger, ordväxlingen, det intellektuella utbytet som verkade så ofarligt - det var det verkliga sexet. När han trängde in, fysiskt, så kändes det som en bagatell, en nysning, ett "hoppla, vad hände?"
- Och nu är han försvunnen?
- Japp.
- Vad tänker du göra?
- Jag vet inte. Du kanske har något förslag?

Hon vänder sig mot mig och för första gången ser jag hur nära paniken hon är. Hon har aldrig bett mig om hjälp tidigare. Mitt lyssnande öra har varit tillräckligt. Jag ger henne det enda råd jag kan komma på, kanske för att jag är mig själv närmast. Scenografin är den rätta, för att inte tala om soundtracket.

- Skrik.
- Skrik?
- Ja, ta i så mycket du orkar och vråla. Nu.
- Nu? Här?
- Ja, jag hjälper dig. Jag behöver också rensa ut.

Jag tar hennes hand. Jag känner hur hon klämmer åt när vi skriker, rakt ut över sundet, mot kontinenten. Sedan lovar vi varandra att nästa gång, vad som än händer, ska vi vara mer på vår vakt.


: : :

Tidigare publicerad på www.salka.se

Av Anna-Carin Collin 29 mar 2004 15:33