Drömmar

Drömmar. Wow! Jag måste vara en av världens största dagdrömmare eller ja, jag drömmer hela tiden, så det är nästan mitt yrke. Jag har så många drömmar, så många bilder framför mig om mitt liv och hur allt ska vara och allt jag ska uppleva. Jag brukar småle för mig själv i bussen när jag tänker på den dagen jag blir läkare. Jag ser min mammas obeskrivligt lyckliga min och det faktum att jag som invandrartjej lyckats, gör mig varm i hela själen. För jag önskar nog innerst inne eller? att ha ett sådant yrke, att få hjälpa andra och resa över hela jorden. Det passar mig. Fast, klart det alltid måste finnas ett fast, men eller om! vägen dit, det är den som gör mig tveksam, orkar jag plugga så länge och intensivt? Orkar jag lägga min själ i nåt som kanske till slut inte blir bra? Det är tufft, och samtidigt är jag oerhört obeslutsam och tänker mycket på saker och ting. Att köpa godis i affären kan ta en halvtimma, bara att välja tuggummin är ett tufft val, så hur vet man om ens drömmar leder en rätt?

Ibland känns det som om man har FÖR många drömmar, för mycket man vill, man suktar efter. Man önskar att allt bara kunde ske NU, för man orkar inte vänta tills skolan är slut eller tills man har pengar eller ens myndig, för man vill leva ut sina drömmar nu.

Jag brukar t.ex. alltid kolla på när&fjärran och på reseannonserna i tidningen och ibland läser jag engelska böcker för undermedvetet tänker jag, kanske, kanske, kommer jag någon dag att få resa, förverkliga mina innersta framtidsplaner. Jag vill så gärna leva och se allt som finns, men hittills har svarta tavlan och den utnötta skolbänken varit det enda mina stackars ögon fått skåda. Det gör ont i hjärtat när jag drömmer och längtar, men det är utom räckhåll.

Fast, det är klart det är bra att drömma, det är det som driver oss framåt. Får oss att kämpa i skolan, jobbet eller i relationer. För tänk om vi inte hade några drömmar, inga visioner och tankar om det möjlighetsfyllda livet och allt man kan göra med det. Vi hade blivit gråa och trista, obetydliga i våra små liv utan längtan efter att få uppleva eller känna något vi verkligen önskade.

Det är bra att drömma tycker jag, fastän mina drömmar är så motsägelsefulla och ofta förvirrande, men jag vet att så länge jag drömmer, har jag fortfarande min livsgnista kvar, och tillsammans med lite hårt arbete och tron på mig själv kan jag uppnå vad jag vill.



Skriven av: Darrja Samad 16 år

Av Fjäril 28 mar 2004 20:13