Bertils värld, del 2

Bertil slog upp ögonen. Han kisade för solens bländande strålar, med handen över ögonen som skydd. Hans kläder var torra. Hade det verkligen regnat? Han reste sig och borstade av sanden från byxorna. Sanden från byxorna? Han såg sig om. Blått hav bredde ut sig så långt ögat nådde, och under fötterna låg en sandstrand. Höga palmer vajade i den svaga brisen; vågor slog mot runda klippor och spred sitt vita skum över sanden. Ett par krabbor skyndade över den heta sanden med klorna i vädret. De sprang sidleds och deras ögon verkade låsta på Bertil. Bertil hade sett en liknande ö på TV en gång. Det var svårt att svälja; strupen var torr. Det fick Bertil att längta till sitt morgonkaffe, som antagligen låg utspillt över köksgolvet hemma i lägenheten i Biskvilla. Han sträckte ut armarna i det blå medan han drog en lååång suck. Havet var verkligen blått här.

Ön var inte så ofantligt stor - knappt en kilometer från ena sidan till den andra - men terrängen var tät och ogästvänlig. Där levde en otrevlig infödingsstam som hade en förkärlek för stora fötter. De använde stenblock för att få sina fötter stora och platta. Det var även något konstigt med deras gener som fick deras näsor ovanligt stora och knöliga. De kallade sig själva för "Otay une kwun da Zena kiwi tay Kindu tawrila Kanatrundo hey"; vilket betydde ungefär "Vi som gillar stora platta fötter och att äta kiwi till den köttiga måltiden som ofta består av krokodil, hej". Men de förkortade sig med Zena Kindu-stammen. De jagade med spjut och machetes, och deras stridsvrål kunde höras över hela ön och ut till havs, vilket skrämt bort många nyfikna båtar.

Bertil gick in i den täta djungeln. Där var ett myller av liv. Apor, fåglar, ormar, flygande insekter; men värst av allt var de enorma 30 cm långa mördarsniglarna som, när Bertil gick, hakade fast på hans kläder. Efter trettio meters gång fick Bertil se sig besegrad, stannade och tog av sig tröjan. Vilket var rena himlen för alla andra sniglar som hakade på hans bara kropp. Bertil jämrade sig över de kladdiga djuren och försökte hopplöst få av dom. De var inte lätta heller, de små rackarna. 200 gram per snigel. I flera minuter kämpade Bertil med eländet, men det blev bara värre och värre. "Detta är väl slutet", tänkte kan uppgivet. Han skulle pressas ihop under en snigelhög, men ingen skulle någonsin få veta hur han, Bertil Hansson, dött. Han längtade mer än någonsin till sitt kaffe.
Det började falla träd runtomkring honom. Palmbladen frasade högt då de slog i varandra. Ett bekant ljud nådde Bertils öron; ljudet från en motorsåg. DRÄÄÄÄÄÄNNN! KRRRKKKK! BOWOOOMM! Ännu en palm slog i marken med en kraftig smäll och skapade ett moln av blad, jord och mördarsniglar.
- Okej, grabbar! Det räcker med träd nu, sa en mansröst.
Bertil vred långsamt sitt huvud åt det håll rösten kom från.
Där var en stor muskulös man med en motorsåg i ena handen och en tjock cigarr i den andra. Han tog ett bloss och ett tjockt rökmoln bolmade ut ur mans näsa och mun.
Han var klädd i - neongröna trikåer. Och hans hår stod ut åt alla håll. En grupp på tolv män dök upp runtomkring honom, även de med motorsågar men med cigaretter istället för cigarr. De var smala, långa och klädda i blå kostymer med matchande byxor och slips.
- Chefen. Det ligger någon här, ropade en av männen och kom fram till Bertil. - Han är helt täckt av sniglar. Mannen visade sin cigarett för sniglarna och de flesta släppte genast taget om Bertil. Det var nog cigarettröken sniglarna inte tålde; vilket förklarade varför alla männen rökte.
- Han är illa tilltyglad men han lever, sade mannen till chefen som kommit fram till Bertil.
- Förbannade sniglar! Parasiter är vad de är. Lever av andras kraft; jag hatar dom.
- Hela ön är full av dom, chefen, sa en annan man som kommit fram till dem. Motorsågarna var avstängda nu.
Chefen bolmade på sin cigarr och såg sig om på träden.
- Jag vet, sa han. - Jag vet!

Bertil fördes till ett lägerområde som tydligen hette Camp Green. Där var ett femtiotal till män med blå kostymer och cigaretter. På bår bars han till en liten trähydda där han lämnades på en säng. Sen låg Bertil där i några timmar och önskade att någon åtminstone gett honom lite vatten att dricka. Det gick inte att se ut, för hyddan hade inga fönster; och väggarna var tomma, ja hela hyddan var tom, förutom sängen som Bertil låg på. Sängen verkade höra hemma i ett militärlogement på 1920-talet. Den var hård och av usel kvalitet. Och den stank rök och mögel. Han funderade på om inte djungeln hade varit trevligare än det här.
Bertil undrade lite var han hade hamnat och om han verkligen kunde lita på de här människorna. Efter ett par timmars funderande avbröts han av hörfärliga oljud utifrån.
Ett högt vrål ekade ut över området. Bertil lade sig ner med uppspärrade ögon och önskade att han inte fanns.

Av Carl Ottervad 26 mar 2004 12:34