Gorillan gick åt höger del 4

De båda grabbarna vandrar med nersänkta huvuden emot centrum. Centrum är inget storslaget köpcentrum som reser sig högt upp i skyn med blanktvättade stora glasfönster utan snarare en samling tegelhus med affärer som skulle få vilken plus 70 tant som helst att kissa på sig av lycka. Här finns tvålaffärer, suspekta lunchfik, ännu en överprisad men mycket finare restaurang plus två mataffärer sida vid sida och för att inte glömma den grovt överskattade elektronikaffären där personalen antingen är riktigt trevlig när du har dina föräldrar med dig eller riktigt otrevliga då man kommer ensam och utan en jacka för 5000 kronor. Detta är ett av universums riktiga mysterium då jag i själva verket kan vara gjord av pengar och köpa hela stället men vill dessa onda individer välja den hårda vägen så ska dom få det. För att bättra på humöret gick vi till den närmaste kiosken och köpte glass och läsk sedan gick vi vidare för att smörja in deras dvd- skivor med glass och kolsyrehaltiga drycker. Resultatet var lysande redan efter fem minuter fastnade någon okänd liten pojke med fingrarna på den senaste Hits for kids skivan. Precis den reaktionen vi ville uppnå. De enda skivorna som vi skonade var de bortglömda Britrock skivorna som var längst bort intryckta i ett hörn. Från och med nu lär deras skylt där det står att man inte får ta med läsk och glass in i butiken förstoras minst 50 procent. På tal om skyltar, detta må vara bisarrt att berätta då det är mitt i vintern men det finns en skylt i centrum som verkligen motverkar sitt syfte. På den skylten som är lite malplacerad vid en buske står det: cykla sakta i centrum". Skylten får alla små onda barn och elaka ungdomar att bara växla upp sina cyklar och dra vidare i superfart. Fast å andra sidan skulle inte en skylt som sa: "åk så jävla snabbt du vill" få barnen att sluta, möjligtvis skulle någon gammal person med en elektrisk rullator dra i högsta växeln vad vet jag. Mitt argument är att man borde ta bort skylten och plantera ett träd.

Ryan och Liam bestämmer sig för att ringa upp "smålänningen" den tredje parten i deras band för att repa lite.
R: - Giggs för fan dags att vakna
S: - Allright din lilla bitchboy! Vad vill du?
R: - Jag och Liam tänkte styra upp en repning på Odenplan så sätt på dig dina porriga kalsonger och kom till bussen, förresten ta på dig alla de andra kläderna också det är fett kallt ute. de porriga kalsongerna är inte så farliga som de låter utan är bara ett par boxerkalsonger med nakna tjejsiluetter.
S: - Ähh fan sluta bråka. Klockan är typ lunch!
Liam rycker åt sig telefonen
L: - Nu får du fan ta och rycka upp dig innan jag kommer och slaktar din gitarr!
S: - Din lilla sate... aja jag kommer!

En kvart senare möts det upp busstationen närmast staden.
Smålänningen har en riktigt cool rosa skjorta på sig och en sommarjacka. Ryan går i sin sedvanliga rock och sin keps med Amerikanska rollerbladeslandslagets samlade autograf. Liam glider runt i sin nyligen inköpta snordyra jacka. Vi ser faktiskt ut som en riktigt skapligt rock and roll band men det spelar ingen roll då vi typ aldrig orkar spela eller har någon fungerande trummis. Inte för att det spelar någon roll då man redan som 17-år vet att man ska bli rockstjärna. Fast på tunnelbanan sitter en pensionär med färgat kort lilakort hår. Hennes trötta ögon vandrar fram och tillbaka över bandet och hon ser riktigt rädd ut.
Ryan sitter och babblar på så högt han bara kan utan att skrika om saker ur de andra grabbarnas privatliv. Det kommer inte som någon överraskning att Ryan förr eller senare skulle åka på en smäll men att det var en desperat pensionär som inte kunde få ner volymen på sin hörapparat var nog ganska otippat. Efter denna dag håller sig Ryan på betryggande avstånd ifrån människor över 70-års ålder. Resten av resan till Odenplan var en avslagen affär för Ryan. Smålänningen och Liam skrattade nästan fram sig en redig tvättbräda innan de var framme.

Odenplan är en riktigt charmig plats för vintern. Väldigt centralt placerat men alla lagom stora hus med söta små lampor i gör det hela precis som en julkalender som slutar samma dag som du får exakt det du önskat dig. Men allt gott har något ont med sig. Lokalen där Ryan och bandet spelar befinner sig bakom ett enormt sjukhus som inte bara förstör den allmänna mysigheten med Odenplan utan den osar även av olycka. Varför annars tror du dom har enorma fläktar överallt? Det är något påmålat med sjukhus i all fall om man kommer dit och är sjuk. Man kan ha trillat och brutit fem revben och ha cancer men det är fortfarande någon där inne som har det ännu värre så hur mycket man än försöker sitter man där och deppar även fast man bara väntar på att en doktor ska skriva ut ett recept. Inte nog med den stora rektangulära cementsaken till sjukhus ligger Sveriges antagligen tråkigaste park. Om du hittar någon där som inte hamnat där av misstag eller är knarkare utan planerat en resa dit med picknickkorg och allt då ska jag personligen bjuda den personen på terapi. Men kanske är det just det man behöver för att skapa låtar som världen kommer ihåg. En blandad känsla av glädje och tomhet eller så behöver man bara vara hungrig och inte tänka som alla andra. Men detta är bara hoppfulla tankar för det man verkligen behöver är en gnutta tallang och en hög resistans till alkohol eller i flickornas fall se bra ut och inte låta som en dammsugare när de sjunger.

Efter att ha hamnat i den så kallade gråzonen Bakom sjukhuset på väg till replokalen blev bandet bara tysta innan de lyckats fiffla fram larmkortet och rätt kod i den bitande vinterkylan. Det var en sådan dag då man visste hur kallt det skulle bli men ändå bara tog på sig tuffa men ytterst kalla kläder bara för att utmana vem det nu är som sitter och styr bland molnen. Väl inne i replokalen las skorna i en hög i en hörnet så att inte den "otroligt fina" heltäckningsmattan skulle bli smutsig. Vi kunde snabbt konstatera att en symbal på trummorna var sönderslagen som ungefär alla andra gångerna vi varit där. På whiteboardtavlan stod det ett argt meddelande om detta ifrån killen som skötte stället. Inte för att vi brydde oss om några löjliga trummor, vi var ju utan trummis så vi satte oss på golvet för att försöka Brainstorma fram ett mästerverk. Efter fem minuter gick smålänningen ut och kissade. Liam tittade ut över varuintaget på sjukhuset medan jag försökte vara bra och skriva en låt. Ärligt talat kunde nog en riktigt vältränad hamster göra bättre låtar än oss den dagen. Men till slut bestämde vi oss för att åtminstone spela våra gamla låtar och det gjorde vi. Det öste på riktigt bra och om man stod längst bort i parken och blundade kanske man kunde få för sig att vi var bra. Det löjliga var bara att det stod någon i dörren som smålänningen inte lyckats stänga på vägen tillbaka och lyssnade på oss, han vare sig höll för öronen eller blundade.

När någon står vid en öppen dörr och inte är bjuden kan man reagera på miljontals olika sett. Om den personen t.ex. har en jättestor motorsåg i handen kanske man ska börja springa eller om någon kommer med högsta vinsten på lotto ska man nog springa och köpa en röd Ferrari. Mannen som stod där hade inget av dessa föremål med sig utan bara var där och såg allmänt normal ut.

Ryan blev skitförbannad. Ingen hade hört hans nya mörka texter och så skulle det vara tills han och bandet bestämt sig för att gör en ny livespelning. Visst att rummet inte var direkt ljudisolerat men utifrån gatan kunde man i alla fall inte urskilja orden och det var dom som var viktiga.
Ryan gick med huvudet ner i marken fram till dörröppningen och började skälla på mannen:
R: - Tack för att du kommer hit och tjuvlyssnar! Hur vet jag att du inte snor mina låtar!
Smålänningen ingriper i dramat
S: - Ryan för fan lugna ner dig ingen vill sjunga dina texter utom du tro mig.
Ryan vänder sig om och pekar ett sylvasst fuck you till honom innan han fortsätter prata med mannen.
R: - Nej så nu tycker jag att du ska gå och stäng dörren efter dig!
M: - Allt är i sin ordning grabbar men jag har en känsla av att vi ses snart igen.
Det har inte jag hör man Ryan skrika innan han slänger in dörren framför näsan på honom. Förvirrad går han tillbaka till sina texter men musiken verkar ha dött.
R: - Hey det är ni som gör musiken så hey sätt i gång.
Som svar får han applåder. Det är Liam som klappar hårt och sådär i otakt som man bara gör när man är arg
L: - Vet du vem det där va?
R: - Nej, men det var säkert bara en av luffarna ifrån parken som sökte värme.
L: - Nej det var Allan West, den hetaste producenten i Norra Europa.

Av Car Axel Stabell Jebsen 22 mar 2004 12:15