En god berättelse-en avslutande del

Jag ror, tillsammans med Bukowski, passerar jag ett rum, ja, alltså inte, nu, så, nej, utan sen, senare, passerar vi rummet, tillsammans, ja, alltså inte så som ett par, nej, inte mer än att vi sitter i samma båt, tillsammans, precis som när jag ror över Bottenviken, i en stulen eka, i novellen TURKARNA BRINNER, ja, tillsammans med hon, med underbar röst, två bröst och fitta, ror Han, jag, Poeten vägrar släppa årorna, i ett sista försök att bevara den trygghet som våra förbannade könsroller ändå ger, ja, Han, jag, Poeten ror, över Bottenviken, med Clownen, sockerindustrins maskot, sövd, i en svart soppsäck, silvertejpad, ja, både säcken, den svarta och clownen, den psykotiska, ja, alltså sövd, inte död, nej, de hade tvingat i honnom ett par McFlurrysar, sju, kanske till och med åtta, ja, han hade sockertoppat, yrat, om att det hängde huggormar i taket, kröp gröna eskimåer innanför tapeten, ja, sen somnade han.


Han, jag, Poeten ror.
Bukowski, läser,
sin poesi,

Smutstvätt,

Badkarsmusik

och

även nått jag aldrig läst,

själv,

nej,

vi passerar tillsammans, i samma båt, ja, vi passerar det där rummet med kanten av den där baren, där de sitter och super, sig fulla, på dyr sprit, ja båda två, fast i Bukowskis fall inte lika dyr, nej, de super sig fulla, Strindberg och Bukowski, säger något i stil med:

- Nå?

Vadå? Undrar Strindberg.

- Det där var väl underhållande?

Nej, inte så värst, säger Strindberg, tycker inte att den var särskilt underhållande, novellen, EN GOD BERÄTTELSE, nej.

- Men det var för lite balle, tycker Charles, ja Charles Bukowski, tycker det var för lite balle.

Du o din jävla balle, säger Strindberg, trött.

- Vadå?

Vadå, vadå?

- Min jävla balle, fan, säger Bukowski, knyter näven.

Du tjatar om din jävla balle hela tiden, du är fixerad, det är tröttsamt.

- Tröttsamt?

Ja.

- Nej.

Jo.

- Nej.

Jo.

- Fan.

Jo, det är tröttsamt, tjatigt.

- Nej.

Jo, skittjatigt, satan.

- Nej.

Jo.

Fan, tycker Bukowski, sliter fram klubban, ja, han sliter fram kuken och börjar veva, ger den jäveln, ja.

SMACK!

SMACK!

Låter det när Bukowski ger den gamla stofilen, vad han tål,

stryk,

ja,

aj,

Det svänger ju som,

fan,

komma och snacka om

sekulariserat samhälle,

fan,

goda berättelser,

Behovshål,

fan.

Här ska du få, säger Bukowski, ger den gamla stofilen,

ja,

aj,

mot dylika attacker har killar från det intellektuella finrummet inte mycket att sätta emot, nej.

Bukowski, står på,

svingar

och

Strindberg tar emot,

jabbar

på hundars vis,

och

svingar igen,

ja,

Bukowski står på

Och

Strindberg,

tar emot,

allt,

rubb

och

stubb,

skägg,

nej,

förlåt?

Allt.

Ja,

aj.

Fan.

Av T.L Stjerna 19 mar 2004 11:45