Att resa tillsammans

Det var nu mer än tjugosju år sedan de träffades för första gången. Deras vägar hade gått åt skilda håll många gånger och därför gladdes de båda åt möte.

Han använde sin högerarm som stöd för sitt huvud och halvlåg sådär lagom skönt och avslappnat på mattan.

- Det var mer än ett år sedan vi sågs? sa hon.
- Ja, jag tror det var före jul i fjol, svarade han.

Hon hade kommit igår och tiden tycktes stå still. Ingen av dem visste riktigt hur de skulle börja. Han tittade sökande upp och groparna längs mungiporna blev synliga. Blicken gick först till pläden som låg över hennes knän, innan hans ögon stannade vid det lågmälda och havsblå. Hennes fingrar hade kroknat av både värk och ålder, men ögonen hade alltid behållit ett djup av drömmar.

- Har du verkligen aldrig rest farmor? frågade han
- Jo, med segelbåten i Kalmar sund och så med buss till Stockholm några gånger, svarade hon.
- Ja, men jag menar rest på riktigt, långt iväg?
- Nej, men jag undrar hur det är, svarade hon lite tystare, som om det var sig själv hon pratade med.
- Flygplan då?
- Nej, jag har varken åkt flygplan eller kört bil. Fast cykel fler gånger än du kan räkna till, svarade hon.

Han snurrade på jordgloben och ett svagt gnisslande ljud hördes i rummet. Länge sedan någon snurrat på världen, tänkte de i en gemensam tanke.

- Ska vi ta en liten sväng först, frågade han.
- Ja, det gör vi! Du får köra mig, svarade hon.

Han reste sig och tog tag i rullstolens handtag. Hon kändes lätt och han stoppade om pläden riktigt in vid sidorna. Dörren ut ur rummet öppnades med automatik, precis som alla dörrar i hela huset gör. Utanför grönskade trädgården och solen mötte dem redan i entrén.

- Vilken underbar trädgård, sa hon.

Tyst körde han henne först lite sakta, men kunde sedan inte motstå att öka farten och svänga till det lite. Trädgården förvandlades till bubblande champagne och han stannade först när han var framme vid grinden.

- Vill du prova denna grind? frågade han.
- Vart leder den?
- Jag vet inte, men på skylten står det Österling, Grinden mot havet.
- Men vi heter ju Lundberg, så det är nog inte rätt och förresten så ska vi ju inte till havet.

Hur de än sökte fann de ingen grind med namnet Lundberg på. Förresten så stod det inte några namn på någon av de andra grindarna de fann i trädgården heller. Till slut kom han med en idé:

- Vi slinker helt enkelt ut genom ett litet hål i häcken!

Han körde rullstolen baklänges genom hålet och hon blundade för en stund. En hisnande känsla kände hon i maggropen. När hon öppnade ögonen igen hade hon ingen aning om var hon befann sig. Därför frågade hon:

- Vad är allt det vita?
- Moln, svarade han som om det vore en självklarhet för alla människor. Små och stora bomullstussar om vartannat, så är det alltid farmor. Om du sträcker ut handen kan du känna.
- Nu ser jag bilder, svarade hon.
- Då är vi snart framme, sa han lugnande.

Sakta förde han rullstolen så nära att hon kunde se riktigt bra. I fönstret kände hon igen sin egen blåa vas.

- Dom hittade den, utbrast hon. Jag hade den längst in i på hyllan ovanför kokböckerna.
- Ja och ser du att de har mina soffor. Äntligen gjorde dom sig av de slitna skinnmöblerna.
- Vad är det för konstig spis i köket?, frågade hon.
- Det är den nya, svarade han stolt. Jag tipsade dem innan jag åkte.
- Nu vill jag se mer, sa hon och tog i rullstolens armstöd. Visa mig!

Redan på långt håll kände hon att hon aldrig hade varit där förut. Hon hade bara sett det på foto.

- Jag vet, sa han liksom som om han kunde läsa hennes tankar. Jag hittar. Det är bara runt vägkröken där borta vid den lilla dammen.

Doften från hagarna välkomnade dem och precis som han sagt, låg det röda huset. En liten trehjuling och ett hundben utanför farstukvisten, talade om att de hade kommit rätt.
Ändå sneglade han lite undrande på namnremsan på brevlåda. Augustsson, stod där.
Lugnande förklarade hon att de hade gifte sig i höstas.

- Ska vi knacka på? frågade han, men öppnade dörren utan att vänta på svar. Man är alltid välkommen hos sin syster, det behöver man aldrig tveka kring.
- Har du träffat lillkillen än? frågade hon nyfiket.
- Jag har bara sett honom på håll, svarade han.
- Lillkillen har fått ditt namn, sa hon och de båda besökarna log mot varann.

Hon avslutade med att berätta att lillkillen kommit till världen nitton dagar efter det att han hade rest.

- Varför reste du så tidigt, frågade hon.
- Du vet, farmor, when a man has got to go, he has to go, svarade han.
- Vad sa du? sa hon frågande.

Utan att orda mer om saken gick de husesyn och var nöjda med allt de såg. För en stund satt de ner tillsammans i den nyanlagda trädgården och bara fanns till.

- En helt annan sak, sa hon. Vet du att en man med barn har flyttat in i min lägenhet?
- Ja, det kunde man ju tro. Där jag bodde har det också flyttat in någon annan, svarade han.
- Så vi är hemlösa då, både du och jag, sa hon och skrockade lite på rösten.
- Kan så vara, sa han eftertänksamt. Istället för ett hem, så har vi nu flera. Man ska alltid se saker och ting från den positiva sidan, vet du. Men nu måste vi se om lillebrorsan också innan vi måste ge oss tillbaka.

Han körde henne längs vägen som leder bort ifrån det röda huset och ibland skojade han och sa att hennes rullstol var en BMW. Resan gick fortare än hon trott.

- Han bor högt upp, var hennes enda kommentaren när de hade stannat.
- Inte så högt som vi gör, svarade han finurligt.

Omtanken följde med dem. Igenkännande miner och floder av droppar möttes på våta kinder. Innanför tog en gammal tröja en tupplur och en bekant väckarklocka tickade. Allt var väl också här. Resan tillbaka gick genom bomull och mjuka kanter. Bilderna lämnade de bakom sig bortom biljarders, biljarders solhimlar. Tillbaka in genom hålet i häcken.

På den ostindiska mattan kände de sig hemma igen. Han snurrade på jordgloben och den gnisslade fortfarande.

- Nu när vi säkert vet att allt är bra, då kan du berätta om dina resor. De med flygplan, menar jag.

Han la handen över den gröna globen och groparna längs mungiporna blev synliga.
- Fem fingrar ska skydda dig, sjöng dom, sa han.
- För mig sjöng dom om att det finns en stad ovan molnen, svarade hon.

Båda tänkte den gemensamma tanken, att så rätt det ändå kan bli när någon följer med ända fram.

- Att resa tillsammans är en gåva, sa en röst som inte tillhörde någon av dem.

Jordgloben fortsatte att snurra och världen anpassade sig än en gång.

Av Gun Lundberg 19 mar 2004 11:16