Att vara den som är utanför

"Då kan ni dela upp er två och två." Den meningen hörs alltför ofta sägas eller skrikas ut av lärare. Scenariot brukar ofta vara att alla ser sig snabbt omkring för att hitta någon att vara med. Små grupper bildas och dystra blickar fälls när någon svarat nekande på frågan om man ska vara med varandra. "Nej, jag ska vara med henne" och den ratade personen får se sig om efter någon ny att hoppas på. Bästisarna armkrokar snabbt ihop sig och den tredje i kompisgänget får dystert erfara att hon/han bara är det femte hjulet i den så till synes starka vänskapen.

Värst är det ändå för den som när alla par har bildats står där utan någon vid sin sida. För ojämnt, det tycks antalet personer alltid vara. När läraren ser över situationen och märker den ensamme brukar det oftast bli något i stil med: "Då kan väl några vara tre?". Alla paren står tysta och nästan blänger på den utsatta tills några med djupa suckar och hårda blickar offrar sig och säger att personen kan vara med dem.

Alla känner nog inte igen sig i situationen ovan, men den som har stått där ensam har nog svårt att glömma. Nu menar jag inte personer som upplevt detta en gång, utan de som vid varje tillfälle orden "två och två" har sagts, förtvivlat känt hur den där klumpen i magen växt lite till.

Av Camilla Wiberg 15 mar 2004 10:12