Grisfesten- en fortsättning.

de sjunger med, sjunger saker de inte förstår, samtidigt, utanför, runt hörnet, ger Direktören och Generalen, den frusna stackaren, en omgång, stryk, vad han tål,

Fan.

Komma och störa.

Fint folk.

Fan.

De sparkar och slår,

snön yr,

de sparkar och slår

och

jag spyr

i en papperspåse.

på en långflygning,

från Västerås,

till,

det spelar ingen roll, nej,

hör jag hur han,

handelsresande i socker,

har lämnat maskoten, den psykotiska clownen,

Ronald McDonald

sitter och petar sig i näsan, ensam, i sätet bredvid han,

står och

frustar,

rycker,

sliter,

i polaren,

inne på toaletten, fan, jag måste in, bankar på dörren,

jag måste spy,

jag måste spy,

jag spyr

i

en papperspåse,

jag fått av den läckra värdinnan, med prylarna på plats innanför uniformen, ja, flygvärdinnan, bestiger sadeln, snett framifrån, i det trånga utrymmet, galloperar sig till vinsten, i Grand National, ja hon vinner varenda gren, hopp, fälttävlan och dressyr, nej, fan, inte dressyr, nej, hon får för stora avdrag för skrik och tjut, ja, hon vinner, bestiger sadeln, med kjolen uppdragen, snävt ovan höfterna och trosorna neddragna, lirkade, under de fasta skinkorna och polaren i mellanrummet, det trånga, mellan, dröm och verklighet, Cockpit och kabin.

Ja.

Hoppla

hoppla

han försöker,

leva som han lär,

ja,

hålla sig,

det går

inte,

nej,

det går,

ja,

tjo,

hoppla

hoppla.

Fan.

Som en ostätare, låter han det gå, som en ostätare, tjoar han, väljer alla, samtliga, tillbehören, på korven,

aioli,

ost,

ketchup

och

senap,

och ja, ni vet?

Likt en ostätare,

avstår han,

från ingenting, nej,

ost,

ost,

ost

och

en fefferoni,

en svenskodlad, inte för stark, nej,

ja

och sen ner med allt i en mixer,




SURR!

SURR!

Bladen snurrar.

SURR!

SURR!


Och toppa med ett ton, inte mer, nej, ett ton räcker, ketchup, dit med ett sugrör, fan och




SLURP!





Så har du ostätarens julbord, praktiskt och rationellt, det går snabbare, fan, är mer effektivt, leder till lönsamhet och svarta siffror i balansräkningen, ja.


Men ni dödar det uttrycksfulla, gör det hela slätstruket, fan, fattar ni inte det? Era resultatstirrande ekonomirunkare, fan!

Hojtar Bukowski och även jag, från en annan text där vi sitter bredvid varandra i en röd soffa, Ikea, i en liten lägenhet i centrum av stentuffa Västerås, ja båda två, jag och Bukowski, skriker, hojtar och höjer en arm , den högra, jag den andra och även våra långfinger mot kameran, publiken.


- FACK ÅL OVV JO, hojtar Bukowski och även jag, fast sen, på efterkälken.

FACK ÅL OVV JO!

Jag låter det gå, ja, greppar, tyglarna, brösten, ja, hon skenar, tjo, hoppla, hoppla, han, jag, Poeten viftar med hatten, cowboyhatten, fan, nu är det hon som bestämmer, ja, inte en chans att han kan kontrollera ekipaget, situationen, nej, det går, tjo, han håller sig fast, i brösten, ja, aj, låter det gå, ja, tjo, klamrar sig fast, för att inte kastas av, ja, fan, hon galloperar, ja, det går, det går.


Hon går,

lämnar honom ensam, på dansgolvet, till allmänt beskådande, dumpad, fan, vad taskigt,





hon går, lämnar honom ensam, på badrumsgolvet, ja, med brallorna, farfars brallor, runt fotknölarna.

Där blir han liggande, på kaklet, med polaren, liggande, slutkörd, vilandes mot hans lår,

hon går,

lämnar honom ensam, liggandes, på kaklet. på snedden, huller om buller, med polaren mot låret och påsen på kaklet, ja.

Fan vad kallt,

ja,

både kaklet och hon.

Det går, inte igen, nej, utan, tre timmar.

Gubben, i sätet till höger, torkar sig, stoppar ner näsduken, i bröstfickan, igen, på kostymen.

Fan,

det luktar sperma,

kuk,

fan,

det stinker,

skiten studsar,

fan,

man spyr,

man spyr.

Storebror, hittar honom, liggandes på kaklet, ensam, slutkörd, salig, i badrummet, på övervåningen, i en överklassvilla i stentuffa Västerås.

Storebror, försvinner igen, kvar i bild, blir bara poeten, med de stora brallorna, nere vid fotknölarna, ensam, på kaklet, i badrummet, på övervåningen, i en överklassvilla, i finkvarteren, i stentuffa Västerås.

Fan.

Det är tyst, stilla, sen ropar någon, från kulissen, hör man.


- Far, vet du om att vi har arbetare i huset?

Fan.

Han reser sig halvt upp, ståendes på knä, på kaklet, med polaren hänger rakt ner hör han från kulissen, hur någon säger:

- Far ... vi har arbetare i huset?

Ja, han hör bara det, någon hostade, ja, fan, någon hostade, i salongen, man hör bara:


- Far ... vi har arbetare i huset?



Han spyr.

Ståendes med polaren hängande ner, mellan, knäna på kaklet, spyr han i badkaret, över kanten.

Han spyr.


Ja.


Jag har för stora brallor, fan, trasiga, ja, inte dragit upp dem till armhålorna, nej, jag har de på höften, som en kofösare bär sina sexskjutare, pistoler, nej, kanoner, ja, tuffa sneakers, för spretigt skägg, jag borde klä mig som folk, raka mig, tycker tanten skäller på mig, det luktar skit, bajs, om allt hon säger och även ett spår av, ja ni vet?

Fan.

Ja, gudstjänsten är över, det bjuds på kaffe och fika, i Kyrkbacksgården, bara ett stenkast från Domkyrkan, i centrum av stentuffa Västerås.

Skiten studsar.

Det luktar skit,

stinker,

när de pratar, skäller på mig,

ja,

jag borde inte sagt, nämnt att det rimmar illa, låter falskt, inte som det ska, när de sjunger om något de inte vet ett skit om, nej, de sjunger om kärlek, ja, men allt jag hör är en massa rappakalja om måsten, fruktan, dyrkan, lydnad och makt, fast på amerikanska, fan.

Och det bor folk på gatan.

Ja.

Det borde jag inte sagt, påpekat, nej.

Fan.

Det bjuds på kaffe, ja.

Det bjuds på kaffe.

Det bor folk på gatan.

Mitt på bordet, mitt i rummet, inne på Kyrkbacksgården, i centrum, av stentuffa Västerås, står ett stort fat, av vitt, porslin, med blå, handmålade blommor runt kanterna, ett helt vanligt fat i sådana här samanhang, ja, på fatet ligger ett gigantiskt, ja stort räcker inte, nej det är ett gigantiskt, berg av skivad grisröv, fan, ja, det är sant, de har gött upp en av guds varelser, tills han är fet och mör, stor som ett monster, sen har de mördat honom, skurit röven av han, skivat den, röven, ja och lagt upp den på ett fat av porslin med blå handmålade blommor runt kanten, ja.

Inte undra på att det luktar skit, när de skäller, nej.

De,

sjunger med i andliga sånger,

skivar grisar,

spöar uteliggare, runt hörnet,

så tänderna yr,

fan,

de sjunger,

det luktar skit,

jag spyr.

Fan.

Jag spyr.

Av T.L Stjerna 11 mar 2004 16:51