10 år sen Rwanda:100 dagar av tårar

Till 10-årsminnet av Rwanda
100 dagar av tårar

Det är tio år sedan ett av efterkrigstidens värsta folkmord i Rwanda. En miljon människor, kvinnor och barn lemlästades, våldtogs och hackades ihjäl. FN har utsett 7 april som officiell minnesdag för folkmordet i Rwanda. En miljon under 100 dagar. Medan världen tittade på utan att lyfta ett finger.

En miljon är mycket. Det är tusen, tusen gånger. Eller 10 000 människor per dag. Statistiken säger en sak men verkligheten en annan. Det är lätt att se på siffror, men varje siffra symboliserar ett barns skratt, en kvinnas leende eller en mans stolthet. Verkligheten är inga siffror utan blod, lemlästade kroppar, mord med machetes och knivar, människor som lockades att söka skydd i kyrkor och heliga byggnader bara för att brännas levande. Gruppvåldtäkter som pågick i flera veckors tid. Offren fortsätter att växa eftersom många kvinnor smittades med HIV från våldtäkterna. Spädbarn fick öron och andra kroppsdelar avhuggna. Ingen empati, ingen nåd. Alla i samhället deltog.

Måste vi minnas sådant som är smärtsamt? Varför ännu en minnesdag? Många är trötta på tjat om Förintelsen, "den hände ju för så länge sedan" eller "jag orkar inte höra om mer elände". Det finns grupper som fortfarande inte vill erkänna brott som begåtts, kommunismens brott i Sovjet, kulturrevolutionen i Kina, folkmordet i Kamvbodja. Salomo Schulman menar "Det är en tidens paradox att ju längre vi fjärmar oss från Auschwitz skugga, desto tydligare framträder dess silhuett". Historieforskaren Yehuda Bauer sade "Så fort vi glömmer är vi benägna att återupprepa brotten". Men det är inte nog med att minnas. Mekanismerna bakom ett folkmord måste tillfullo klarläggas. Vilka samhälleliga institutioner deltar? Vilken propaganda framförs? Vilka länder ligger i farozonen i dagsläget, och framför allt hur ska vi kunna förhindra folkmord och brott mot mänskliga rättigheter? För ett folkmord är aldrig aldrig resultatet av plötslig eller oplanerat hat mot en folkgrupp. Det är alltid planerat av bakomliggande krafter. Det är därför Förintelsekonferensen i Stockholm, i januari var viktig. Även om det var mycket prat och litet action.

Vad är minne? 99 efterkonstruktion och 1 av det vi inte kan glömma. Det menade Stephen Smith från Aegis Trust på folkmordskonferensen i februari. Vem minns offren, vem lyssnar till deras svaga röster. De som glöms, de som bara blir skuggor dör en andra död. I Rwanda försöker landet enas under president Kagame igen. Mördare och familjer till drabbade liksom överlevande ska leva sida vid sida. En internationell brottmålsdomstol har satts upp i Rwanda för att döma missdådare. För mig är det obegripligt hur de drabbade någonsin kan förlåta och glömma. Hur de kan leva sida vid sida med grannar som mördade deras släktingar, familjer, barn. Ändå försöker man, trots att mördarna inte tycks känna ånger. De hävdar att de bara lydde order har vi hört den tidigare att de vill återvända hem till sina familjer, att det är gud som ska döma om de har gjort något fel. Parallellerna till Förintelsen och förövarnas förnekande är tydlig. Det finns flera likheter mellan Förintelsen och folkmordet i Rwanda. I båda fallen sändes propagandan genom medier, man avhumaniserade människor som "de andra" folkgruppen tutsier kallades för kackerlackor, judarna för löss och råttor. De var båda ett resultat av omsorgsfull planering och indoktrinering. Världens ansvar och skuld är stor.

Varför ingrep man inte? Är en människa i Afrika värd mindre än en människa i Europa? Har vi tröttnat på att läsa om konflikter, svält och inbördeskrig på denna kontinent som till stor del har kolonialmakternas hänsynslösa utnyttjande att tacka för sin belägenhet. Det är kanske lättare att titta på Big Brother än att bry sig om vad som händer i världen? När vi inte ens orkar bry oss om de fattiga och hemlösa som bor på gatan och blir fler och fler i "välfärdssverige" hur ska vi då orka bry oss om vad som händer hundra mil bort i en annan kontinent? Sättet människor mördades på verkar ha väckt särskild stor olust och fördomar mot Afrika, att hacka ihjäl sina grannar med machetes och knivar. Men är det mer civiliserat att mörda på löpande band med Cyklon B eller resonera att man kunde spara kostnader genom att kasta de minsta barnen levande in i ugnen, som i Nazityskland.

I efterhand är det enkelt att vara efterklok. Kofi Annan erkände på folkmordskonferensen i Stockholm att folkmordet i Rwanda "var ett stort misslyckande för FN" och "personligen". I "Shake Hands with the Devil - The Failure of Humanity in Rwanda" beskriver den fd FN-generalen Roméo Dallaire hur trupperna åsåg de alarmerande tecknen, hur de bönade och bad om förstärkning för att stoppa förföljelserna och om hur de fick order att inte ingripa.
Världen flydde och lämnade ett helt folk försvarslösa. Men har vi lärt någonting av tragedin? Det finns flera platser runt om i världen som rankas som potentiella farozoner för folkmord. Belgiska Kongo är ett av dem, Burma, Rwanda, Liberia, Irak andra. Kofi Annan efterlyser en särskild rapportör som ska arbeta med att förhindra folkmord och stå under direkt kontakt med en särskild kommitté med befogenhet att kunna vidta åtgärder snabbt. ICC, Internationella Brottmålsdomstolen arbetar med flera fall och på Stockholmsmötet skrev 52 länder under en deklaration där de förbinder sig att verka för att förhindra folkmord i sina respektive länder och att stärka minoriteters ställning.

Den 7 april är minnesdag för folkmordet i Rwanda. Och döm inte de döda till en andra död, den tysta. Lyssna till deras svaga röster i vinden. Minns för deras skull liksom våra. FN:s roll måste stärkas, fler länder och politiker måste engagera sig. Minns för framtiden, för våra barns skull. Historien upprepar sig, inte minst under 1900-talet.
Det är inte farligt att minnas men det ärfarligt att glömma.

Av Ninna Bengtsson 11 mar 2004 16:43