Att förlora ett barn

Jag känner igen den lilla clownen som ler stort ifrån väggen där han hänger. Han log lika stort förra sommaren, när Ella hade skrapat upp sitt ben så illa att hon blev tvungen att få en stelkrampsspruta. Jag hade blivit alldeles blöt på bröstet av hennes förtvivlade ström av tårar, som jag förgäves försökt krama bort mot min famn. Min lilla Ella hade gråtit så tröstlöst som bara barn kan göra när ett deras värd för tillfället går i kras. Hennes runda, och av ilsken gråt, röda ansikte vände sig vädjande mot mig och bad mig ta henne hem...

Varför kan hon inte sitta här med sitt skrapade knä och rödgråten blick, och skrika ilsket att hon vill hem?

Jag känner mig torr i munnen och mår illa. Djupt inne i mitt bröst molar den värk som aldrig mera kommer att släppa taget om mig: En kramp, ett svidande sår som nu får mig att vilja kräkas.

En vitlkädd,mörkhyad kvinna lägger sin arm om mina axlar och ger mig ett glas vatten.
"Här, drick lite", säger hon med varm, mjuk röst.
Jag letar efter svar i hennes ansikte, jag söker hennes blick men vågar inte vänta på den. Tänk om hon vet. Tänk om hon kommit för att tala om för mig vad jag egentligen redan vet men aldrig kommer att kunna förstå eller acceptera.
"De är inte riktigt klara ännu och det dröjer ett tag till innan vi vet", säger hon med sin lena röst innan hon skyndar iväg.
Jag känner hur mitt huvud vill falla och jag tar emot det med mina bägge händer, där det måste få vila en stund. Det bränner innanför ögonen och smärtan i mitt inre har spridit sig till alla små delar av min trötta kropp. Från händerna kan jag plötsligt känna en stark doft av fisk. När jag ger mina händer en snabb blick känner jag fasa över det blod som sedan länge torkat fast i nagelbanden. Ett och annat fiskfjäll ligger platt vid tumfästet och jag känner en lättnad när jag sakta drar mig till minnes var det kommer ifrån. Det var ju från fisken jag stod och rensade när telefonsamtalet kom. Det telefonsamtal som för alltid kommer att dela in mitt liv i ett "före" och ett "efter".

Fisken hade Ella och hennes pappa dragit upp ur sjön tidigare samma morgon. Ella hade med en duns slängt de feta aborrarna på köksbordet när de kommit hem och med andan i halsen och iver i den ljusblå blicken invigt mig i fisketurens alla stadier. Om hur hon hade tappat hela fiskespöt i sjön under den stors dramatiken i båten,om hur hon faktiskt bröt nacken av de två fiskarna själv! Hon sprang fram och slängde sina runda armar om min hals och den starka lukten av vatten och fisk drunknade i hennes egen doft av ängsblomma och lite tvål.

Ella luktade alltid så gott. Så varmt och mjukt. Hennes små snickarbyxor, vars knän hade blivit lite blöta av fisketuren, gjorde att hon såg busigare ut än vanligt. Under byxorna hade hon på sig en kanarie-gul tröja som hon fått i present och som hon alltid ville ha på sig och på hennes små fötter satt för säsongen nya lädersandaler.
Hon hade bråttom nu, för hennes bästa kompis Sara satt ute och väntade på henne.Hon hade lovat att de två skulle cykla till den lilla skogsdungen nedanför berget.

Clownen ler fortfarande, helt ovetande om vad som hänt.
Telefonen på sjuksköternas expedition ringer också som vanligt. Inte ens solen har vett att visa sitt beklagande en dag som denna. Nej, den lyser vidare, helt omedveten om vad som hänt. Den lyser tacksamt därute på alla helglediga människor, som för alltid kommer att minnas den här dagen för dess skönhet och grönska.

Jag känner plötsligt närvaron av människor framför mig och tittar upp. När jag reser upp mitt huvud möter jag blicken från en grånad, trött man. Hans vita rock är skrynklig och hans namnskylt hänger snett över rockfickan. I hans orakade ansikte ligger rynkorna som djupa fåror och han letar efter ord i en knappt hörbar suck.

"Jag är fruktansvärt ledsen, men det är över nu", säger han med knappt hållbar röst. Jag trodde att alla timmarna i väntrummet på något sätt var till för att bygga upp ett skydd, ett försvar mot det som skulle komma. Men med läkarens ord blir allting tyst. Jag kan se hans läppar röra sig, men jag kan inte urskilja vad han säger. Det kommer inga ljud ur hans läpprörelser, det enda som hörs är ett desperat skrik av ångest. Ett avlägset vrål av smärta och sorg, som visar sig vara mitt eget!

Någon tar tag i min fiskfjälliga hand, för att leda mig in i det rum där hon finns. Jag ska få se Ella, min lilla Ella, en sista gång och ta farväl. Jag har svårt att ställa mig upp då tyngden av mina axlar får mina ben att skaka. Jag förstår inte var tyngden kommer ifrån, men den gör mig helt förlamad där jag sitter. Hon hade kommit helt under den röda volvon med sin lilla cykel så jag måste vara beredd på det värsta, talar man om för mig. På något märkligt sätt måste någon ha hjälpt mig på fötter, för jag blir nu ledd genom en lång korridor, där jag på min väg passerar kvinnor, vars barn sitter gråtande med sina skrapade ben. Genom skräcken i de trygga mammornas nyfikna ögon lyser en glimt av lättnad och tacksamhet över att inte vara den vilsna, förtvivlade varelse de ser i mig. En stor tung dörr med skylten op:8 talar om för mig att vi är framme.

Jag vill inte gå in! Jag vill vända mig om och springa. Kanske om jag kan springa tillräckligt snabbt och tillräckligt långt bort, att jag kan få börja den här dagen på nytt? Jag kan kanske börja om. Om jag ger den här dagen lite regntunga moln, så tunga att det blir lite knöligt för Ella och hennes kompis att cykla? Kanske kan jag ge Ella en riktigt svår halsfluss, en sån med massor av feber och tröttande bakterier. Då kan hon ju inte under några omständigheter gå utanför dörren. Om jag bara fick en endaste liten chans att göra saker och ting i en annan ordning, bara denna enda dag!

Framför mig, bakom den nu gläntande dörren, kan jag se de små sandalerna prydligt avtagna och uppställda i ett hörn. Det VAR Ella som låg där! Det var inget misstag. Jag vet, för jag köpte sandalerna själv för inte många veckor sedan. Jag går fram och ställer mig vid sidan av den bår som för stunden bär mitt döda barn. Den rufsiga lilla kalufsen på hennes huvud bär tydliga spår av den olycka som tidigare skett. Det levrade blodet vid det vänstra örat har givit fäste åt grus och annat smuts som i normala fall ska ligga på vägarna. När jag böjer mig fram för att kyssa hennes kind, omsveps jag av blomdoften från hennes tunna, nästan genomskinliga hud. Med blomdoften fortfarande kvar i min näsa vänder jag mig om och lämnar rummet.

I allén utanför akutintaget gör den nyvakne trasten ett djärvt försök att ta bort mitt onda med sin vackra sång. Den soliga försommardagen är mitt uppe i att mörkna till kväll, precis lika ovetande som dagens varma sol, om vad som faktiskt har hänt.

Av Kia Karlsen 10 mar 2004 11:52