Snäll som en kriminell

Jag är ledsen snälle respektable herre, men det finns ingen femhundring här i kassaapparaten, så ni måste, hur otroligt det än må vara, ja, ha misstagit er.

Och å andra sidan:

Nej, du gosse lille, mig lurar du inte, fan, du gav mig en hundring och inget annat, försök inte, din jävla slyngel, nej, försök inte med mig, nej och du åker på en hurvel, ja, om du inte passar dig, fan, klipp dig och skaffa ett jobb.

Fan.

Det är tyst ett tag, ja.


De ser på varandra, där de sitter på bussen, på väg ner mot centrum i stentuffa Västerås, ja, de åker buss, i Västerås.

Det är tyst lite till, sen säger Poeten,

det är fan inte första gången.

- Vadå?

I går....

- Vadå?

Vadå, vadå?

- Det är inte första gången?

Du tror inte?

- Vadå?

Äh.

- Vadå äh?

FAN.

- Vadå?

Att jag hör skillnad?

- Va?

Tack så jävla mycket.




Han sitter intill fönstret, kryper ihop, med armarna korsade, drar upp knäna, innanför armarna, sätter hälarna på sätet, vänder sig, så mycket det går, mot fönsterrutan, bort från henne.

- Jo, men, du tolkar in för mycket.

Nej, han sa så, fan, jag var där.

- Nej.

Jo.

- Nej.

Fan.

- Nej.

Vet jag väl fan, klart jag vet att jag var där, fan, säg inte nej igen, fan.

- Jo.

Nej.

- Du ... lägg inte energi på det, säger hon lägger, huvudet på sne, handen på mitt lår.

Jag lägger inte energi på det.

- Jo, det får väl stå för han, vad han tror o inte tror? Hans problem? Skit i det där nu... du?

Jag lägger fan inte energi på han, jag lägger energi på varför du envisas med att säga emot, inte hålla med. Nej.

- Ursäkta då.

Fan.

Det är tyst ett tag sen säger Poeten:

det är irriterande, hur som helst.

- Vad?

Både och.


Fan. Han trycker knät upp i ryggstödet på

sätet framför

är tomt.


- Både och?

Ja.

- Ja?

Ja, att han tror han måste skrika åt mig för jag inte dragit upp brallorna i armhålorna, fan, och du håller med honom, fan, ja, fan, båda två.

- Förlåt.

Det är tyst ett tag, en liten stund, hundra meter, kanske mer, sen säger Poeten:

Förlåt?

- Ja? Förlåt.

Fan sluta.

- Ja men jag sa ju emot?

Du gör alltid det, per automatik.

- Hemska jag ....

Fan.

Bussen svänger vänster, följer parken medurs.


Han, gubben, i kassan, behandla mig som om jag var kriminell, utstött. Gubben var fan irriterad, sur, innan jag klev fram till kassan, bara för jag har stora brallor, fan. Och du ställer dig på hans sida, bara så där, fan.

- Vet du ju inte, nej, du tror, tolkar, för mycket.

Jag var där, inte du.

- Skärp dig.

Vadå?

Jo han såg ju ut som, klädde sig som, en uteliggare, tyckte hon.

Vadå?

- Jo men kolla på dig, fan.

Jaha och uteliggare får man behandla hur som helst, va?

- Skärp dig.

Jävla fascist.

- Va? Jag?



De passerar Centralstationen, gul, femtio, kanske till och med, sjuttio meter, mer till vänster än innan, ja.




Nej, han.

Poeten morrar mellan tänderna.

Det är tyst ett tag, ett par hundra meter.






Jävla fascistgubbe.

- Skärp dig.

Vadå?

- Du ska alltid, alltid tolka in, fan, han sa bara, nej du gav mig en hundring.

Ja men förlåt mig om jag inte är helt nedsläckt, nej har tentaklerna ute, censorerna påslagna, läser in tonfall och gester, är lite närvarande och vaken i mina möten med andra. Inte bara läser av rent sakligt vad de faktiskt sa, som en robot, ja, slår i svenskaakademinsordlista istället för att lyssna med magen, nej.

Ja .

Fan.

Förlåt.

Hon plingar, trycker på knappen, bussen, svänger höger, de kliver av, vid nästa hållplats, strax efter att Oxbacken kommer ner i centrum, förvandlas till, Storagatan, passerar, mellan Filmhuset, till höger och Systemet, till vänster, bussen stannar, de kliver av, innan Svartån.

Nu är hon sårad, det känns som om han kallat henne fascist, som om han hur som helst tyckte hon höll med gubben i kassan på Matbutiken, ute i köpcentret.

- Förlåt?

Du får ju skylla dig själv.

- Fan vad elak du är.

Jag?

- Ja.

Jag som är så snäll?

- Ja.

Fan.

Men är jag kriminell?

Bara för att jag har stora brallor?

- Nej.

Hon sa ju det?

- Nej?

Jo, eller han sa så, hon höll med?

- Nej.

Jo.

- Nej.

Jo? eller nej, men nästan, i princip, han kunde lika bra ha sagt det, att jag var kriminell, ja, hon kunde lika bra ha sagt det. hon höll med.


- Nej.

Nej?

- Nej.

Fan.








Nu är det senare, några dagar, på Kallepåspången, med en annan, ja, fan.

Hon lägger, ner pappret, har läst klart, benen i kors, huvudet på snedden, lyfter sitt glas, med te.

Ler.

Han dricker av sin kaffe, i en mugg, ja, en gul.

Det är tyst ett tag, de dricker, han sitt kaffe hon sitt te, i ett glas.

Ja? Undrar han.

- Ja, men vad gav du honom då?

Vadå?

- Gav du honom en hundring eller en femhundring?

Inte fan vet jag, säger han ställer ner sin mugg, sitt kaffe, en gul, muggen, ja, inte kaffet, nej.

- Inte?

Nej, spelaroll, en hundring antar jag ....

- En hundring?

Ja han sa ju det.

Ja, men i så fall förstår hon inte.

Inte?

- Nej.

Vadå?

- Han hade ju rätt.

Han hade ju rätt?

- Ja, det var ju en hundring.

Fan.

- Du sa ju det?

Fan.

- Vadå?

Hon förstår inte. Dricker sin te.

Fan.

Det är fan inte första gången, nej.

- Inte förstagången?

Ja.

- Ja?

Nej, igår skrek tanten i kassan på kiosken åt mig att komma tillbaka, som om jag var en slyngel som behövde skrikas åt.

- Va?

Jag hade gett henne en halv tjuga.

- Vadå?

Jo, jag skulle betala för kaffet, gav henne en tjuga som var trasig, fast inte med flint, nej, när jag gick iväg för att hämta kaffe börja hon härja, hojta på mig som om jag gjort det med flit, fan, som om jag var en liten skitunge, med för stora brallor, som behövde ett kok stryk, fan, det hade jag inte, gjort det med flit, nej.

- Trasig tjuga?

Ja.

- Vadå?

Jag hade det, i fickan, en trasig tjuga, jag har haft den ett tag.

- Varför det?

Varför det?

- Ja?

Inte fan vet jag.

- Inte?

Nej, jag är väl en slyngel, en slarver, helt enkelt, antar jag.

Fan.

- Ja men då så.

Vadå?

- Du är en slarver, du sa det själv, ja, jo.

Fan.

- Vadå?

Hon ska väl hur som helst inte skrika åt mig, fan, som om jag gjort det med flit.

- Men vadå? Vare en hundring?

Vadå? Det var en tjuga.

- Nej, innan, vare en hundring eller en femhundring.

Fan.

- Jag fattar inte, vare en hundring?

Bara för jag har stora brallor, fan.

- Du, hon lägger huvudet på sne.

Fan.

- Vadå?


Han reser sig, ger upp, går ut ur bild, i sina på tok för stora brallor, sen dess har ingen inte sett till honom, nej.


Ja,

aJ.



Fan.

Av T.L Stjerna 18 feb 2004 09:47