En morgon

ordet som faller, snubblar över läpparna, är inte direkt, finlemmad eller proportionerlig, nej, Burken spränger fram i täten som en rysk isbrytare, genom Finska Bottenviken, en ovanligt slitsamt blöt morgon,

ja.

Jag på andra plats och LillErik släntrandes i kölvattnet, längst bort på Gatan.


Vi lämnar Köpingsvägen, att ensam fortsätta rakt fram, ja, och följer Gatan in i det lilla samhället, till höger, en förort, utanför Västerås.

Det vräker ner.

Vi kämpar vidare i våra Tretornstövlar och gula regnrockar.

Ja, gula regnrockar.

Man har,

gula regnrockar,

på den här tiden,

har man,

gula regnrockar

och är dyblöt från knäna och neråt, ja.

Vi kämpar i stormen, Burken i täten, LillErik i kölvattnet.

Det öser ner

och

man har gula regnrockar.

Tusen små rännilar med regnvatten pinnar iväg från gatans högsta punkt i mitten, ner i rännstenen, bildas en tjock, brun djungelflod som forsar fram, välter allt i sin väg, pressar oss bakåt, försöker hindra oss från att nå vårat mål, där borta i horisonten, skymd av en dunge, med granar, en kulle, några hus och dimman förstås, ja, dimman, är tjock som ärtsoppa, ja, ärtsoppa, ett slitet uttryck, en klyschig liknelse, ja, men så är det, ja, skymd av dimman, kan man inte se, nej, Västjädra lågstadieskola, längst ut i förorten, utanför Stentuffa Västerås, ja.

I Djungelfloden på Gatans högra sida, i rännstenen, flyter små båtar av gröna taggbuskelöv, i kolonn :

Ja,

ett semikolon ;

Ja.

I en av gummiflottarna sitter Poeten och trängs med sina kamrater, svartsotad i ansiktet, med hjälmen på snedden och en tänd cigarett i vardera näsborre,

två,

cigaretter,

ja.

Han kramar knallpåken, polaren, ja, båten gungar i takt med, floden, för han och resten av plutonen vidare genom Sumatras djungler i en tre båtar långt kolon :

Man har,

gula regnrockar.

Skiten vräker ner.

Man har,

gula regnrockar,

hjälmen på snedden,

en tänd cigarett, i vardera näsborre,

två,

cigaretter,

ja.


Båten kastas fram och tillbaka, i sidled, alltså inte, fram och tillbaka, nej, den kastas, ena strumpan, har hasat ner under foten,

ja,

fan,

hur ska det här gå?

Skiten vräker ner.

Man har gula regnrockar.

Ena strumpan, den högra, har hasat ner under foten.

Fan.

Jag stannar stödd mot en genomfrusen lyktstolpe, som förfrusit sin förmåga att skänka ljus i, morgonmörkrets kompakta skräck, lirkar jag av mig den högra Tretornstöveln, jag behåller den andra på, den vänstra, passar på att dra bort ett plåster, som var färdig med sin tjänstgöring på hälen, ja, fixar strumpan, lirkar på mig stöveln igen.


- Vad gör du? Undrar LillErik har kommit ikapp.


Fixar strumpan hade hasat ner, förklarar jag, släpper lyktstolpen, skakar, frustar och tänder sin lampa.


- Wow, tycker LillErik blir kvar med lyktstolpen och jag skyndar ikapp Burken.


Man har hjälmen på snedden.


Båten, skakar,

tar in vatten.

Man kramar knallpåken,

polaren,

har krypigt in och försvunnit,

ja,

nu har man inte mycket,

nej,

eller ja,

mindre, att skryta med.


Båten kränger.

Man har hjälmen på snedden.

Båten,

kolliderar,

med en sten,

i masskopi,

med rådande världsordning,

ja,

aj,

välter.

Ja.

Fan!

De andra två, de främre båtarna, fortsätter ner för floden, utan chans att kunna stanna för att hjälpa oss förs de vidare av strömmarna i den bruna Djungelfloden, den där morgonen, den första, den här veckan, stavas med e och inte ä, har prickar över sig, gråter, så då handlar det om att vakna, att väckas och gråta för man är trött, suttit uppe för länge och måste hoppa i Tretonstövlarna och den gula regnrocken,

ja,

man har gula regnrockar och kämpar sig fram i skiten, på väg, med Burken och Micke, nej, LillErik, till Västjädraskolan, längs ut i förorten, ett litet samhälle på landet, utanför stentuffa Västerås, ja.

Man har gula regnrockar.

Gult är fult.

Det är tufft att vara ful.

Vi växer upp i stentuffa Västerås.

Ja.

Så det känns logiskt.

Man har gula regnrockar.

Båten välter.

Man har inte en tänd cigarett, i vardera näsborre, två, cigaretter, nej, man är genomblöt, klamrar sig fast i drivved, stora tjocka stockar av redwood och kamraterna drunknar, dör, i floden, rännilen, i högra rännstenen, den där morgonen, den första, den här veckan, när vi kämpar oss fram utmed Gatan, lämnar Köpingsvägen att fortsätta ensam, vidare, rakt fram, bort från stentuffa Västerås, ja och

man har gula regnrockar,

ja,

man,

sitter,

i ljushallen i Rudbeckianskagymnasiets huvudbyggnad, i centrum av stentuffa Västerås, ja och spelar schack med de andra, vi är tre i varje lag, turas om att göra dragen, apploderar, skrattar glada, när lagmedlemmarna, tänker likadant som jag hade tänkt mig att vi skulle tänka,

ja

och tvärtom,

ja,

vi har skickat fram, ska använda, Bukowski, för att attackera, göra mos, slut, på, deras svagare högerflank.

Min lagkamrat sköter sig bra, Bukowski, upptäcker, ett slugt bakhåll och undviker en framrusande, fradgatuggande häst i vit stridsmundering, med en galen, ekonomirunkare bakom tyglarna,

ja,

Bukowski,

rusar fram,

duckar under ekonomirunkarens slag,

med hakan mot bröstet,

sliter deras mur av små vitmålade bönder, i tu, träspånet yr.

Den vite kungen spyr, mumlar något om att detta är nog ett av världens öppnaste länder och överklasstanten som är anställd för att städa upp i skiten han släpper ur sig, flyger åter igen, i taket, ja, aj.

Så

FLÄSHAR,

drottningen

TITSEN,

ja och Bukowski förlorar koncentrationen, oskadliggörs av en armbågstackling, i skrevet, från det elaka högrare tornet,

ja,

aj,

fan.

Man, har gula regnrockar,

hjälmen på snedden,

är genomblöt,

från knäna och neråt, men även resten av kroppen och munderingen,

en ryggsäck,

vattenflaska,

två par,

strumpor,

ett par

raggsocker,

tre,

strumpor,

ja,

tjocka,

kalsonger,

för tjocka,

långa

kalsonger,

korta,

skjortor,

en kompass,

klocka

och lite andra prylar av plast,

ett underställ,

som inte fungerar,

som det är tänkt,

nej,

en karta,

tryckt upp och ner,

ja,

munderingen är dyblöt,

ja.

Man spolas, i land, upp på trottoaren, bredvid floden, den där första morgonen, den plågsamt blöta morgonen, ja, fan.

Man kravlar sig bort från vattnet, in under några
taggbuskar,
gömmer man sig, när man hör det mekaniska knastret, från ekonomirunkarnas kulsprutor när resterna av kolonen, ett vanligt : ja och ett semi ; ja, som man nyss var en del av, tillhörde, ja kolonnen görs, mejas, ner, av ekonomirunkarnas kulspruteeld, ja,

RATTA

TA

TA

TA!

Låter det och man,

blundar,

för att slippa se hur,

vattnet färgas rött,

när plåstret som tjänstgjort på min häl, sveps iväg av

strömmen, ja, aj, fan.


Man har gula regnrockar.

Skiten vräker ner.


Man, har gula regnrockar,

är genomblöt.

Fan.


Man har gula regnrockar, halkar, med sina Tretornstövlar i leran på stigen, genvägen, genom dungen till höger om tennisplanens våta asfalt, ja.

Man, är genomblöt,

har hjälmen på snedden,

halkar, i leran, snubblar på grova rötter som sticker upp ur,

stigen,

för oss bort från flodens vrål, in i djungeln, ja, vi slår en stor cirkel runt ekonomirunkarnas mekaniskt smattrande kulsprutor,

ja,

RATTA

TA

TA

TA,

ja,

vi ska försöka,
genskjuta dem, hämnas våra stupade vapenbröder, två fulla båtar, gummiflottar, taggbuskelöv, med lovande poeter som nu simmar, sover, med fiskar, stora, gigantiskt färggranna pappigojfiskar, ja, fan och även andra monster, jag hämtar från Pullaway, norr om Sumatra, från en annan novell, THE END, eller, EN GOD BERÄTTELSE, ja den har olika namn.

Man har gula regnrockar.

Burken, snavar, faller, landar på, knäna, en lömsk, landmina, spetsig, liten sten, gömd, inte mer än en centimeter under den smala stigens lervälling, till höger om tennisplanen, halvvägs till Västjädra lågstadieskola, längst ut i det lilla samhället, förorten, utanför stentuffa Västerås, ja, aj.

Burkens, skrik, smärta, fyller tillvaron, den där första morgonen och vi skyndar ikapp, jag först och Lill Erik på efterkälken, snavar, halkar och faller, landar med ett magplask,

PLASK!

Låter det när han landar i det blöta gräset till vänster om stigens lömska lervälling, ja.

Man har gula regnrockar, hjälmen på snedden, skiten vräker ner, ja, vi fortsätter med vår skadade, lemmlestade kamrat hängande över axlarna, inte särskilt breda, nej, men ändå axlar, ja, mellan oss.

Vi kämpar vidare,

i våra gula regnrockar och tretornstövlar,
ja.

Vi kämpar, vidare på den leriga, smal stigen, genom den blöta djungeln i förorten, ett litet samhälle utanför stentuffa Västerås.

Man har gula regnrockar,

skiten vräker ner,

vi kämpar.

FAN!

Av T.L Stjerna 16 feb 2004 12:42