Psykiatrin tog nästan livet av mig!

Själsliga trauman och inre stress tar sig olika uttryck hos olika individer, beroende på psykosocial livssituation och genetisk predisposition. Min sömn "slogs ut" 1977, när jag gick andra året på gymnasiets N-linje. Jag var frisk och stark, i alla avseenden, men hade en inbyggd stress, som underminerade sömnen, dock ingen påtaglig nervositet, oro eller ångest.
- Varför gick du inte till läkare, undrade någon. Självklart sökte jag för det!
Jag undrar vilken planet den personen kommer ifrån. På 70-talet var det inte lönt att föra sömnproblem på tal, än mindre söka hjälp, vilket jag bittert fick erfara! Förståelsen var lika med noll, om det inte fanns en sjukdomsbakgrund. Jag var ju ett så kallatmaskrosbarn, en överlevare som bröt det sociala mönstret, och som hade osynliggjort mig själv och min sociala utsatthet, genom inre styrka, studiebegåvning och en fast beslutsamhet att bygga mig en plattform. Ingen såg, eller ens hade velat se ! min sociala utsatthet, livsstressen med mental förslitning och inre stress som följd. En "alkoholistunge" med anspråk på att företa en så kallad "klassresa", att sticka upp och ta plats i tillvaron, ja, det retade gallfeber på vissa, som ansåg att min framfart inte passade in i lagommentaliteten och normalitetsbegreppet. Det jag gjorde stack rejält i ögonen!

Frisk och stark utav helvete, men sömnlös och mentalt försliten!, stod jag på tröskeln till vuxenlivet, efter att ha pressat mig igenom gymnasiets två sista år, med ständigt svår sömnbrist, men med till somligas förtret goda betyg. Det försök jag gjorde att anförtro mig åt min far, passade jag mig noga för att upprepa: Hans reaktion blev följande: - Men då är du ju livsoduglig!!
För en ung människa i en känslig ålder var detta en verbal avrättning... men:

Han visste alltför väl vad det innebar att hamna i en gråzon. Att vara frisk och stark till kropp och själ, men sömnlös, betydde att bli svårt klämd i de sociala trygghetssystemen, att bli arrogant bemött och djupt kränkt av läkare och i värsta fall få framleva sitt liv i rännstenen, utan existensmedel! Denna insikt var roten till hans okänsliga reaktion.

Under de sex år som följde, fick jag genomgå en nedslitningsprocess utan like, fortfarande stark och frisk, men utan nödvändig återhämtning med hjälp av sömnen. Min goda hälsa och inre styrka var ett hinder för förståelse.
Svår kronisk sömnbrist utan att få bli sjukskriven ens några veckor för vila och utredning! Den svenska modellen med arbetslinjen: Frisk per medicinsk definition, innebär per automatik, fullt arbetsför! Då förväntas man stå till arbetsmarknadens förfogande, söka arbete aktivt, samt bevisa att man faktiskt gör det, eller delta i åtgärder, studera... på heltid.

Min sömnproblematik ignorerades totalt, vilket ledde till en stressutlöst utmattningsdepression och en svår livskris, på 80-talet -83, då biologiska stresstillstånd och mental förslitning utbrändhet var helt okända begrepp. För mig dock smärtsamt välbekanta. Jag tvingades inleda en patientkarriär inom psykiatrin, där jag givetvis blev
feldiagnosticerad, med medicinering Antidepressiv medicin och terapi som följd. Till ingen nytta alls, bara till skada. Det för mig glasklara sambandet: kronisk svår sömnbrist - depression mental utmattning pga. förslitning!, kunde ingen inom psykiatrin förstå, under de tolv år som följde fram till -95! Då hade jag fått nog, av psykiater nästan driven till självmord. Jag satte mig på tvären, gjorde mig till ett orubbligt motstånd som ingen kunde ta sig förbi, lyckades därigenom provocera fram ett utredande samtal på en timma!, hos en ny psykiater försedd med hjärna!. Den förste i en lång rad, som utan
förutfattade meningar, verkligen lyssnade på mig. Det tog honom en timma att analysera fram roten till mina sömnproblem. Efter tolv år av dösnack!

Under tolv år fick jag tala för stendöva öron! Vad däremot jag fick lyssna på, var ett verklighetsfrånvänt terapeutiskt svammel, ett psykologiserande långt bortom allt förnuft, där mina problem hela tiden individualiserades in absurdum, och isolerades från min faktiska psykosociala livssituation, under olika faser av livet. Den livsstress och sociala utsatthet som jag fått leva med sedan fem års ålder ignorerades i stort sett, under samtal med psykolog och psykiater. Det låg bortom deras förklaringsmodeller, och var irrelevant. Man vägrade att se till helheten! Helhetsperspektivet, att sätta patientens problem i relation till livssituationen i all dess komplexitet, lyste med sin frånvaro. Man såg inte patienten som en unik individ, bara som ett fall! Allt vad patienten sade blev föremål för korrigering, så att "det sagda" korrigerad utsaga! skall passa in i, och bekräfta en på förhand given förklaringsmodell! Psykiska problem måste "inplanteras" i patienten, för att denne skulle passa in i en teoretisk modell, för att kunna bli insorterad i fack. Färdigtänkta tankar i modeller! Psykologer skulle inte behöva tänka själva! Allt föreföll vara avgjort på förhand, såväl frågor som svar... Så bekvämt! Kopplingen till utformningen av socialförsäkringssystemen var glasklar.
Den som inte passade in i arbetslivet, måste etiketteras för utsortering ur systemet! Diagnos måste ställas innan avfärd till soptippen! Annars förlorade hela systemet den svenska modellen! sin legitimitet...

I allt detta ligger nog roten till psykiatrins misslyckande, i ett nötskal: ...Man kan inte pressa in själen i trånga teoretiska modeller. Livet kan inte infogas i formler, hur vetenskapligt underbyggda och exakta dessa än är. Tack och lov! Inom beteendevetenskaperna är allting komplext och gränsöverskridande. I mitt fall ville man inte förstå hur min stressrelaterade skörhet beträffande sömnen var en hämsko i min psykosociala utveckling, hindrade mig från att studera till ett yrke, etablera mig i arbetslivet, och få ett socialt liv. Icke! Hellre sparkade man undan benen på mig, genom att försätta mig i en helt omöjlig livssituation. Inte vilja utreda, bara låta tiden rinna i väg...Dyrbar tid! Slående likt feta och dästa katter, som ligger vid spisvärmen! Inte anstränga sig mer än nödvändigt, när svaren är givna på förhand, i teoretiska modeller. Lönen får man utbetald ändå... Typisk svensk tillbakalutad lagommentalitet!

En jungiansk psykoanalytiker satt i ett TV-program och svamlade något om, att varje individ måste sträva efter att växa in i sin fulla potential...! Vilken planet kom hon ifrån? Hört talas om sociala utstötningsmekanismer, jantelag
och gråzoner? Nähä, inte om normalitetsbegreppet heller? Förvisso, inte... Utomjording!? Helt samhällsfrånvänd, och uppenbart omedveten om att vi lever i ett system som vingklipper och klämmer, låser in och passiviserar, regelverk som förhindrar människor att växa in i ens sin halva potential! Snälla ni, psykoanalytiker, kom ut i det verkliga livet! Lås inte in er i abstrakta tankemodeller! Sätt patientens problem i relation till resten av livet.
Hon hade på typiskt psykoanalytikermanér, inåtvänd blick... Psykologismer, som vårt språk är så genomsyrat av, utan verklighetsanknytning, hindrar oss att tala om högst normala känslor. Allt patologiseras. Har du sökt för det? Typ. Själsligt lidande har man försökt avskaffa. Med piller eller psykoterapi! Gå i terapi, lilla vän, våga möta dig själv och DINA problem! Tusen spänn i timman! Som snutet ur näsan... Är du fortfarande olycklig? Skyll dig själv!

Skyll dig själv- doktrinen. Felaktiga beteenden och vanor. Individualisering. Drabbade mig med all kraft i början av 90-talet, i form av följande frågor:
- Har du inte försökt att vrida sömnen åt andra hållet? Gå upp på morgonen och lägga dig på kvällen?
- ???
Jag hade två minuter innan sagt, att det var precis det jag gjorde. Stendöv!
- Kan inte någon ge dig en spark i baken? Skulle det ge mig bättre sömn?
- Vad tror du skulle hända om försäkringskassan slog näven i bordet och sa, att nu får det vara nog? Nog med sömnlösa nätter, eller vad då? Snälla Gud! Låt mig få somna in i den eviga vilan! Så jag slipper att tära på statskassan...
Då blir vår käre finansminister så glad, när han räknar våra gemensamma slantar.
- Jaha, men så bra, en tärande mindre! Bra om de självdör...

Vid det laget var jag rasande och vanmäktig! Jag hade god lust att förvisa gråsuggan, förlåt, min psykiater, till Skymningslandet, men jag har ju aldrig varit i stånd att döda en mal ens, så... hon hade tur, jag var inte Hannibal Lecter. Med hjälp av två goda människor kunde jag sparka ut psykiatrin ur mitt liv. Jag tappade dock fotfästet i tillvaron, i slutet av psyksvängen, och fick lov att avbryta mina studier, på grund av de provokationer och kränkningar jag utsattes för, och den otrygga livssituation jag befann mig i, med ett ständigt ifrågasättande av mina problem. Vilket givetvis spädde på den inre stressen, och därmed förvärrade min stressrelaterade kroniska sårbarhet beträffande sömnen!

Jag hade nämligen, i skydd av sjukbidrag, fått lov att bedriva studier i den takt jag orkade, som terapi och rehabilitering, vilket var positivt för min utveckling, men som sagt, det sprack och jag förpassades till utanförskapet. I onödan. Jag skulle tvingas in i praktisk dagverksamhet, mellan kl. 07.00 - 16.00, fem dagar i veckan. Mina problem skulle korrigeras med tvångsmetoder, enligt psykiatrin. Tydligen inbillade man sig att en inbyggd skörhet kunde vridas till rätta! Psykiatrin var repressiv under 90-talet! En våldtäkt på själen!
Dock lyckades jag krypa ur tvångströjan, med livet och förståndet i behåll...

Av Mona Nilsson 10 feb 2004 12:45