Jackan eller livet!

Dagens rånoffer har inte en chans, för de misshandlas med sparkar, påkar, stenar och knytnävar tills de ligger varefter de får motta ännu några kickar mot huvudet och andra känsliga organ. Rånbytet kan vara 50 kronor. Eller en jacka som det var med fallet en vecka sedan i Haninge, där 18-åring fick sätta livet till för fel märkesplagg.

Minns ni hur vi diskuterade på 80-talet den hemska omoralen som spred sig i USA med gängvåldet och social utslagning? Kommer ni ihåg hur häpna vi var när vi fick höra att ungdomar där kunde sticka en kniv i en människa för några tusen lappar? Det var väl fler än jag som blev alldeles förskräckt över att man kunde enligt uppgift köpa ett beställningsmord för mindre än 10 000 kronor. "Är inte livet ovärderligt?", "Hur kan man värdera livet så lågt"? Vi diskuterade och funderade - vad var det som gjorde att livets värde fick en sådan inflation i USA?

Nu är vi där själva. Inflationen har slagit även oss. Livet är inte värt mycket - det ses inte som en unik gåva att få vara född - utan snarare har vi lyckats förmedla våra barn konsumtionssamhällets grundläggande kurs; allt har ett bytesvärde - även livet. Det finns inga krafter idag i samhället som lär barnen att värdera livet som ett fenomen i sig, att vårda livet, att våga försvara livet. Barnen får sällan följa med en livskarriär av en växt eller ett djur från födelse till döden på samma sätt som det var vanligt förr i tiden. Istället lär de att man kan ha massor med liv i dataspel, så det gör inget om man dör några gånger.

De vuxna institutionerna står handfallna. Kyrkan och skolan är vilsna i sin samtid och vågar inte ställa moraliska riktlinjer. Individualismens lovsång har ockuperat våra hjärnor till den grad att vi inte ser våra närmaste som något som är nödvändigt för vår överlevnad, utan snarare som hinder eller konkurrenter; såväl inom kärlek, politik och karriär. De egna valen skall styra allt.

Lägg därtill ett samhälle som är totalt segmenterat i åldersgrupper där man umgås nästan bara med dem som är i ens egen ålder. När familjerna dessutom skyndar sig att skaffa sina kullar av barn så fort som möjligt för att "ha det gjort" får barnen sällan på ett naturligt sätt lära känna andra åldrar och tappar där även sitt perspektiv på utvecklingen och åldern. Vi har skapat ett "här och nu" -samhälle.

Dessa unga flickor, som slår ned andra och rånar, som Hasse Aro visade igår på sitt reportage på TV3, dessa unga killar som slog ihjäl Robert för en jacka, eller nynazisten som härjar med yxan i Kungsängen… alla de ser varandra som hot, hinder och medel - inte som unika liv på vår gemensamma planet. Vi som vuxna har misslyckats totalt som uppfostrare när vi har undgått att förmedla den viktigaste kunskapen om livet; att det är unikt och en gåva, och får aldrig berövas.

Nu behöver vi snabbt rätta till detta innan vi förlorar flera generationer. Och dessa ungdomar som dödar för en jacka - dem skulle jag vilja skicka till fjällen eller till en öde ö; ge dem lite mat och överlevnadsresurser - och uppmana dem att lära sig samarbeta för att förstå att vi behöver andra för att kunna överleva här på jorden. Kanske kunde armén hitta nya uppgifter här, nu när fienderna tycks ha tagit slut och försvaret annars rullar tummarna och undrar varför man finns till. Eller varför inte missionsarbete i Somalia eller Etiopien under ett år? Eller ställa upp på lantgårdar och göra någon nytta där istället för att förstöra?

Innerst inne vill alla människor bli behövda, det är en av våra grundläggande social och psykologisk egenskap. Varför inte försöka locka fram den hos dessa terrorfjortisar?
Det viktiga är att få dessa ungdomar att förstå livets unika värde - sedan kan vi börja diskutera framtiden, utbildningar och en egen lägenhet. Inte en sekund innan.

Av Johanna Parikka Altenstedt 05 feb 2004 17:11