Om det man inte får tala om

Under flera decennier gick det i princip inte att ha en kritisk åsikt om rådande invandringspolitik. Vare sig det gällde urval, omfattning eller sätt att komma in i det svenska samhället. När debatten så småningom varsamt kom igång var det för sent. Rasism och främlingsfientlighet hade då redan växt fram. Inte bara bland diverse extremistgrupper, som alltid funnits och kommer att finnas, utan hos högst vanliga svenskar. Allt till följd av en invandringspolitik som i bästa fall varit okunnig och välmenande men där konsekvens och framsynthet oftast lyst med sin frånvaro. Hör bara hur snacket nu går på närmaste bar/pub eller i fikarummen på många arbetsplatser. Det är så dags då att införa antidiskrimineringslagar och starta fotriktiga statliga och kommunala upplysningskampanjer.

Gör man sen en jämförelse med USA, som är det stora invandringslandet, är skillnaden monumental. Det märker var och en som vistats i USA att invandrare i allmänhet ses som något positivt; oavsett om det är flykting- eller arbetskraftsinvandring. Att plocka upp en och annan erfarenhet därifrån är självklart inte att tänka på. Hur skulle det se ut? Professorn i etnologi, Åke Daun, som forskat mycket om svensk mentalitet, anser att vi svenskar, bla till följd av vårt perifera läge, har ett mentalt kulturarv som gör oss misstänksamma mot det övriga Europa och dess befolkning. Hur stor är då inte misstänksamheten mot den övriga världen? Med det i bagaget krävs verkligen mod och öppenhet och inte feg politisk korrekthet och färgade glasögon när man diskuterar invandring. Nu får både svenskar och invandrare i stället skörda åratals frånvaro av en fri debatt.

På liknande sätt har vi blundat när det gäller den galopperande sjukfrånvaron. Först när kostnaderna stiger oss över huvudet börjar en debatt att spira om orsakerna. Då framkommer också statistik dock i inlindad och blygsam omfattning som visar att vi utan synbar anledning är minst två till tre gånger sjukare än jämförbara länder. Diverse panikåtgärder vidtas som alla baseras på att eftersom vi är på jobbet under ca 7 av vår livslängd, så står problemet att finna där. Märkligt är också att den offentliga sektorn, som har den högsta sjukfrånvaron, kontrolleras på alla nivåer av samma personer som nu anser att man med ökade pålagor skall straffa inte bara andra arbetsgivare, utan också sig själva, för att minska sjukfrånvaron. Allt utan att ha en susning om det hjälper. Men det är ändå säkert det enklaste, om en det fegaste, sättet att hitta orsakssamband. Alla andra sätt är politiskt smärtsammare och kan stöta vissa väljargrupper.

Kärnkraften. Ytterligare en tabufråga. Här bekräftas tom den politiska korrektheten med en lagstiftning för att riktigt få stopp på debatten. Den som tror att tankeförbud bara finns i Nordkorea och liknande stater har inte läst kärntekniklagens §5 och §6 som saknar motstycke internationellt. I Sverige är det ett brott, som kan straffas med fängelse, att ens jämföra vad det skulle kosta att bygga ett nytt kärnkraftverk jämfört med att bygga t ex ett naturgaseldat kraftverk. Tänk om vi av någon anledning, i likhet med det ocivilicerade och barbariska Finland, skulle behöva mer kärnkraft. Då får vi börja med ett rejält handicap.

Det finns liknande tabufrågor men där avsaknaden av debatt kanske inte får några större konsekvenser. Jag tänker på exvis dödsstraffet. Anhängarna till dödsstraff i Sverige är enligt en SIFO-undersökning för några år sedan som alla inblandade skämdes för att redovisa då den inte motsvarande förväntningarna ca 50 av befolkningen varav kvinnorna står för ca 43. En inte helt försumbar andel kan man tycka. Jag har ofta förundrat mig över att anhängarna inte får eller vilket nästan är värre vågar komma till tals. Anhängarna stämplas i bästa fall som stollar men oftast som blodtörstiga mördare. Kom ihåg, det gäller faktiskt halva befolkningen! Jag har sett debatter i utländsk TV, där anhängare varken varit dräglande idioter eller blodtörstiga. Tvärtom. Debatten har desutom hållits på en sansad nivå utan skällsord. Jag har svårt att tänka mig att i det politiskt korrekta Sverige ens skulle kunna arrangeras en motsvarande debatt. Och om det skulle ske, är det någon som tror att en sådan skulle vara lugn och sansad?

Den etiskt, moraliskt, djupt mänskligt och filosofiskt komplicerade frågan om abort har i Sverige reducerats till en jämlikhetsfråga där axiomet lyder: kvinnan skall bestämma över sin egen kropp. Så var det slut på den debatten. Antalet aborter per år i Sverige är ca 30.000. Antalet födslar mellan 90.000 till 110.000. Relationen mellan aborter och födslar är inget man ostraffat ifrågasätter. Man får inte heller tycka det är märkligt att antalet aborter per år är konstant trots tillgång till diverse preventivmedel. Tvivlare och skeptiker buntas ihop med kvinnoprästmotståndare och president Bush. Om nu någon över huvud taget vågar säga något.

Jag skall inte trötta läsaren med fler exempel. Men det finns. Åtskilliga. Avvikande synpunkter från det allmänt vedertagna och ifrågasättande personer är det som fört människan framåt. Därom råder inget tvivel. Varför har vi svenskar då så svårt att debattera känsliga frågor, och om vi gör det, varför måste det då ske med övertoner och/eller förutfattande meningar? Och varför är avvikare per definition så illa sedda? Kan det bero på vår sena urbanisering? I bysamhället var koncensus viktigt och avvikare tolererades inte. Kanske Sverige fortfarande bara är en stor by? Säkrast då att stämma in i det för dagen politiskt korrekta och yla med flocken.

Av Lars Nilsson 03 feb 2004 12:03