Det funkar inte längre

När jag först började skriva ner mina tankar och känslor så var det väldigt förlösande. Varje gång jag skrev något så kändes det som om allt genast blev mycket lättare. Då blev också det jag skrev bra, mer sant var det nog. Jag stannade inte orden för någon sorts kontroll utan jag bara lät dem sippra raka vägen ner på papperet. Det kan fortfarande fungera på det här sättet ibland, men numera ytterst sällan. Det är oerhört frustrerande. Speciellt eftersom jag har en stor lust att skriva och jag har mer än någonsin att skriva ner. Men det är på något sätt för invecklat för att sippra raka vägen ner på papperet. Det trasslar in sig på vägen i någon trång gång i hjärnan. Så får några hjärnceller syn på trasslet innan det hinner vidare. De börjar genast analysera kring detta trassel och plötsligt har det försvunnit utom synhåll. Men det har inte smitit ner på ett papper, utan det har sprungit och gömt sig någonstans.

På ett sätt är jag glad att jag inte så lätt kan göra mig av med mina tankar och känslor, men jag får inte heller chansen att konfrontera dem. De bara sitter och trycker någonstans och växer sig tyngre och tyngre och trassligare och trassligare.

När man inte längre kan skriva av sig så medför detta att man behöver något annat sätt att avreagera sig på. Jag håller på att bli tokig för att jag inte har något annat sätt. Ibland kan det ju gå att lyssna på musik. Men allt som oftast så får man lust att bara dunka huvudet i väggen så hårt det går, sedan så gör jag ändå inte det. Vilket gör mig ännu argare. Ibland får jag helt enkelt lust att spöa skiten ur mig själv. Men jag förmår mig inte att göra det och går istället omkring med en bubblande ilska i magen dygnet runt och hoppas att denna förjävliga skrivkramp ska släppa någon gång. Just nu försöker jag väl strecha bort den antar jag.

Av Ylva Kvamme 30 jan 2004 10:55