Idag för sju år sedan dog min bror

Det är inte bara de som avlidit utan även deras banemän som är offer för en dålig psykiatri. Och alla deras anhöriga. Jag tänker på alla dessa personer den 27 januari.

Detta för att den 27 januari är min brors dödsdag. Han dog för sju år sedan. Han dog som ett offer för svensk psykiatri. Totalt utan människovärde. Det gick inte ens en gång att rättsligt återupprätta ett människovärde för honom. Mycket beroende på att enskild individ inte har något att säga till om rättsligt när det gäller samhällets offentliga verksamheter. På ett mycket raffinerat sätt är den rättsliga striden redan avgjord innan striden har börjat.

En erfarenhet jag har gjort och fått betala dyrt för, både ekonomiskt och själsligt.

Den 27 januari är också "Förintelsens minnesdag för människovärde och demokrati". En så passande dag min bror valde att dö på! En dag som manar till insikt och förståelse av förtryckets inre strukturer. Inte bara det som hände under andra världskriget, utan också förståelse av dagens förtryckarmekanismer.

Jag har tagit till mig denna uppmaning och börjat att försöka förstå psykiatrin ur ett historiskt perspektiv. Det hävdas att psykiatrin eller rättare sagt vården av de psykiskt sjuka varit så grym och hemsk. Vi har slagit, bundit, kedjat fast dem i väggen, burat in dem i celler, vanvårdat dessa personer på ett fruktansvärt sätt. Det är i alla fall vad vi ska tro. Just därför att då ser psykiatrin idag så mycket bättre ut. Sanningen är att den var nog lika bra eller dålig då, som den är idag. Fast den såg lite annorlunda ut.

Den historiska litteraturen om psykiatrin handlar väldigt mycket om behandlingsmetoders utveckling, olika sjukdomars upptäckt och utveckling, hospitalsväsendets utveckling, de rättsliga aspekterna kring psykisk sjukdom och kriminalitet, omvårdnad av psykiskt sjuka på hospital och mentalsjukhus, vissa framstående personer inom psykiatri, psykoanalys och psykologi. Men det fattas något.

Det fattas en förankring av psykiatrins historia in i det svenska samhället och dess utveckling. Detta har gjort att många gånger görs det stora generalliseringar utifrån internationell litteratur som inte beskriver den svenska utvecklingen.

Som det ofta är idag så är det vården och behandlingarna på hospitalen och mentalsjukhusen som det skrivs om. Men en stor del av de psykiskt sjuka vårdades ute i samhället. Den biten nämns det försvinnande lite om. Det nämns heller inget om varför inte den omvårdnaden blev den givande tonen inom psykiatrin. Det är som om mentalsjukhusen väg var den enda vägen att gå, trots att det fanns fler vägar att välja mellan.

Bara detta att inte ha psykiatrins historia förankrad i det svenska samhällets historia är en förtryckarmekanism i sig. Förmodligen är de flesta beslutsfattare omedvetna om detta, vilket gör att de fattar beslut utifrån felaktiga grunder. Detta är förmodligen den största orsaken till den misslyckade Psykiatrireformen under 1990-talet.

Kanske har jag lättare att se detta problem just därför att jag är anhörig och inte skolad inom psykiatrins ramar. Jag vet vilka konflikter vi hade i min familj gentemot psykiatrin och jag känner igen de här konflikterna i det historiska perspektivet. Och förhoppningsvis kommer jag att kunna ge nytt ljus över svensk psykiatri med mina uppsatser om psykiatrin ur ett ekonomisk historiskt perspektiv.

Oavsett om det blir så eller ej, så tänder jag ett ljus den 27 januari för att hedra offren för den dåliga svenska psykiatrin.

"Tänd ett ljus och låt det brinna,
låt hoppet aldrig försvinna..."

Av Marie Hellström 27 jan 2004 12:26