Amazing grace

Somliga släktingar hade jag inte
sett på tio, i vissa fall tjugofem år.
De sjönk genom luften och lade sig i sediment
över allas våra liv, jag över deras, därför
att begravningar är själva knutpunkten för
varje släkt, också de skingrade.
Där bildas den hårda berggrunden.

Olle, tvillingbrodern till min far, har varit
svårt sjuk en tid, gick den här dagen på morfin.
Han klev fram i sommardagen
som en kopia av min far: det var svårt
att inte stirra på honom, samma gester,
samma skratt, samma underbara skrönor...
Ömt kramade han om min mor,
som en vattenfärg flyter in i en annan.
Olles äldsta son och sonhustru var med och hjälpte honom,
han snickare, hon varslad skiftarbetare på
Ericsson i Kumla, båda i ett ljus jag tyckte om,
avlägsna ekon ur barndomens påhälsningar.

Där var Tage, snart nittio år, med utseendet
och sättet hos en som varit en viktig
lokal företagare, en smula chevaleresk
mot damerna, han hade besökt min far samma
eftermiddag som han dog och då hade de
inte sett varandra på åratal:
de satt i björkens skugga och skrattade.
För mig var Tage tills denna dag bara ett namn.
Nu pratade han om sin far Henning, min farfar, som om
denne alldeles nyss gått bort, undrade
om jag talade mycket politik med honom:
Henning, socialist, född på 1880-talet, var med ens i luften
på gatan utanför Sultans café liksom Hennings hustru Alma,
hon som dog innan hon riktigt hann finnas i mitt minne...
Barnbarnet som körde honom hit var
lite yngre än jag, jag fann det oerhört intressant
att han existerade, att denne min släkting finns
i ett hus tio mil bort, i ett annat liv.

Rune, poliodrabbad på femtiotalet, rörde sig
med en enorm precision, praktiskt taget dubbelvikt,
ansiktet rött av smärta men klar i huvudet:
det är lillbrorsan i fars stora syskonskara.
Han jobbade hela sitt liv på Ljungströms konfektionsfabrik,
där min mor, min farfar, till och med jag jobbat.
Han sydde extra och måttbeställt på fritiden.
Hans hustru Karin slog sedan käft med Olle
vid begravningskaffet, de var plötsligt
nere i tjugoårsåldern, flinande underbara skratt,
som mina brorsdöttrar häpnade glatt över.

Släktingar som jag så sällan sett,
vi susar alltså i samma genetiska lövverk:
Häpnadsväckande nåd att få se så pass
många av dem samlade. Och den dödes själ
nära var och en av oss i kapellet.
Alla relationer outredda, fullständigt ogenomträngliga.
Alla kretsande kring varandra.
Blomsterbuketter bar namn på icke närvarande
som önskade sig ha varit där:
Som i en dimma läste jag namnen på korten.
Arbetare, tjänstemän och företagare finns i släkten
men ingen överklass, det nämner jag därför
att också begravningar har sina sociala tyngdpunkter:
vi var alla i ögonhöjd med varandra.

Min bror Dan höll ett fantastiskt minnestal
över vår far medan hans ettåriga dotter
ibland, vid själva ordgränsen, ropade i bänkarna.
Anna, min bror Bos hustru, satt tung och havande.
Mina äldre bröders huvuden, Kjells och
Jan Olofs, virvlade också i en än mer sammansatt sorg.
Ingen präst var där, för så tror vi att den bortgångne
ville ha det och officianten gjorde ett bra jobb:
en vanlig människa som tog hand om ritualen;
min mor uppfattade det nog just så.
Han läste en fin dikt av Lasse Berghagen.

Min fru och dotter såg mot kistan
och vidare ut genom de stora glasfönstren
mot skogskyrkogården i Katrineholm
där lövträd börjat virvla i den varma blåsten.

Det var i slutet av juli.
Härlig är Jorden ljöd ur orgeln,
vacklade ur struparna genom salen,
liksom Dan Anderssons tiggarsång
samt Amazing Grace.

I allt detta kände jag vittringen av
den mänskliga arten; individerna, släktet,
släkten, de okända ansiktena som alla
hade med varandra att göra.

Döden angör oss vid varandra.

Av Göran Greider 27 jan 2004 16:29