Man är sig själv närmast

Det råder sorg och förstämning i det lilla samhället Veinge. Sorg och förstämning är ett uttryck som alltid plockas fram när något fruktansvärt har hänt. Sorg i kombination med förstämning rådde utanför NK den 11 september och även i Arvika samma dag. Nu råder det i en liten by i Halland där reportrar sticker sina mikrofoner under näsan på lokalbefolkning och flåsar fram ett: Här kände du när du fick veta? Jag skulle vilja fråga reportrarna: Hur känns det när du tvingas ställa en sådan fråga?

Två unga kvinnor är döda, förmodligen mördade och själv orkar jag som vanligt inte riktigt ta in det. Säkert för att min egen flicka om bara några år kommer att åka till olika fester, träffa olika människor och försätta sig i mer eller mindre roliga situationer just bara för att hon då är sjutton-arton år och det är en del av livet. Vad som helst kan hända när som helst och var som helst. Det går inte att skydda sig, det är omöjligt att gardera sig mot allt för då får man göra som Ingvar Hirdwall i Björn Runges film "Om jag vänder mig om", mura in sig och bara lämna ett smalt hål för gevärspipan så man kan skjuta på alla som närmar sig. Vara misstänksam och fientligt inställt till allt och alla och förutsätta att det okända är farligt. Inte visa några känslor eller släppa någon inpå livet så blir man heller inte sårad eller ledsen när människor sviker eller försvinner. Låter trevligt, eller hur?

Men lika rädd som jag är för allt som kan hända mina barn, lika rädd är jag för att jag inte känner dem, inte nu och ännu mindre om några år, när de är unga vuxna och allt är jobbigt och svårt och man är osäker och oälskad och oattraktiv och okunnig och o-allt. Att jag och deras pappa då inte har gjort allt som står i vår makt för att få dem att känna villkorslös kärlek och trygghet så att de vågar ringa hem och be att bli hämtade när de har druckit för mycket. Att vi inte kommer att känna dem tillräckligt väl för att upptäcka att de mår dåligt eller behöver hjälp. Det är jag mest rädd för. Att något fruktansvärt skulle hända bara rent slumpmässigt trots att vi faktiskt har gjort allt vi kan och kanske till och med gjort det bra, det vill jag inte ens tänka på.

För inget är vad det synes vara. Egentligen känner man ingen. Vissa känner man bättre än andra och en del känner man riktigt bra, den eller de man lever med känner man förmodligen bäst men aldrig helt och håller. Nästan alltid när något fruktansvärt brott har skett är det en intervju med någon bekant till gärningsmannen det är oftast en han som chockad uttalar sig att "han var alldeles vanlig och trevlig och gjorde inte mycket väsen av sig". Självklart är det en obehaglig överraskning när någon gör något oväntat, särkskilt när detta oväntade är ett grovt brott, men varför blir man förvånad? När har det någonsin varit så enkelt att det man ser är det man får? Med tanke på att det är väldigt få människor som ens har ett hum om vem de själv är fullt ut, hur i hela världen kan man då tro att man ska kunna känna andra och kunna veta vad de tänker och tycker eller hur de reagerar i extrema situationer?

Stället där man fann kropparna ligger någon mil ifrån vårt hus och jag körde förbi där sånär som på ett par hundra meter när de fortfarande låg kvar där. Jag väljer att inte tänka mer på det och känner bara en sorgsen glädje över att det inte var mina barn.

Man är sig själv närmast

Av Kajsa Kallio 22 jan 2004 19:18