Lögnen. Kapitel 4

Istället för att äta frukost på byrån, stannade jag på Café Select på vägen upp till Nybrogatan och tog en lång stund för mig själv och ägnade mig åt tidningarna. All spänning hade släppt beträffande mina fortsatta prestationer på Blanking. Det var över. Det kände även byrån. Så ingen höjde på mer än ett ögonbryn när jag gled in vid halv tio och ursäktade mig.

Min kampanj för Sony var hemma och jag skulle inte påbörja någonting nytt. Så jag ägnade den närmsta veckan åt att rensa rummet och sortera arbetslivet så gott det nu gick. Jag briefade kollegor som skull ta över jobb om det jag visste, tyckte och kände att man skulle göra. Och så gav jag Stig tips på ett par efterträdare, som han tacksamt tog emot. Och så umgicks jag ofta med Camilla på kvällarna.

Någon vecka senare gick jag mot garaget på St:Paulsgatan med nycken till ett par veckors frihet i min hand. Det var sista veckan i april, men värmen var pingstlik. Jag gick ner i mörkret och hittade min blodröda Alfa Spider bakom pelaren där den alltid stod. När jag satte mig bakom ratten och lade växelspaken i neutral var det inte utan en viss separationsångest. Det var sista resan vi skulle tillsammans och det hade varit kärlek sedan första dagen. Nu skulle Alfan lämnas tillbaka om ett par veckor och när jag hörde mullret ångrade jag nästan att jag beställt en ny BMW cab. Men vi skulle åtminstone få en underbar resa vi tre.


Jag hörde porten gå igen bakom bilen och gjorde den rituella kollen som jag alltid gjorde inför en resa; pass, pengar, biljetter - jag hade allt utom biljetterna som inte behövdes denna gång. Så styrde jag nerför slussen, skeppsbron låg och kokade i solgasset trots att det var förmiddag och så körde jag den förbjudna vägen över Norrmalmstorg, bussfilen till Birger Jarlsgatan och så upp Sturegatan till Karlavägen förbi Park hotel och så in vid Arkitekthögskolan och upp på de små slingrande gatorna som ledde till Camillas lägenhet. Jag tutade och hon kom ut ung och vacker i sina Ray Ban Wayfarer. Så hoppade hon in och vi körde Valhallavägen ut mot Essingeleden och mot Södertälje. Alfan morrade villigt och reagerade direkt på min högerfots kommandon. När vi kom till Södertälje svängde jag av från E4:an och tog småvägarna över Järna och Katrineholm styrde sedan ner mot det Småländska höglandet. Vi slog också av på både takten och taket. Det doftade torr försommar och solen värmde välbehövligt våra vintergrå ansikten och vi njöt av färden till fullo. När kvällen närmade sig och luften blev kylig körde vi in i Växjö och så hittade jag avfarten mot Ingelstad. Vi hade ett rum som väntade på Solvikens pensionat på ön Somra.

När jag körde över de två små träbroarna frasade gruset under Pirellidäcken och sedan när jag vred om nyckeln blev det alldelles tyst. Öronen var bedövade av vindsuset och motorljudet som följt med oss hela dagen. Men sedan hördes koltrasten och de prasslade vilsamt i björkarna utmed den gulmålade huvudbyggnaden. Märta var fortfarande kvar och tog emot oss i receptionen och vi fick vårt dubbelrum. Vi duschade och klädde om snabbt. Sedan gick vi ner och satte oss på punschverandan och beställde var sin Bloody Mary innan maten. Kvällen var sval men ljuvligt vacker och Camillas ögon var lika stilla och lugna som sjön.

Det serverades först löjromstoast med tillbehör och en skiva västerbotten till förrätt, forell och potatisgratäng till huvudrätt och till detta drack vi ett svalt Alsascvin som gled ner utan några som helst problem. Efter kaffet och en liten grappa drog vi oss tillbaka till vårt rum och fulländade dagen på vårt vis. Morgonen därpå var lika strålande och jag gick ut till Alfan och tog av taket före frukosten som vi åt länge och omsorgsfullt.

-Hur långt vill du komma idag? Frågade jag Camilla.

-Det spelar ingen roll.

-Sverige eller Danmark?

-Mmm, Sverige?

-Mölle.

Och så bad jag Märta ringa Grand Hotel i Mölle för att höra om de hade rum för oss i natt, innan vi checkade ut och tackade för den här gången. Så fortsatte vi vår resa. Det var en lika vacker morgon som i novellen av Dagerman jag använt för något år sedan. Det kändes precis som om vi körde där igenom de tre byarna i Småland på väg mot havet på Kullahalvön. Jag körde sakta så att vi kunde ha taket nere och det var så fantastsikt att se att landet verkligen levde. Bönder plogade sina åkrar och måsarna följde efter hjulspåren och kalasade på allt som kom fram ur vinterjorden. Barn lekte på gårdarna och det var rena rama Bullerby-idyllen. Vårt land. Vi stannade i Wittsjö och åt lunch på Pensionat Tallbacken, och sedan satt vi och drack kaffe en lång stund i trädgården innan vi fortsatte västerut. Solen började gå ner när vi närmade oss Mölle och kände den salta tångfyllda luften från Kattegatt.

Vårt rum hade utsikt och en balkong som hängde svindlade högt över havet och den lilla byn.
Jag ställde ner min och Camillas väskor och tog henne i mina armar.

-Är det inte underbart? Bar du och jag och naturen.

-Mmm.

-Är du hungrig?

-Inte speciellt.

-Ska vi ta en promenad ner till Turisthotellet och ta ett glas?

-Visst.

Det var en skön gång nerför backen och havsluften luktade nästan som ett glas Islaywhisky i näsborrarna. Tång, sälta och lite bränt. Utanför hotellet stod ägarens Mecedes 220s från 1959 som den alltid gjort alla gånger jag varit i Mölle förut. Vi gick in sa hej till Per och hans fru och beställde varsin gin & tonic. Vi var inte så hungriga, så vi nöjde oss med var sin toast skagen och delade på en flaska vit Bourdaux. Solen gick ner över havet och vi gick sakta upp för den branta backen till vårt hotel. Det var så märkligt öde, nu när det inte var säsong. Det var bara vi och en dansk familj som var där över helgen. Vi gick upp på rummet och tog på oss varsin jacka och slog oss ner på balkongen och lät det sista av solen och dagen gå ner över Öresund, innan vi kröp ner i dubbelsängen tillsammans.

Morgonen därpå vaknade jag av att sängen var ödsligt tom. Jag tittade på klockan och såg att den redan var 10. Jag tog en dusch, klädde mig i chinos, t-shirt och mina gamla pennyloafers. Jag hittade Camilla i frukostrummet bakom en kopp kaffe och tidningen. Hon hade sin utslitna tighta Levi´s och en tunn ljusblå blus. Det blonda håret var uppsatt i en hästsvans.

-God morgon min sköna.

-Hej, du sov som ett barn, jag ville inte väcka dig.

-Tack, jag är lite ringrostig så tröttheten tar ut sin rätt.

-Du sköter dig fint.

Jag log och slog mig ner och beställde en kanna svart kaffe, toast och marmelad. Dagen vacker, men det blåste hårt. Fast det skulle nog gå att ta färjan från Helsingborg utan problem.
Vi betalade vårt rum och bar ner väskorna till bilen. Två dagar hade gått. Nu var det 12 dagar kvar i Europa. Vi funderad lite över hur långt och vart vi skulle styra Alfan.

-Vad säger du om att vi kör till Amsterdam idag, Autoban hela dagen. Eller så kan vi köra småvägarna genom Danmark och nöja oss med det?

-Bestäm du, det spelar ingen roll.

-Kör vi till Amsterdam idag så kan vi vara i Paris imorgon och sedan ta oss ner till Rivieran och in i Italien en bit innan vi vänder. Jag skulle verkligen vilja komma till Sorrento och visa dig Capri. Jag vet ett fantastiskt hotel där.

-Det låter bra. Väldigt bra. Hinner vi då?

-Absolut. Det blir som en Gran Turismo som engelsmännen gjorde på 20-talet och myntade begreppet för en lång bilresa.

-GT alltås?

-Just det.

Vi tog färjan över sundet och tryckte gasen i botten över Jylland ner till tyska gränsen. Sedan var det Autobahn hela dagen. Det var inte kul, men vi hade bilen full av bra kassetter och vi var kära. Det räckte. På vägen såg vi två olyckor och det fick mig att släppa betydligt på gasen. Men bara för en stund. Snart låg varvräknaren på 5000 igen och hastighetsmätaren pendlade mellan 180 och 190. Efter ett par timmar kände vi inte av hastigheten utan vande oss. Stade efter stad passerade och musiken gjorde att vår resa kändes som om vi befann oss i en film. Och mot skymningen närmade vi oss vårt mål.

Vi tog ringleden in i Amsterdam och hamnade rakt inne vid kanalerna. Vi körde runt en stund och funderade på vilket hotel vi skulle bo på. Efter tjugo minuter hittade vi ett pensionat som låg alldeles vid en av kanalerna som hette Van Gogh. Jag gick in och hörde mig för om vi kunde bo en natt och det gick bra. Vi tog våra väskor och parkerade bilen alldeles utanför.
Klockan var åtta när vi satt i pensionatets lilla bar och smuttade på var sin Margeretha.

-Ska vi inte gå ut, om du vill kan jag kolla om det är någon bra konsert ikväll.

-Gärna.

Jag gick till consiergen och frågade om han kunde kolla upp kvällens konserter och ge oss ett förslag. Efter en stund kom han upp till oss och sa

-Nina Simone is playing here tonight. Thera are just a few tickets left, but they are quite expensive, about 300 guilders.

-We´ll take them.

Tack för att du läste hit.
Kapitel 5 publiceras de närmaste dagarna.

Av Thomas Eriksson 22 jan 2004 11:55