Stockholms Internationella Forum 2004

17 januari 1945. Han är på väg att stiga in i sin bil utanför Svenska ambassaden i Budapest, på väg till den sovjetiska arméns högkvarter. Det är kallt och mörkt. Portföljen han bär på är full med viktiga papper, återuppbyggnadsplaner för det nya Ungern. Nästa sekund vänder han sig om och tittar tillbaka. Det är det sista någon ser av diplomaten Raoul Wallenberg. 17 januari för 59, nästan 60 år sedan.

En annan händelse äger rum 26-28 januari 2004, nämligen "Stockholms internationella Forum: Att förebygga folkmord". Den första internationella konferensen som behandlade Förintelsen initierades ursprungligen av statsminister Göran Persson år 2000. Sedan dess har ytterligare två konferenser med olika teman, bland annat "Sanning, rättvisa och försoning", hållits i Sverige. Till den fjärde och avslutande konferensen i serien Stockholms internationella forum har representanter för ett 60-tal regeringar inbjudits av statsminister Göran Persson, för att behandla nyckelfrågor av humanitär, politisk och moralisk karaktär kring folkmord. Tidigare konferenser i serien behandlade historien och nutid. Den här gången kommer fokus att ligga på framtiden, hur man förhindrar nya folkmord, massmord och etnisk rensning. Stockholmsmötet blir den första konferensen på regeringsnivå av detta format och med temat folkmord som hålls sedan Förenta Nationerna antog en konvention mot folkmord 1948.

Tillbaka till januari 1945. Det är egentligen bara början till slutet på en av de mest omtalade gärningarna under vår livstid. Visst var Raoul Wallenberg en hjälte, men han var också en helt vanlig människa. Född 1912 in i den omtalade släkten Wallenberg. Hans far dog innan han föddes och hans mor gifte om sig med Fredrik von Dardel. Efter avslutat gymnasium studerade han arkitektur i USA, därefter kom han tillbaka till Sverige och ägnade sig åt affärsverksamhet. Han var 27 när andra världskriget bröt ut och 32 år när han fick uppdraget att bistå svenska ambassaden i Budapest. Då hade man redan bedrivit ett omfattande arbete på diplomatisk och byråkratisk väg för att rädda judar undan den nazistiska förföljelsen. Personalen på den svenska legationen i Budapest bestod bland andra av Per Anger, rödakorsdelegaten Asta Nilsson, makarna Langlet, Göte Carlsson och ministern Ivan Danielsson m. fl. Wallenberg s engagemang, mod, personlighet och energi skulle komma väl till pass.
Tillsammans med övriga medarbetare satte han igång ett intensivt räddningsarbete. På diplomatisk väg, på icke-diplomatisk väg, genom mutor, spontana räddningsaktioner och hundratals svenska skyddspass. Med alla medel försökte han rädda så många människor son möjligt. Man tror att mellan 50-100 000 judar överlevde tack vare hans hjälpinsatser. I Januari 1945 tågade Röda armén in i Ungern, som befriades från nazisterna och Raoul Wallenberg reste för att diskutera återuppbyggnadsplaner med ryssarna. Men han kom aldrig tillbaka.

Förintelsen anses som det mest extrema folkmordet i historien. Tolv miljoner människor dog i koncentrationslägren och i dödslägren, varav sex miljoner judar. Vad har vi lärt av det förflutna? Kina, Sovjetunionen, Cambodja, och nu på 90-talet Bosnien och Rwanda. Det är bara några exempel på konflikter där mänskliga rättigheter, empati och demokrati har förkastats och människor mördats. Listan kan göras lång och kommer att antagligen bli längre. Vad föregår ett folkmord, massmord eller etnisk rensning? Hur kan andra länder ingripa i tid, och vilka medel finns att tillgripa? Och hur kan man stoppa de förföljelser av människor som pågår just nu? Detta är bara några av de viktiga frågor som kommer att behandlas under Stockholm Internationel a Forum.

I anslutning till konferensen arrangeras även ett stort internationellt kulturprogram med bland annat en filmfestival, utställningar, musikevenemang, diskussioner, seminarier och flera andra kulturhändelser. Syftet är att bredda förståelsen hos en större publik för de olika teman som konferenserna i Stockholms Internationella Forum behandlat, samt att konstnärligt illustrera personliga, sociala och politiska situationer och miljöer – ofta från de deltagande konstnärernas egna hemländer. En rad museer, konsthallar och andra institutioner i och runt Stockholm deltar i aktiviteterna som sker före, under och efter själva konferensen. Projektet samordnas av Historiska museet.

På Judiska Museet i Stockholm hedras Raoul Wallenberg med utställningen "One Man Can Make A Difference" som pågår mellan 25 januari-30 december 2004.

Troligen arresteras Wallenberg 1945. Ryssarna misstänker att han är spion. Något annat skäl går ju inte att finna, en svensk diplomat som riskerat livet och stannat i Budapest under krigsslutet för att rädda människor? Det är fullständigt otänkbart för en regim som sedermera kommer att bli känd för det kommunistiska folkmordet på 30 miljoner människor. Raoul Wallenbergs vidare öde har diskuterats. Han förs till Ljubljankafängelset i Moskva. Här sitter han troligen fången under två år, behandlas förhållandevis väl men vägrar envist att samarbeta under förhör eftersom han är övertygad om att ett misstag har begåtts. Från svensk sida kommer dubbelbottnade meddelanden, många enskilda interpellationer kräver klarhet om vad som har hänt Wallenberg men den svenska regeringens intresse är svagt. Hans fortsatta öde är höljt i dunkel. En teori säger att han dog läs: avrättades eller avled av psykiska och fysiska umbäranden 17 juli 1947 i fängelset. Men andra menar att han var i liv efter 1947 och gömdes undan i Gulag. Inga helt säkra bevis finns för någondera teorin.

1945 står Wallenberg utanför ett av de berömda "svenskhusen" där ungerska judar fick hjälp och skydd. En januaridag för nästan 60 år sedan. Åren har gått men minnet finns kvar, trots den finmaskiga nät som Tiden vävt över händelserna. Och det fanns många andra som Raoul Wallenberg, som vågade hjälpa, som trotsade den nazistiska regimen och hade civilkurage att ställa sig upp och protestera. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. En enda person kan förändra världens öde. I skuggan av Stockholms Internationella Forum när världens ledande politiker ska diskutera hur folkmord ska kunna förhindras, då kan det väl vara på sin plats att minnas sådana personer?

Av Ninna Bengtsson 17 jan 2004 18:47