Skönandar och kvällstidningar

Det är annars personer som tar ton och har bestämda åsikter om i stort sett allt mänskligt. Ni har sett och hört dessa skönandar i tv-soffor och läst deras utläggningar på kultursidorna om egoismens utbredande i samhället och bristen på etik och moral. Jag talar om ljusets och bildningens riddare. Den grupp som på nysvenska kallar sig själva för "kulturarbetare"

Där återfinns en blandad kompott av drivna åsiktskrämare. Ständigt på hugget. Mot något. Mer sällan för. Majoriteten av dessa har under åren protesterat mot åtskilliga företeelser i samhället som man ansett vara exempel på förflackning, enfald och ytlighet. Höga moraliska värden har alltid hyllats och ställts i motsatsställning till den förkastliga profiten och egennyttan.

Man har svårt att tänka sig att dessa tjusiga människor skulle åta sig uppdrag för tex. olje-, kärnkrafts-, bil- eller snabbmatsindustrin. För man delar ju inte deras värderingar. Och det är viktigt att man gör. Köpt- och korruptmärket skulle annars sitta som limmad i pannan på den som ens tänkte tanken. Evig förtappelse straffet.

Men för uppdrag i kvällspressen utdelas inga köpt- och korruptmärken. Är det verkligen så, att kulturarbetarna delar Aftonbladets och Expressens värderingar i stort? För vem har någonsin hört att dessa protesterat mot kvällstidningarnas ekonomiska mål och journalistiska inriktning? Inte ens på Publicistklubbens årliga bot- och bättringsandakt, där de närvarande journalisterna regelmässigt, dyrt och heligt, brukar lova att självsanera sig inför nästa år, hörs ett pip från dessa dygdens väktare.

Jag kan på rak arm bara komma ihåg en kulturarbetare som slagit näven i bordet. Och det var länge sen. På 70-talet. Då slutade Anders Ehnmark på Expressen till förmån för en anställning på Stalinistiska Norrskensflamman i Luleå och skrev en mycket kritisk roman om tidningen där dess journalistik och profitjakt häcklades. Men nu är han sedan länge tillbaka på Expressen. Ehnmark anser väl att journalistiken nu är bättre och profitjakten mindre.

Inte ens det solklara faktum att det råder en priskartell mellan kvällstidningarna upprör. Tänk om det varit så tydligt i någon annan bransch! Vilket oväsen om kapitalistiska roffarfasoner.

Kommer Ni ihåg tidningen Moderna Tider? Kanske det närmaste vi varit en månatlig kvalitetstidskrift i det här landet. Gick med stadig förlust tills en dag Stenbecksfären tröttnade och lade ner hela härligheten. Men före det var det oroligt. Så det förslog. Det var bla högljudda protester från den tongivande kulturarbetarkåren mot valet av Susanne Popova till chefredaktör. Mycket av den kritik som andra nu riktar mot kvällstidningarna vädrades gentemot Moderna Tider. Av samvetsnöd och med hänvisning till etik och moral slutade många att skriva i tidningen. Då saknades minsann inte Mandom, Mod och Morske Män. Men det var ju en liten tidning, med knappt mätbar upplaga. Tror någon att dessa intellektuella giganter som då hade samvetsnöd, skulle våga kritisera utnämningen av en chefredaktör på Aftonbladet eller Expressen? Sällan!

Vad beror då denna tystnad på? Kan det vara så enkelt, att när det kommer till kritan, så väger egennyttan, dvs stålarna, tyngre än etik, moral och vackra principer? Man tiger och lider men biter inte den hand som föder en eller kanske kommer att föda en. Precis det samma som gäller för oss icke kulturarbetare med inte fullt så hög svansföring.

Ja, det är möjligt, men det finns alternativa förklaringar eller kombinationer av förklaringar. En sådan skulle vara att man gett upp hoppet om folket och istället helt och fullt accepterar inställningen om att "ge packet vad packet vill ha". Tack vare packets dåliga smak, som finansierar det hela, får man ju ändå plats att skriva. Och det ofta. Även om det bara är kompisarna som läser det. Packet bläddrar ändå snabbt fram till det senaste om Big Brother - Linda. Kultur- och debattsidorna blir då mer ett alibi, som man kan hänvisa till i högtidliga sammanhang, för fortsatta excesser i det tidningen antar intresserar massorna. Man tar naturligtvis tacksamt emot pengarna, även om man skulle vara ekonomiskt oberoende av tidningarna, men drivkraften för många kulturarbetare är inte pengar. Utan det är att få "synas". För annars finns man inte.

Ta exempelvis Expressens kulturchef Per Svensson. Han har förstått det här med att synas. Inte bara på kultursidan. Hans starroperation för några veckor sedan blev inte bara en stor nyhetsartikel i Expressen utan belönades också med bild inkl krigsrubriker på löpet. Men visst, han har också skapat sig ett namn som kändis. Nästan i klass med Naken Janne i Farmen. Skall bli intressant att följa andra krämpor hos herr Svensson i kommande nummer.

Personligen tror jag att vi har den kvällspress vi förtjänar. Därför blir jag inte heller särskilt upprörd av vare sig löpsedlar eller innehåll. Men så är också min egen etik och moral, till skillnad från kulturarbetarnas, ganska risig och inget jag skryter om.

Av Lars Nilsson 16 jan 2004 12:17