Nu börjar arbetet och utmaningen

Saknaden efter henne är stor och rädslan för att saknaden även denna gång ska förvandlas till ett oupplöst trauma har jagat oss alla hela hösten. Det är därför med stor lättnad jag tar emot beskedet att den mordmisstänkte ynglingen har erkänt dådet även om ett erkännande inte behöver betyda att man är dömd. Det känns som ett framsteg för rättvisan, som att vi har besparats ännu ett trauma och kan gå vidare.

Det sägs att människor som utsätts för något hemskt i sina liv, ofta känner hämndbegär gentemot den som har tillfogat dem eller deras närmaste skada. Jag tror att det stämmer. Jag tror att den mekanismen i allra högsta grad är en realitet för många som har råkat ut får tragiska händelser. Och vår Anna togs ifrån oss. Men i det här fallet känner jag enbart sorg. Sorg, för att vårt framtidshopp togs ifrån oss. Sorg, för ett impulsdåd som kunde ha undvikits. Och sorg - för att en med mig jämngammal kille begick ett tragiskt brott till följd av ett tragiskt liv. Ett liv som kunde ha blivit bättre.

Mijailo Mijailovics erkännande av det fruktansvärda brottet underlättar inte bara för honom själv. Det leder till att den svidande rättegången blir kortare, det leder till att färre omskakande vittnen måste kallas, det leder till att vi kan blir redo att gå vidare tidigare. Och när domen har fallit, när vi är redo att gå vidare - då börjar arbetet och utmaningarna. Arbetet med att föra vidare Anna Lindhs gärningar och utmaningen att kunna göra det utan att sorgen och en förlorad framtidstro tar över.

Av Ardalan Shekarabi 08 jan 2004 17:29