Besök i bushen

Townsville ligger långt norrut så det tar åtskilliga dygn med bussen innan jag äntligen är framme. Så här långt norrut är klimatet subtropiskt. Jag är ständigt våt av svett och byter T-shirt upp till sex gånger om dagen. Aboriginsamhället ligger tjugo mil inåt landet och jag liftar den sista biten med en fårklippare som ska till en fårstation. Hela tiden ser vi överkörda kängurur längs vägkanten. Landskapet är brunt och tråkigt. Här är det vintern som bjuder på grönska och inte den torra sommaren.

När vi kommer dit är det ett trettiotal hus som ligger mitt ute i ingenstans. Vad de lever av är en gåta för allt är dött och söndertorkat i brist på regn.

När de ser den svarta fårklipparen blir dom glada som lärkor och mungiporna åker upp. Sedan ser de mig och mungiporna åker ner igen. Här är det han som är accepterad och jag som inte passar in. Folket här är bushmänniskor och helt annorlunda de aboriginer som lever i storstäderna. Många har målat mönster på hela kroppen med vit färg. Flera av kvinnorna är utan kläder på överkroppen och några av de ammar öppet sina barn med sina stora hängande bröst. De har en stolthet över sina traditioner som stadsaboriginerna saknar. Någon enstaka gång har det hänt att turister kommit hit och fotograferat. Då ställer de villigt upp och poserar med spjut och bumeranger. På det viset tjänar dom några dollar. De hatar turister och kameror men pengar är alltid välkomna. Ingen av de har några skor på sig. De verkar inte heller ha någon användning för några för deras fotsulor är tjockare än mina skosulor. Senare såg jag hur vassa taggar och även glasbitar fastnade i fötterna på de. Först på kvällen eller när dom stannade för att vila tog de bort dem. När jag provade att gå barfota var jag tvungen att ge upp efter två minuter. Fötterna började blöda direkt av alla taggar som finns överallt.

Min västerländska näsa gillar inte allt dammet och rinner eller gror igen. Aboriginerna har skräddarsydda näsor för såna här förhållanden. Med sina ovanligt stora snokar har de inga problem med att andas. Trots att de inte tvättar sig så ofta och svettas hela tiden stinker de inte. Deras kroppar är inte så fulla av gifter som våra. Att jag byter T-shirt flera gånger om dagen ruskar dom på huvudet åt. Flugorna och alla insekter som vi vita hela tiden viftar bort låter dom vara i fred. Dom kryper i mun, ögon, näsa och öron. Insekterna är deras deodoranter och håller dom rena genom att äta upp kroppens slaggprodukter. Och med så många tusen års erfarenhet av bushen borde de väl veta hur man bäst lever här.

Folket här tittar misstänksamt på mig. Några få pratar engelska annars är det ett språk som är obegripligt. När kvällen kommer får jag ligga ensam i ett litet träruckel. En madrass och en filt är allt som finns och allt som behövs. Sömnen blir djup och jag drömmer om en kall sverigevinter samtidigt som svetten rinner i den kvava, svarta natten. Syrsornas och gräshoppornas sång utanför låter onaturligt högt men har en sövande effekt.

Männen går och jagar varje dag. Allt som rör sig verkar gå att äta. Larver, ormar och djur som jag inte vet namnet på. Lättast verkar det vara att få tag i känguru, dom finns överallt i överflöd. I Sydney sa dom att kängurukött bara dög till hundmat. Det är för surt för människor. Ungefär som rävkött. Men folket här har tydligen inte hört det för de steker känguru varje dag. Ett annat djur som de ofta kommer med är en slags jätteödla, en varan. Den är mycket ful och ser oaptitlig ut men smakar mycket gott. Likt stekt griskött. Varje gång vi ska äta säger jag åt aboriginerna;
- "Snälla ni, tala inte om vad det är för kött. Då får jag nog inte i mig det."
Bara därför retas de och förklarar mycket tydligt vilka djur vi sätter i oss. Förmodligen ljuger dom ibland för att göra mig förskräckt. Larver och insekter som myror är mycket populärt. Insekterna steks lätt, men larverna äts levande. Några larver är vita och stora som ett långfinger med två svarta prickar till ögon. Dom rör sig i munnen innan man biter dom i två delar. I smaken påminner dom om räkor. Det ser otrevligt ut men smakar gott. Honungsmyrorna är söta som socker och barnen äter dom som godis. Konstiga svarta och bruna rötter och en saftig kaktus är också fullt ätbara.

Många av dom växter och bär som utgör den huvudsakliga födan har släktingar som ser nästan identiskt
lika ut och är dödligt giftiga. Därför måste jag fråga någon innan jag vågar plocka en växt eller ett bär. Att plocka fel växt och äta betyder döden och jag kan inte se någon större skillnad på dom. Födan som dom äter är nästan helt utan vitaminer, speciellt C-vitamin, men en växt är som en hel burk C-vitaminer så dom klarar sig från skörbjugg och andra bristsjukdomar.

Vatten är det ont om men det är inga problem för det här livade gänget som vet var dom ska finna det. När de är ute och går kan dom helt plötsligt stanna och börja gräva med händerna eller en pinne. Efter bara någon minut flödar vattnet fram ur den nygrävda gropen. Sen är det bara att filtrera det genom näsduken eller T-shirten och dricka. Jag grävde dussintals med gropar men fick inte fram en droppe. Det är frustrerande att vara så hjälplös och när de skrattar åt mina fruktlösa försök blir jag på dåligt humör och ger upp.

Samma sak är det med rötter och insekter som lever under jorden. Trots att marken ser precis likadan ut vet dom på pricken var dom ska leta. Förmodligen levde detta folk nästan exakt likadant för tiotusen år sedan men nu är deras dagar räknade. Den vite mannen har bara levt här i landet två hundra år och på den tiden har vi nästan lyckats utrota aboriginerna. Dom som försöker efterapa vårt sätt att leva i städerna går sakta men säkert under. Inte ens här i bushen går dom säkra för oss. När landet är värdefullt betyder svart kultur och människoliv inte så mycket. De få försök som görs för att rädda det som räddas kan är
mest regeringens sätt att hålla skenet uppe. Det ser inte så bra ut med en allt för tydlig massutrotning men det är vad som sker idag. Det vet också den svarte mannen, dummare är han inte. Han vet lika väl som Amerikas indianer visste vad skillnaden mellan lögn och sanning är.

På dagarna vandrar jag långa sträckor. Det finns inte mycket att titta på men det är så långtråkigt här och jag saknar stadens alla ljud. Vägarna är ett mysterium som jag inte blir klok på. Dussintals med dammiga vägar finns som alla går åt olika håll men inte leder någonstans. Efter två timmars promenad på en väg kan den helt plötsligt bara ta slut utan orsak och vid slutet finns absolut ingenting. Man antar att den ska leda någonstans och blir lika förvånad varje gång. Någon gång slutar den vid ett uttorkat vattenhål
eller en grind som kanske gjort någon nytta för hundra år sedan men inte nu.

Kvinnorna är de enda som bryr sig om mig lite. Ofta kommer de med något ätbart som dom vill att jag ska smaka.
Byäldsten är en gammal sur, elak och skinntorr gubbe som alltid skriker. Mig ignorerar han fullständigt och låtsas som om jag inte existerar. Det är synd för han skulle kunna berätta många intressanta saker om sitt folk. När jag tilltalar honom ser han bara rakt igenom mig med sina dimmiga ögon och svarar inte.

Den sjunde kvällen här tar jag en lång promenad. Det är månsken så jag kan gå långt utan att riskera att gå vilse. Naturen som i mina ögon bara var torr ödemark på dagen får plötsligt liv och jag ser djur som jag missat förut. Överallt sjuder det av liv. Känguru, dingos, kaniner, ödlor och ormar. Det platta landskapet påminner om havet med horisontens rand långt i fjärran och får mig att minnas sjömanstiden. Allt är så väldigt och storslaget och gör så att man känner sig liten och obetydlig. Hela tiden lyser månen med sitt bleka trolska sken.

På kvällen när den värsta hettan lagt sig tar jag en ny lång promenad. På långt avstånd ser jag en flock
väldiga djur. Jag blir nyfiken på vad det kan vara och börjar gå närmare. Efter en timme syns det vad det är för sorts djur och jag tror inte mina ögon. Det är ett tiotal kameler som står och betar. Kameler hör väl hemma i Nordafrika och inte i Australien?

Senare fick jag veta att när de gjorde de första expeditionerna tvärs över hela kontinenten användes
kameler. Några av dom lyckades smita och har sedan förökat sig. Än idag finns både tama och flockar av
förvildade djur kvar. De strövar fritt omkring och idag finns ungefär tiotusen eller mer. Klimatet och födan är perfekta för de och den enda naturliga fienden är människan som skjuter de när de invaderar tamboskapens betesmarker. De är inget hot mot naturen och växterna som de flesta andra djur som inte tillhör landet utan är importerade.

En av aboriginerna har suttit vid radion och pratat med alla fårstationer i trakten och nu har han äntligen fått napp. Han kommer springande och skriker åt mig att snabbt packa ihop mina saker. En kille med en liten lastbil är på väg till Townsville. Han väntas passera det här stället om en eller två timmar.

När han kommer och vi ska åka tittar allt folk nyfiket. Några få nickar lite avmätt åt mig. Någon större
succé har jag väl knappast gjort bland dessa underliga människor. Käringarna ser nästan lite besvikna ut
när jag vinkar åt dom och flinar. Vem ska dom nu prata om?

Vi skumpar på den dåliga vägen i lastbilen till Townsville och därifrån tar jag bussen tillbaka till Sydney.

Av Håkan Sjöberg 02 jan 2004 12:22