Du var så säker och allt var så nytt och spännande och jag var som en nyfiken men blyg liten kattunge i ditt våld.
Du kunde gjort vad du ville med mig, och jag tyckte om min maktlöshet.
Du gjorde inget jag kunnat ångra.
Du förstod nog inte hur lite jag visste
Hur lite jag varit med om
Jag tyckte om att bara få följa dina steg.
Du hade gått den vägen förrut.
Du visste precis
hur du skulle få mina ben att vika sig
hur du skulle få min hjärna att stänga av
allt förstånd.
Jag tyckte om att sakta dras med och känna beröringen blåsa som eld genom mitt blod.
Du gjorde mig yr och jag förstod knappt vad du gjorde som fick mig att känna mig så...
Trygg så
Säker så
Omtyck så
hungrig på mer.
-STOPP-
Jag vill inte tappa kontroll. Jag var livrädd och den lilla kattungen ville krypa ner under täcket.
Vad händer med mig?
I min tanke blev du en ond drake som jag behövde bekämpa.
Jag ville inte vika min kropp för dina händer.
Inte för någons händer. Inte då.
Jag ville bara ha närhet och fast du aldrig sa något så förstod jag att du var inte i samma ställe i livet som jag.
Du gav mig din hand och jag bet av hela armen.
Jag slog dig så hårt jag kunde och bet fram blodet ur din arm.
Testing testing klarar du mig?
Rör mig inte.
Jag vill men inte det du vill.
Och du gick. Såklart. Och jag blev ledsen. Såklart.
Jag försökte säga förlåt
och förlåt
och förlåt
Varför bad jag om förlåtelse för något som var självklart?
Aldrig några mer fina söta ord från dig. Jag hade sugit åt mig lite för mycket av ditt blod. Kämpat lite för mycket för att akta mig.
Det tog ett tag för mig att förstå hur snabbt jag kunde raderas.
Du visade mig vägen in på en stig jag inte sprungit på förrut.
Skogen är tät i början och du högg bort de tjocka träden som skymde min sikt.
Nu förstår jag hur lite jag betyder i ett sådant sammanhang.
En liten kattunge mot en fullvuxen drake.
Nu när jag sprungit på stigen ett tag
Nu när träden glesnar.
Nu när jag hunnit ikapp din tid
kan jag förstå utan att vara rädd.
Av Veronica Sjöberg 28 dec 2003 15:01 |